Highway Star

Nu har jag flyttat ihop med Sanna och idag var jag på min första arbetsinterview, so far so good för helvete. För tillfället är det Deep Purple på maxvolym, galna upptåg och commando som gäller. Imorgon; ingen aninng.

För övrigt är Hot Rod den roligaste film jag sett på cirka 36 dagar och jag är väldigt glad i hågen.
(Fast jag saknar Harry Potter)

When we say

Nu när jag flyttar till Stockholm kommer jag helt prova ett nytt spår, nämligen att jobba med barn. Inte tonåringar utan de små barn som mestadels bara är goa och helt oförstörda av samhälle/grupptryck/föreställningar/förväntningar. Igår såg jag en julavslutning som inleddes med att klass 1 och 2 skulle sjunga ett par julsånger, och det bästa var att se hur totalt borta alla var. De dräller in på scenen i en stor ringlande svans av ungar som bara knölar sig fram, ramlar, skrattar, hoppar. Ingen har någon som helst aning om vad det innebär att det sitter 300 personer och tittar på dem. Inget är pinsamt, allt är en lek. När de väl blir tillräckligt tysta för att börja, börjar ungefär hälften. Resten står bara och glor. Eller de står ju inte, de rör sig oavbrutet. Några börjar dunsa höfterna mot varandra, en annan står och rycker okontrollerat och gör grimaser som mänskligheten aldrig någonsin igen kommer skåda. En tredje vänder sig om med ryggen mot publiken resten av sången. En kille börjar med spretiga fingrar dirigera till musiken och går sen över till att banka takten mot huvudet med nävarna. Nu börjar det spåra ur. Några killar sjunger inget annat än det sista ordet på varje vers, jättehögt. En tjej står med händerna i luften och vinkar till familjen samtidigt som en liten grabb tar tag i hennes fot och börjar undersöka den minutsiöst medans han petar i näsan, och ännu en lägger sig under en pall och somnar.

Jag hoppas verkligen jag får ett sådant jobb som gör att jag omges av detta sprallande hela dagarna. Tidigare har jag alltid tyckt att barn bara är jobbiga. Sen lärde jag mig att vuxna är tio gånger värre.

And I

Så här sitter jag med totalt noll i julstämning och massor med stora saker att tänka på och få utförda. Jag ska nämligen flytta ihop med Sanna i Stockholm i början av nästa år och håller därför, bland annat, på med att söka jobb. Det spännande och fruktansvärt stressande. Allt detta har tagit upp min energi, och jag har inte haft en enda ledig sekund i hjärnan där jag bara kunnat njuta av julen och annat härligt i mitt liv. Hittills tretton jobb sökta, men fler kommer det, var så säkra!

Angående julen har jag som policy i år att bara önska mig och ge begagnade saker. Jag är så in i helvete trött på överkonsumtion och slösande så nu får det vara nog och därmed basta. Nyligen köpte jag mig en tolvsträngad Yamaha(läs; begagnad) och jag är totalnöjd. Det är härligt att känna att jag utvecklas i en av mina hobbys-spelandet och sjungandet.

Och även om det är mycket att göra är det ändå häftigt, för det händer något stort. Och allt stressande öppnar bara möjligheter och chanser, så vad förlorar jag? Tryggheten. Men det har jag haft så mycket redan. Det är skönt att saker börja röra på sig och det finns mycket som som gör mig glad nu.

För att säga upp sig från en fast heltidstjänst på ett bra jobb, mitt i en finanskris och början av en lågkonjuktur, och inte ha något jobb att gå till i Stockholm är varken idiotiskt eller naivt. Det är Rock n' Roll.

What it's all about

Jag har alltid haft som princip att aldrig skaffa mig en vuxen-mail. Alltså en mailadress som är respektabel för till exempel jobbsökningar och så vidare. Alla skaffade en mail i 12-13.5 års ålder och hette allt ifrån dirtymind till arsletsilverbaken eller som jag, något med the Dude. Men inte längre, för efter några år blev plötsligt alla 30 år äldre och skaffade mailadresser som i princip bara innehöll deras för och efternamn. Jag har alltid haft svårt för det och som sagt bestämt mig för att aldrig göra det själv.

Men inte längre.

Igår hände det, jag skaffade en till mailadess, som är avsedd bara för jobb och annat viktigt/vuxet. Den har en tråkig adress och jag skäms över att behöva tänja på mina principer. Så nu får jag väl kompensera med att hålla fast vid någon annan princip istället.

Inatt hade jag en helt underbar dröm. Jag gick omkring i ett ett stort hus som var en lada, men som samtidigt också var en skog. Allt var grönt, lugnt och otroligt mysigt. Plötsligt träffade jag en några år äldre tjej som jag tror gick i min fadderklass. Hon var tydligen tatuerade så jag bad henne att gå crazy, och vips så var båda mina ben tatuerade med diverse oldschool stuff, ända upp till höfterna. Det var snirkliga, färgstarka och psykedeliska mönster som såg ut som om de målats med pastellfärger. Och inget kostade det heller. Jag visade alla mina ben och bara njöt av hur snyggt det var. Och så hade jag fått min nya gitarr och var hur bra som helst på att spela på den.
Sa jag att det var en skön dröm?

The sound of music

Inget i denna värld får mig så genuint lycklig som The Beatles. Hela min barndom är omsnärjd av musiken som än i dag tar mig till en annan värld. Jag tycker det är fascinerande hur jag fortfarande tänker "fy FAN vilken jävla låt!" efter att ha hört Ticket to Ride för 900:de gången.

Till jul kommer jag köpa mig en Yamaha tolva (tolvsträngad) för att kunna gå vidare i mitt spelande (jag och Far spelar Beatles ihop) och det känns härligt.

Och föresten, jag ska flytta till stockholm inom kort, wish me luck!

Martha my dear, though I spend my days in conversation, please remember me

Don't stop

A Place to Bury Strangers kan mycket väl vara top 9 grymmaste bandnamnet jag hört.

Idag är en dag som ingen annan. Dagens themesong är Queen's Don't stop Me Now för även om saker och människor har djävlats så har jag mått så jävla bra. Det känns lite ovant, konstigt nog. Cyklade hem kall och blöt, fick åka en extra gång till affären, brände tungan på vällingen, INGET kan stoppa en dag som denna. Måste vara att jag vaknade till BSB imorse.

Något jag för övrigt förundras djupt över är förmågan att räkna ut saker som inte hänt än. Ni vet när man går över en gata och ska gå upp för en trottoar på andra sidan. Redan när det är 10 meter kvar känner ni vilken fot ni kommer mounta kanten med, och om det känns fel tar ni ett litet justeringsskutt när det är 7 meter kvar. Hur fan kan hjärnan räkna ut att ett steg är ett visst avstånd, räkna ut avståndet till kanten, dela det på hur många steg det blir och sen räta till det så exakt att man aldrig egentligen märker något. HUR?.

Ge mig ett exakt och utförligt svar, för trots att saker som detta tar otroligt mycket av min tid lyckas jag inte komma fram till något smart. Det borde finnas en psykedelisk formel för det, så jag kan sova om nätterna.

Och imorgon ska jag boka tid till en avdelning som gör skoinlägg, för så ont i ryggen som jag har när jag lägger mig på kvällen ska ingen i min ålder behöva ha.

För övrigt är fotot mitt och har ni frågor är det bara att go crazy.

Gotta move

Inatt drömde jag att jag och Michael Jackson var som ler och långhalm. Riktiga bästisar. Det var back in the days när han var mörk, stilig och 24 år och vi hängde i hans kåk. Huset var rätt vanligt, förutom det rum där han hade datorn. Enda sättet att komma in dit var ett krypa igenom ett 40 *40 cm hål mitt på väggen. Jag kände mig lite osmidig när jag försökte klättra in då Michael själv gled in som en vessla i smörjfett. Jag hade lite svårt att se det praktiska med denna lösning som ingång?. Och så hade han en tjejkompis. Hon hade baggy stil och satt mest tyst och var konstig. Henne gillade jag inte speciellt mycket.

That's not my name

Jag har sagt det förr och jag sägert igen, efter gitarren och redtube är det utan tvekan nudlar som tillhör en ungkarls innersta krets. Jag minns att jag i princip levde uteslutande på denna från-himlen-sända kryddiga sladdermat när jag precis flyttat hemifrån, men nu verkar jag alltså ha fått ett gravt återfall. Oroväckande? Osunt? Nej verkligen inte, bara en återfunnen kärlek för min mun.

David. Det är ett väldigt vackert namn. Jag gillar det otroligt mycket, kanske också därför jag blir så arg över när folk säger fel till mig. Alla, och då talar vi om 97.9% av alla jag träffar(läs: vuxna) som bara hört mitt namn en eller två gånger säger sedan Daniel till mig. Det slår aldrig fel. Daniel är det namn jag har i deras öron. Men ack. Om det ändå varit ett fint namn, men det är det verkligen inte. Det är inte kul. Det är tråkigt. Daniel. Suck. De jämnåriga som har hört mitt namn för få gånger säger alltid Adam istället. Visst är det fascinerande? Att beroende på vilken ålder man har hör man andra saker. Eller så kommer de vuxna först att tänka på just Adam, sen kommer de på att ingen hette när de var små och så undrar de var den konstiga idén ifrån egentligen. "Adam är ju inte ens ett namn, men det var något på D..dak ..Daniel!" Det är enda logiska förklaringen. Adam är fint, och konstigt nog Bibliskt även det.

När jag var ett vårtsvinsbaaarn bodde det en kille på min gata. Han hette Robin och var blond, såg precis ut som Rasmus på Luffen och var ingen flicka med krulligt långt hår. Han var en bra vän, och jag minns att han hade en galet talfel. Som barn är man ju inte så noga så jag brydde mig helt enkelt inte speciellt mycket över att han kallade mig Alen. Latjo tänkte jag, men när jag sen fick en lillebror började jag fundera mycket. Han kallade mig nämligen också det, ända upp till tre års ålder. Så för människor med talfel heter jag Alen.

David Daniel Adam Alen Carlsson. Världen är bra konstig ibland.

Toulumne

Jag har så otroligt mycket i mitt huvud just nu och även om det är krävande känns det samtidigt nödvändigt och skönt. Som att hela hjärnan går på effektfullt högvarv, på ett utmanande och häftigt sätt. Nu efter maten blir det en Irish Coffee och så ska jag börja jobba på mitt CV, för jag har nämligen inte något CV. Det verkar svårt så om det är någon som vill ge en hjälpande hand är det bara o gör't.

.. .

What doesn't kill you makes you stronger

Detta är tre foton från i år. Jag mår rätt kass nu så jag kommer mest ägna tiden åt fotograferande och musik för en tid framöver.

Quadrillion Dreams

Joaquin Phoenix ska sluta med film, how much does that suck man?

Jag behöver ett projekt, eller flera. Drömmar och mål, inte lika seriösa som vad man ska göra med sitt liv utan mer saker jag vill ha gjorda. Till att börja med ska jag renovera en bandlös bas som far spelade på på 70-talet. Stor som ett as och med påbörjade egengjorda psykedeliska målningar på baksidan påminner den mer om ett regalskepp än ett instrument någon kan slänga över axeln, och detta monster ska jag sätta tänderna i. Slipa upp, hitta rätt mickar, lacka och till slut kanske börja spela på, vem vet? Efter det är tanken att göra en customcykel av en gammal damcykel jag sett nere i källaren. Har redan börjat planera hur den ska skäras ner, bli något nytt med samma grund. Leta mig mer och mer uppåt, bara så länge jag håller händerna vid liv. För varje dag som går vill
de bara göra mer och mer. Leka, skära, banka, slå, vrida, skapa. Amerikanaren jag ett tag hade planer om att ta hand om blir helt enkelt för mycket på en gång, det får vänta. Men gudarna ska veta vad jag förbannar det nöt som tagit hit en sådan bil och sen lämnar den ute i regn och rusk tills den till slut är oåterkallelig


Vad är egentligen meningen med att den bara slösas bort? För att glömma frustrationen ska jag börja ta tag i projekt, stora som små. Jag tror att det att det är vad som fattas. You gave me life, now show me how to live.

Satellite

Jag har en dröm om att en vacker dag kunna köpa mig en egen amerikanare. Far och jag har idag en ihop, men givetvis är målet att ha en egen som jag kan bygga på och se växa fram. Hitta nya delar, göra i ordning motor, klädsel, lack och fälgar, mm. Starta upp den för första gången, känna lukten av startgas och bränsle, att efter dagar av slit känna smaken av blod och olja i munnen. Inte ha någon tidspress, låta det ta den tid det tar. Vårda den, ta hand om, se den växa. Känna hästkrafterna mullra under fötterna och se blickarna man får av folk när man stannar till vid en kiosk och tar en glass mitt i en stekhet sommarkväll. Projektet som en gång stod på knä börjar ta form och en dag när man har tillräckligt med pengar gör man slutplederingen, och vips är bilen komplett. En kombination av originalsliten look, genomtänkta detaljer och precis lagom custom. Detta är en av mina absolut största drömmar, och bara tanken av att jag kommer göra det gör mig helt lycklig.

Fall on my mind

Hösten är en förälder som har förväntningar på en. Hösten är beslutsångest och vägar som går åt olika håll. Hösten är ett betyg på hur ens liv ser ut och hur det borde se ut enligt normer och lagar. Det svåra är balansgången mellan ens egna intressen och resten av världen, att de alltid slåss likt Gott mot Ont, David vs. Goliath, MacGyver vs. Bad Guyes. Den eviga kampen som till synes aldrig tar slut, man slits mot sitt inre. Tar bort delar som man alltid brunnit för men som prioriteras bort av diverse anledningar, lägger dit andra delar som andra har men som man själv gör av anledningar man aldrig riktigt förstår. Det är ett givande och ett tagande, en flod av tankar och inriktningar, inspirationskällor och snedsteg, lekande och alvarsamma beslut. En flod man aldrig helt lyckas tygla utan alltid kämpar både för och emot på samma gång. Vissa delar man den med, vissa visar man den aldrig för. Den finns där och man slänger ner alla sina beslut i den för att hitta den på stranden längre ner, full med idéer och tankar från alla världens hörn. Det har diskuterats och funderats, man har rannsakat sig själv och öppnat ögonen för världen, blickat efter möjligheter och eventuella motgångar. Denna tankeflod har översvämning på hösten på grund av alla insikter och beslut, och likt islossning kämpar den sig fram och krossar allt i dess väg. Det problematiska är att detta tycks ligga genetiskt i huvudet, och alla kämpar med detta parallellt och tar både stora och små beslut på just hösten. Beslut som ändrar ens liv eller beslut som får en att må dåligt likt aldrig förr. Alla går olika håll, en del på stora vägar, andra vandrar upp längs smala stigar, en del sitter kvar i djupa skogar av grubblerier men en sak är har de alla gemensamt. Ibland gör man rätt ibland gör man fel, lev med det.

O-wim-a-we

Idag var den stressigaste och knöligaste arbetsdagen på år och dar. Jag är rätt trött efter helgens bestyr så att sova vore att rekomendera, men vem kan egenligen det när ens hjärna är såhär?:

Field of

Det är natt och jag springer över ett fält med säd upp till midjan, en buss åker inte långt bort i samma riktning, på en grusväg som som korsar fältet fram och tillbaka. Den kryssar sig fram, precis som om den letar efter något. Den letar efter en ung man i nöd, och det gör jag med. Plötsligt är bussen inte längre en buss utan en av nyhetsuppläsarna på TV, den blonda med snälla ögon. Han springer bredvid mig så svetten lackar, hans slips kastas från axel till axel och säden på fältet susar mot våra ben. I horisonten blekar det plötsligt till och vi ser silhuetten av en man som faller till marken. När vi kommer fram står två kvinnor bredvid den utslagne mannen. En av dem har rött långt hår och hennes mörka röst berättar att "Idag är det exakt 43 dagar och 29 timmar sedan vi var på en resa tillsammans, och därför kommer han nu att dö, hans hjärta är redan ivägskickat". Vi ser nu hur mannen på marken rör sig konstigt, tar sig för bröstet och det ser ut som om han vill säga något. Han står vacklandes på knä i några sekunder, innan han ramlar framåt och dör.

Kvinnorna var mina vänner Lin och Lisette, och detta var de sista 3 minutrarna av min dröm imorse. Den var lika häftig som ödesmättad och jag minns den kristallklart. Har tänkt på den mycket idag men inte kommit fram till något. Vad vill den mig egentligen?

Porch

När jag var liten och fick reda på hur mycket mina föräldrar tjänade i månaden tyckte jag att de var stenrika, och såklart var det så. I mina mått mätt. I deras ögon låg de på klar medelklass, men det hade ju inte jag en aning om. Nu när jag ligger och guppar på gränsen till vuxenlivet märker jag ju var alla deras pengar en gång i tiden tog vägen, och idag när jag fick reda på att en boendeparkeringstillstånd på min gatan kostar 3800:- om året undrar jag inte längre. Fy fan.

För övrigt är det helt omöjligt att se Mamma Mia kl. 18.00 på bio om kvällarna, bara så ni vet. Tro inte att det går, för det gör det inte. Glöm det bara, låtsas som filmen inte ens har funnits. För vet ni vilka som går på den, dag efter dag, år efter år? Pensionärerna. Och mot dem har man inget att säga till om, de har nämligen deras största vapen, fritiden. Men det vapnet bokar de alla platser utom den längst fram till vänster på ALLA föreställningar alla dagar i veckan, livet ut. Och mot pensionärer kvittar det om man nästan är vuxen, för i deras ögon är man bara en liten lipsill. Tusan.

Avashai Cohen

Här står jag, 23:10 en söndags kväll och steker krögarpytt, med avancerad och smart jazz i lurarna. Ett spelande lika snabbt och oförutsägbart som alla dessa tankar som gått igenom huvudet över helgen-separationsångest, vrede, sorg, frustration, glädje och lättnad. Ett trassel av idéer och tankar som mest gjort mig tyst och lite tillbakadragen. Och så regn på det. Ett regn som ställde in kajakpaddling, ett regn som gjorde att människor höll sig inne och missade upplevelser, ett regn som låg som en blöt matta över huvudet. Jag önskar ibland att mitt liv automatiskt skulle pausas så fort det inte var sol. Vad sägs om det, framtiden? Fixa det nu så jag kan uppleva det när jag är äldre tack.

Undrar just hur stor skillnad det skulle vara på alla mina inlägg om detta var min egna dagbok, istället för en blogg som alla kan hitta. Samma tankar men mer våld, frustration, oregelbundet oigenkännligt, opassande och obekvämt resonemang som skulle göra mig rädd för mig själv. Ofta kommer jag på mig själv med sådant, och varje gång blir jag så glad att vi inte lever på den där planeten i Star Trek Voyager där man kan läsa andras tankar. Vad mycket man skulle få se av de sanningar som aldrig var menat att visas.

Jag vill inte se mig själv som beroende av pengar men i helgen upplevde jag en av många nackdelar med att inte ha riktigt så mycket som ibland behövs. Det är svårt att acceptera att pengar styr så mycket som det faktiskt gör.

Och den aviga jazzen fortsätter. Lugnt, hetsigt, oregelbundet.

That was when I ruled the world

Den här dagen blev fenomenal. Fotade, käkade, diggade, åkte ut till Farbror, lyssnade Pink Floyd och galet bra jazz, hemåt och nu här. Total. Uppe i det blå.

Och jag har dessutom haft ordet Dauthi på hjärnan hela dagen, jag menar, kan det bli bättre?

Idag hörde jag den här på radion, den får mig att tänka på något men jag har ingen aning om vad, lycklig blir jag i alla fall..

Beat him

Jag var hos Farbor och såg om sista King Kong på hans hemmabio igår, och jag har då bara en sak att säga; Vilken jävla stor apa!

Just i detta nu lägger jag in nya foton på min DA-sida(jag vet, ta er en titt) och diggar "Thriller" som jag köpte på vinyl i somras. Imorgon ska jag och en polare genom jobbet iväg och fota honom med hans gamla bil, och plötsligt känns det som om all fotoinspiration kommit tillbaka likt aldrig förr. Det får mig att må utmärkt, upptäcka nya saker och sidor hos människor, samtidigt som jag får kämpa lite. Som att glida 2 centimeter över marken med basgången från "Billie Jean" pumpande i öronen. Euforiskt, intressant och svettigt.

You thought you might be a ghost

Idag gav jag mig ut i naturen och fotade tills ögonen tårades av en bittersöt blandning av utmattning och tillfredsställelse. Sällan har jag varit så nöjd som i just detta nu.

Bodhran of the Sunrise

Ikväll kommer Sanna och för att dagen inte ska bli en lång värdelös väntan ska jag gå in för att gå ur vanliga vardagsmönter och bara prova nya vägar och rutiner hela dagen. Hittills idag har jag åkt en ny väg till jobbet och köpt kaffet INNAN jag bytte om till jobbkläderna. Det här blir kul, en utmaning.

I kissed a bög?

Det är skönt när folk går utanför ramarna, är mindre politiskt korrekta och tråkiga, för motsatsen finns det alltför många av. Igår hörde jag en radio intervju med Skansen-Jonas, ni vet han som höll i "Hur gör Djur" och är alla djur, insekter och övriga arters ansikte i Sverige? I alla intervjuer jag hört honom i har han alltid varit så hejdundrans trevlig och alltid menat på att djur är så snälla och så vidare. Han är en ikon kort sagt, speciellt i barns ögon. I det jag hörde igår fick han frågan på vilket djur han skulle ha med på en öde ö. Det var nog fler med mig som blev förvånade när han kläcker "Jadu, jag skulle nog ta med mig två grisar så de kunde få massor ungar som kunde äta upp....eller en jakthund" Det var oväntat och det gjorde mig glad.

Ett bra exempel på någon som istället är så politiskt korrekt att man vill skjuta allt och alla är Katy Perry med låten I kissed a Girl, som snurrar flitigt på de flesta kanaler just nu.

"I kissed a girl and I liked it
The taste of her cherry chap stick
I kissed a girl just to try it
I hope my boyfriend don't mind it

It felt so wrong
It felt so right
Don't mean I'm in love tonight

I kissed a girl and I liked it
I liked it"

Herregud, var ska man börja? I västvärldens samhälle är det mer och mer liberalt att leva i tvåsamhet där könen blandas hur som helst och att det inte längre är lika tabu som förr. Den här låten är för helvete inte något att komma med nu, tänkt er för 50 år sedan! Hon sjunger ju att hon har en kille men att "det kändes så fel, det kändes så rätt" och tycker att det hon gjort är så häftigt och utmanande. Jag blir så jävla trött på sådant här skit! Det är fel att klandra Katy själv då hon knappast skrivit låten men jag blir ändå så förbannad över fegheten i att försöka vara "annorlunda och inte-politiskt korrekta" med en så jävla liten sak som att en tjej kysser en annan tjej. Det som dessutom gör det hela ännu mer snedvridet i den politiskt korrekta linjen att hon just är en tjej som kysser en annan tjej. Det fenomenet är accepterat i samhället, för att det anses vara hett med två tjejer tillsammans. Tänk er istället en låt där en kille är med en kille, en gammal man med en ung tjej eller en förståndshandikappad med med en "snygg" person. Då jävlar snackar vi att chansa och inte spela på fega säkra kort och det är just sådant jag vill åt.

Godnatt världen.

Free

Jag har börjat läsa böcker. Häftigt. Det roligaste hittills har varit alla bra boktips jag fått av alla nära och kära. Roligt att se vad personer runt omkring har för juveler de tipsar om, som ligger dem varmt om hjärtat.

Jag är så nöjd men min ledighet. Jag ser den knappt som en ledighet, mer som ett en månad långt, djupt och förfriskande andetag. En frihet ovanför ytan, så som livet egentligen ska vara.

Imorgon börjar jag jobba. Fy fan. Jag har kopplat bort jobbet så mycket i hjärnan att jag knappt kommer ihåg vad jag jobbar med, seriöst, när jag var förbi och lämnade en hyrbil förra veckan var känslan helt absurd. Det kändes som om jag kände alla där, fast jag visste inte från var. Som personer man träffar på stan som man vet att man borde känna igen och så står man och funderar tveksamt över det under hela samtalet. Helt absurt. Jag kommer knappt ihåg mina arbetsuppgifter. Idag är min sista semesterdag och jag har tänkt på jobbet ganska exakt så lång tid jag hittills skrivit på detta inlägg. Att jag inte kommer ihåg något tror jag beror mycket på att jag rest så mycket och gjort så mycket sista månaden. Aldrig haft tid att reflektera över vardagen, hemstaden, friheten. Ledigheten har bara varit så självklar, så given. Jag undrar just hur det blir. I natt satt jag och Olle uppe och söp och digga 70-tal till halv sex på morgonen.

Jag tror det kommer bli svårt att sova.

_Back

Btw fy fan vad jag är trött på 1-2 filig väg efter allt åkande i sommar. Det är väldigt säkert, men gud i helvete vad idiotiskt segt och köerna blir kilometerlånga. Så säkert och så tråkigt, så otroligt Svenskt på något sätt. För att inte tala om alla trafikkameror utmed det svenska vägnätet, snacka om Storeborsamhälle som håller på att växa fram. I hate it.

Fast fast telefon alltså, det är verkligen skiten!

Roskilde-Roadtrip-Stockholm-Umeå-Stockholm-Göteborg-HEM. Sista veckorna har jag bott i en resväska och det har jag inte haft något emot. Att hitta på mycket och resa runt gör mig inte speciellt mycket så länge jag har det bra, och det har jag verkligen. Att inte varit hemma mycket har varit som en verklighetsflykt-en semester i semestern om man så vill. Det enda jag känner lack av är närvaro av alla vänner på hemmaplan. Men de har man hela vintern till. Jag vill skjuta mig när jag tänker på vintern. Mina käre Far brukar tala om att vinter halvåret blir jobbigare ju äldre man blir, och det börjar jag redan känna av. Helst skulle jag vara utomlands från 7:de(Jag och Säni fyller 5:te samt 6:te) Oktober fram till 26:de(jag och Bror tar alltid första doppet innan 1:a April varje år) Mars varje år. Och så kommer det och bli någon gång.

Nu sitter jag i ensam i vänners lägenhet och hittar ny mysik, snart ner på staden för att titta till Neil Young och grabbarna och minnet av Sigur Ros från gårdagen sitter fortfarande fastetsat på ögonen. Sommar, jag säger bara det, Sommar.

Going up the country

Nu har jag till slut semester. Min hittills längsta betalda semester. Det känns tragiskt vuxet men samtidigt otroligt befriande givetvis. Jag känner mig som en spelpjäs så fort jag pratar om semester. Att jag talar om något som alla har och gör hela tiden, och alltid har gjort. Men detta är som sagt min första långa semester och då är den värd att tala om.

Sista jobbveckan vad lite konsig, jag hade en praktikant på jobbet som följde mig i hälarna och dessutom bodde Sanna hos mig. Praktikanten tror jag klarar mitt jobb bra en månad framåt, men gud vad vuxen man känner sig när man får "lära upp" någon om något man tills för mindre än ett år sedan själv var riktigt osäker på. Att Sanna bott hos mig har fått mig att mer och mer slappna av i sinnet och mer och mer koppla bort jobbet, och det är nog det som fått det att börja. Feltalandet, ordsnubblandet.
Jag har under den sista 1.5 veckorna sagt mer fel än under det sista året. Jag snubblar över ord, säger ord i fel ordning och oftast fastnar jag så mycket att det till slut inte ens går att förstå vad jag menat över huvud taget. De andra har bara skrattat och till en början även jag, men jag börjar bli lite rädd att jag ska fastna i det. Men det tror jag inte. Jag tror helt enkelt att det beror på att jag psykiskt börjat slappna av nu när ledigheten fått mig att tänka på ett nytt lugnare sätt. Pressen som släpper medför alltså ett totalt oo...mmmmpuss på Ssanna..,,,.(hmm..host..var var jag..ajust det!) ETT TOTALT OBEGRIPLIGT BABBLANDE. Det är lite störigt, men samtidigt ett väldigt litet pris för en helt underbar tid. För det har det verkligen varit hittills Idag kom vi hem från en 130 mils roadtrip (Öland, Småland, Skåne) och solen värmer. Jag bloggar, S skissar och planerar på uppgradering av sin lägenhet i verkstaden och ute startas grillen. Ikväll blir det pratande, ätande, läsande och drickande. Och kanske avslutas allt med avlyssning av nyinköpta LP-skivor.

Lev väl, D

The promise

Jag mår oftast riktigt, riktigt bra nu för tiden och det är bra som fan. Lite på grund av att livet just nu fungerar på ett sätt som jag gillar, men det som gör mig lyckligast är ju givetvis Sanna. Att ha distansförhållande är kämpigt och saknaden blir oftast olidlig, men för en tid framåt blir det ändring på det. Nu blir det semester och äventyr ihop, Princess!

Jag for visst till Roskilde utan att säga till. Så kan det gå. Orkar dock inte ens tänka på det och framför allt inte skriva om veckan så det får vänta till senare, lovar dock inget.

Det enda jag kan säga nu är hur jag känner precis nu, tillbaka i tillvaron. Det överraskar mig lite att det känns så skönt med kontakt, Internet, mobil, TV osv. Jag som alltid håller mig på ett lagom sund avstånd till detta, i alla fall i mina egna ögon. Ofta blir jag trött på att alltid kunna bli nådd, att hela tiden ha en öppen kanal till ett samhälle jag allt som oftast inte vill veta av. En hets av pengar, sex, våld, kändisar, översminkade blondiner och brist på sund förnuft.

Men denna gång känns det annorlunda, mycket för att jag bara har bra saker framför mig. Träffa nära och kära, planera roadtrips, tänka igenom livet, träffa Sanna och bara ha en god tillvaro. Så kravlös och utvecklande som bara min fantasi kan göra den. Det är gött att vara hemma och det är ju faktiskt inte så konstigt. Att vara på festival och att vara ifrån tillvaron efter eget val är helt enkelt två helt åtskilda saker. Skulle de här nio dagarna varit egenkomponerade hade det kanske till och med känts tungt att komma tillbaka.

Men alltså inte denna gång. Efter nio dagars supande, krånglande, skitiga, överväldigande brutala musik injektion känns det som att ta ett nytt steg efteråt. Att äntligen få luft efter att varit under vattenytan lite för länge. Men tro inte att jag inte haft det jävligt bra bara för det, det har jag.

Nu blir det att luta sig tillbaka, kisa mot solen och ha de man älskar mest av allt i närheten.

"Society, you crazy breed
I hope you're not lonely..without me"

I feel it

Undrar just om sex alltid kommer sälja. Som det varit sista årtiondet verkar det inte som så men jag tror starkt att det finns hopp om en vändning inom de närmsta åren. Hela hetsen med nakenhet och exploatering av kroppar och sex överallt borde väl för fan få vårat intresse att tackla av lite efter ett tag, eller hur?

Genom historien har det ju så gott som alltid varit tabu att klä av sig (om man räknar bort snuskgrekerna på Antiken givetvis, värsta jag har sett) och att ens visa ett naket ben. Det har varit kjolar med underkjolar, straff på att visa hud och strikta sociala regler över hur man fått klä sig. Som exempel kan man ju säga att det var så genom hela 1900-talet, ändå fram till den sexuella revolutionen på 70-talet. Efter dess verkar det totalt vänt åt andra hållet, för att nu vara helt out of reach. Det finns en liten fördel med det givetvis, till exempel att det nu är lättare för kvinnor än vad det varit genom tiderna, men frågan är om det är värt det men tanke på hur det ser ut nu. Att vi varje dag matas med nakenhet gör att man inte reagerar längre och samtidigt får se massor man helt enkelt inte vill se, för att ta för givet att alla vill se det är också helt fel.

Nej nu tycker jag det räcker, vi kan gärna få gå tillbaka några steg och mycket hellre lämna lite åt fantasin än få köttet slängt i nyllet var dag.

Forsatt trevlig dag, D

I'm dreaming from within

Fotbolls EM är underbart. Att ha något att se fram emot, varenda dag, varenda kväll. Som att fylla år-light klockan 18 och 21 dag ut och dag in i ett par veckor framöver, gött då!

En annan sak som jag påminns om när jag ser Fotbolls EM är att nu börjar andra människor i min egen ålder blir stora och riktigt kända. Jag har tänkt på det angående musiker länge men nu när jag ser fotbollen kommer jag ju på att det givetvis är precis likadant där. Jag fyller 21 i år, och så gott som tills i år har de man sett på TV, i filmer, spelandes musik eller ens idoler ALLTID varit äldre än en själv. Tills nu. Nu blir jämnåriga kända över hela världen, rika, berömda och till och med ibland legendförklarade.

Det har såklart alltid funnits de i ens egen ålder som varit kända och bra, men då har det allt som oftast handlat om någon liten jävla violinistnörd som inte gjort annat sen han var tre år, och det räknas inte. Det som händer nu är att de som bara gått in för sin sak riktigt mycket de sista åren, nu blir kända. Det känns underligt och skrämmande, och får mig givetvis att känna mig kass. Idag när jag såg en fotbolls match med Far kom jag att tänka på detta fenomen och tänkte också hur det känns för honom som är äldre än de flesta man hör på radio och definitivt varenda spelare i hela EM-mästerskapet. Jakten efter kändisskap har aldrig varit större och detta föraktar jag, men jag kan samtidigt inte annat än förundras och inspireras över de i min egen ålder som redan lyckats med sitt livs dröm.

To late to apo....ja ni vet

Jag var seg med en räkning och vips blev jag utan Internet i en vecka, därav långt uppehåll.

Jag fattar inte direkt det här med trohet/otrohet bland folk runt omkring mig. Och då pratar jag givetvis om folk i min egen ålder. Saker man hör och ser, som inte alls är som det ska vara. En del är rykten men mycket är också helt befogat. Jag tycker jag ofta hör hur folk är otrogna, eller rättare sagt, inte tar sin relation på det allvar som den uppenbarligen förtjänar då man tydligen valt att ägna sig åt den. Det äcklar mig och gör mig förvånad. Varför stanna kvar i ett förhållande med någon som man kan tänka sig att vara otrogen mot? Varför vara otrogen mot den man vill vara med? Jag kommer inte moralisera runt var gränserna för just otrohet går, då det alltid är individuellt och lite av ett personligt commitment parterna emellan.

Jag blir förbannad när jag ser någon jag känner hångla upp någon på krogen, som man vet är upptagen, och sen dessutom få argumentet att "ja men hon är ju sån" av hennes kompis. Eller som på en fest jag var på igår, när en upptagen snubbe i början av kvällen säger "nej men jag är lugn, jag har flickvän" och sedan går och kladdar på varenda brud som var i närheten.

Jag vet att många inte tar allt detta på så stort allvar i våran ålder, men för helvete, visa respekt för de ni bryr er om!

Last shadow

When the weather is fine

I sommar ska jag klättra massor i träd. Jag ska verkligen gå in för det och klättra varenda träd jag tycker ser inbjudande eller utmanande ut, bara för att. Jag ska även ta tag i mitt natur-crave och ta mig ut i naturen så mycket jag bara kan, för fy fan vad jag saknar det. Gå över ett sädesfält i solnedgången, springa runt bland hallonsnår i en hästhage eller gå barfota i blött gräs på natten. Det är det bästa jag vet och för en kille som bott på landet 98% av sitt liv är det jobbigt med stan då och då. Närheten till allt, vänner, jobb och affärer är praktiskt men inte särskilt fridfullt för själen min. Jag saknar utsikt, solnedgångar och landskap, lukten av blommor och surret av bin. Det har blivit för lite sådant på sista tiden och jag behöver det verkligen. Sitta under ett träd, skriva lite tankar och njuta av nuet, där är Jag.

I say a little prayer

Jag vill inte dö i Sverige. "För jag vill leva jag vill dööööö i norden(nepp!)." I Sverige är allt med döden så jävla tråkigt. Alla sörjer tyst, säger "gått bort" istället för "dött" och har svarta tråkiga kläder. Ultimate boring kort sagt. Det är inte så jag vill att folk ska ha det under deras sista minnesstund med mig. Jag vill att det ska vara en fest, alla ska kunna skratta och le åt alla härliga minnen mellan tårarna och inte bara deppa ner sig och hålla tyst om det. Av denna anledning är det en omöjlighet för mig att dö här, bäst vore i varmare europeiska länder, som Spanien till exempel. Där firar man minnet av den döda, precis som det ska vara enligt min -mening. En optimal begravning vore lite mingel, att det spelades härlig 60-tals musik och annat jag gillade och att alla pratade om mig på ett upplyftande sätt. "Minns du när vi åkte dit och David .."..eller "..eller när han gjorde så och var så". Sen skulle alla festa och bara ha det trevligt samtidigt som man bearbetade minnet av mig genom andra på ett totalt osvenskt sätt.

Så om jag någon dag vaknar och märker att jag är död, nu vet ni min största önskan.

The power to

Funderar på att börja lägga ut varje nytt foto jag tar här i bloggen. Som lite utfyllnad liksom.


Jag undrar vad folk tycker och säger om mig egentligen. Man säger ju jämt att man inte ska bry sig om just det, men det har jag svårt för så då kan man lika gärna gå hela vägen och börja luska reda på det. Även om det säkert gör ont. Få reda på hur man ses i andras ögon, vad folk uppskattar och vad andra stör sig på eller hatar hos mig. Intressant och lite vågat att ge sig in på. Och så får jag ju hoppas att folk är ärliga, utan det går hela skiten i stöpet och man får leva med de gamla vanliga lögnerna.

Så om du känner för att delge dig av din syn på mig självmant rentav, hör av dig.

I put a spell on you

Jag har alltid varit rätt bra på att stava. Det var inget jag direkt tänkte på när jag var yngre och gick i skolan, kan man det så vet man ju inget annat liksom. Speciellt när jag läste andras texter förstod jag att jag nog inte hade speciella problem med det. Det konstiga är ju då att jag sista åren märkt att jag blivit sämre på det. Kan det vara som med huvudräkning, att jag blivit sämre efter skolåren för att jag använder det mer sällan? Jag skriver ju rätt ofta ändå, som i bloggen, så det borde ju inte vara bara så heller. Egentligen är det inte överlag jag blivit sämre, utan mer osäker angående sär- och ihop skrivningar. Vilket ni också märker ifall jag stavat fel nu. Pinsamt i så fall, fast ändå bra, makin' a point lixx!.

Not Forever

Trots maratondrickandet igår mår jag idag helt OK. Jag känner för att förändra mig och få lite svar idag. Det blir nog en sväng på cykeln, bort från jobbiga frågor och ställningstaganden. Bort från krav och vuxenlögner. Bort från det mesta faktiskt.

Wild World

Helgen blev som planerat helt magnifik, men herregud vad pengar det gick åt. För att vara lite mer precis gick de 19 vinylerna och 3 cd skivorna på närmare 1700:- så idag(ja idag, tre dagar efter normal lön [varför rejmes, VARFÖR?!]) när lönen till slut kom bestämde jag mig för att skänka någon tusenlapp till Unicef och WWF. Om jag kan bränna flera tusen på mig själv bara över en helg är det väl lite begärt att jag ska dela med mig till andra behövande, right? Ikväll lyssnar jag igenom skivorna (5 LP än så länge) och just nu gungar Cat Stevens fram i vinylspelaren. Nu ska jag ta mig ett glas och sitta och tänka lite i fotöljen, god afton.

"Oh baby baby it's a wild world."

Agolaahoo

Man känner sig aldrig så manlig som när man efter styrketräningen käkar upp en hel färdig grillad kyckling med händerna, och bara vatten till det. Gött.

Ikväll blir det Ceasars (Palace) på Platens, imorgon kommer S hem (!!) och lördag blir det skivmässa följt av tatueringsmässa, och om vädret tillåter, picnic med S på söndag. Att jag har det segt med pengar gör mig inte ett dugg, för det här bäddar för att bli hur nice som helst.


Jag har två massiva blogginlägg som jag länge gått och sparat på men aldrig gett ut. I tankarna alltså. Har gått och tänkt på dem i över ett år, men de är så stora och seriösa så jag väntar till rätt tillfälle att skriva om dem. Kan i alla fall säga att de handlar om Religion och Musik från Barndomen.

Over and away, D

Echoes

Det här fotot tog jag hos min Farbror i lördags kväll, jag blev så nöjd så jag tänkte dela med mig.


Echoes by ~Sundrum on deviantART

Bad

För några dagar sedan hörde jag om det här på radion;

"Två pojkar, 15 och 16 år, dömdes på måndagen för våldtäkt på en jämnårig flicka i Örebro i fjol, uppger lokala medier. Den äldre dömdes till sluten ungdomsvård i tio månader och den yngre till ungdomsvård och 100 timmars ungdomstjänst.

Våldtäkterna beskrivs som ovanligt brutala och råa. De skedde bland annat i en lägenhet men också utanför en skola i Örebro."

Det får mig att tappa hoppet om i princip allt. Att killarna var så unga, att det tydligen var så grovt, men framför allt att straffen är ett jävla skämt. Jag menar, ungdomsvård i 100 timmar? Det är ju 2.5 veckors heltidsarbete för helvete! Han lär sig alltså att efter att totalt förnedrat och förstört någon annans liv för en väldigt lång tid framåt får man ett straff som varar i några veckor.

Att de skulle få flera år långa fängelsestraff, som vore mest logiskt, är tydligen för mycket begärt av det svenska rättssystemet.

There's enough room for both

Igår var jag ute trots vidrig utmattning och opepphet, men vad skadar väl en öl, right? Väl på stan blev jag indragen på ett ställe där ultratönten Ken spelade, och jag mådde uppriktigt dåligt över hur dålig svensk rap är, och hela deras co00ola attityd på det. Meningen med kvällen var ju egentligen att träffa vänner som varit bortresta länge, och med det lyckades vi bra, men i övrigt var det nog top tre sämsta jag varit med om. Ken alltså, kan inte du gå och brinna i helvetet, snälla? Pricken över i:et var alla de "skjuta med pistol-ljud" som lades in mellan varje vers under hela kvällen. Jag säger ju det, co000la killen!!

För några dagar sedan i Frankrike klubbade parlamentet igenom en gräns för hur smala modeller får vara i framtiden, efter att någon random modell dött. Modellbyråerna rasade och tyckte citat: "det var helt befängt och idiotiskt att parlamentet får bestämma vad som är skönhet".
De är ju helt puckade, för vad säger att modeindustrin istället ska bestämma just det?

Feeder

När man är ungkarl blir det lätt att man taver vad man haver hemma istället för att tänka igenom köp av mat och så. Det har mycket med slöhet att göra, men också för att jag inte orkar planera matlagningen då det ofta inte är speciellt kul att laga till. Och storhandla vägrar jag göra, det är så mycket vuxenpoäng i det. Att man taver vad man haver resulterar ibland i en uppsjö av konstiga idéer och uppslag, med blandad ätlig kvalité om man säger så. Senap och äpple funkar väldigt bra, potatissallad på Lingongrova-bröd funkar också mycket bra. Helst en Mariestads till den. Rostad lök på en rostad macka med ost och smör funkade på fyllan och jag har faktiskt inte vågat prova det sen dess. Har dessutom för mig att det var nudlar på den mackan också, ew? Något annat som faktiskt inte är så gott är popcorn och A-fil, jag vet, jag borde söka hjälp. Den var fördjävlig.

Men samtidigt är det kul att prova konstiga blandningar i mat, det är precis som med allt annat, provar man inte vet man inte. Eller jo föresten. De sägs ju att de största genierna går otrampade stigar. Med detta i bakhuvudet kommer jag fortsätta tills den dagen jag dör av något som är så äckligt att kroppen säger tack och hej. Eller så hittar jag något som är så gott att det blir känt över hela världen och blir rik på kuppen, vem vet.

Imorgon blir det kassler och potatissallad, det borde ju vara gott, right?

Wait

Jag har slutat med citaten i slutet av varje inlägg. Varför och när? Jag har ingen aning, kom bara att tänka på det nu, men jag gissar att jag inte längre behöver uttrycka mig genom musik.

Jag vill sjunga och spela i ett band, men framför allt sjunga. Jag borde ta tag i det, för jag har alltid velat göra just det, och nu är det fan på tiden. Så om ni behöver en snygg sångare, give me a call.

Jag var och såg Into the Wild för ett tag sedan, och det är en sån film som sätter sig hårt och länge i en. Det som nog fastnade mest var känslan av att jag länge kände likadant som huvudpersonen, bara inte lika starkt. Under hela gymnasietiden gick jag ofta och tänkte på i fall jag skulle flytta till Brasilien efter studenten. Kanske bara säga till familjen och sen bara försvinna på obestämd tid -vara han som försvann. Men det blev en sak som fortsatte gro i mig och andra saker kom in i livet som fick mig att helt stanna. Fast jag som alltid skaffar så starka känslomässiga band till saker och ting skulle antagligen gå under helt av saknad. Men tanken finns alltid där, speciellt dagar när jag tröttnar på människor, tristessen, vardagen och jobbet. Mycket av känslan ligger också i det med att leva back to the nature, att inte ha saker och prylar, garantier och en trygg men tråkig säkerhet. Ibland kollar jag vad flygbiljetterna kostar, men än så länge är det ingen fara, jag har fortfarande för många anledningar att stanna.

Look now

This shit worked out pretty nice huh? Så till slut blev det ny het bloggdesign och jag kunde inte vara mer nöjd. Fick en hel del hjälp av S som till råga på allt är en Master of Html.

Lajalaj

Idag skulle jag tränat men orkade inte. Och det vill man ju inte. Att skita i att träna är ju så kass man kan bli känns det som. Som att kroppen vill att man går dit, men hjärnan säger "nänä för näänää det bliringe!" Jag har ju betalat massor för det liksom, det känns waste. Fast idag hade det inte varit mycket nytta att åka dit i alla fall, jag är nämligen så trött i armarna och överkroppen att jag inte kan lyfta armarna ovanför axlarna utan bifogad smärta pga hårt jobbande hela veckan. Jag har dessutom känt mig totalt utmattad fysiskt hela veckan och har inte orkat speciellt mycket alls på fritiden. Så att träna var egentligen aldrig ett alternativ, hur mycket jag än vill det. Men seriöst, vem fan bryr sig om jag tränar eller inte?! Snacka om dålig fantasi.

Förra veckan hittade jag den sista av de tre låtar jag letat efter i närmare 15 år. Jag har hela tiden kunnat nynna på dem, men aldrig fått tag i dem, vetat vad de hetat osv. Men så i fredags morse hittade jag alltså den sista och dagen med tillhörande helg blev helt underbar. Den första av låtarna har jag skrivit om tidigare, förra sommaren bestämt, för den intresserade.

Det är så mycket att göra, så mycket att tänka på.

In the sky

Det är mycket att tänka på nu. Hur jag ska lägga upp sommaren till exempel. I år har jag för första gången 5 betalda semester veckor och givetvis måste jag planera dem grundligt, men hur lätt är det när nära och kära inte kan ge svar på vad de ska göra i sommar. Jag är helt enkelt klämd mellan ungdomens spontana begär och vuxenlivets hektiska planerande. Fördjävligt. Hur fan ska jag veta hur och när jag vill ha det i sommar. Äh.

Något annat stort att tänka på är hur jag ska spendera mina pengar. Det finns resor, kamera, tatueringar och bara spontana köp att välja på. Alla känns lika livsviktiga men att pengarna går åt till dessa saker känns bara bra, för som sagt-pengar är bara ett redskap.

Apropå tatuering så har jag i alla fall bestämt åt vilket håll det lutar. Till en början var jag optimistisk nog att tro att jag skulle kunna rita något själv, men det får helt enkelt vänta. Det kommer ta sådan tid innan jag blir nöjd. I alla fall så är tanken att ha en musiksleeve på höver arm, och en konstinspirerad sleeve på vänster. Det är på sikt givetvis, då sleeves är både galet dyrt och galet seriöst.

Mercy merci

Det här är ett cirka två veckor gammalt inlägg som tydligen dampat(-som numera är ett ord i svenska akademins ordlista) in i utkast istället för bloggen:


Vilka dagar, härligt. Emmie kom äntligen hem från sitt jävla England och då tog det givetvis inte lång tid innan alkoholen slets fram. Förfest hos henne med massor kompisar (jag enda killen av 10 pers, sounds like me doesn't it?) och efter det givetvis utgång till platens, som är vårat ställe helt enkelt. Kvällen var fin ända tills en äckeljävel började limma lite för mycket på en berusad vän, och när jag lade mig i kallade han på vakterna och nöp mig. NÖP MIG?! Att han är runt 25 och större än mig tyckte han visst inte räckte, nej att nypas och ta hjälp av vakter är ju mycket mognare. Det bästa var att han under hela tiden dessutom var klart irriterad och arg, medans jag var vansinnig/höll på att skratta ihjäl mig över hans feghet. Jaja det löste sig till slut, men herregud alltså.

När man träffar riktiga kompisar efter en lång tid känns det speciellt. Att man verkligen har saknar dem mycket, det gillar jag.

Torsdagen blev het den med, men mest för att dansgolvet var on fiiiiiiiireeeeeeeeeee

För övrigt är detta en sjukt bra låt. Vilket gung, vilken röst, vilken 60-tals feeling! Grym video dessutom, enjoy;

Warmth

Efter att ha sovit fyra timmar i natt tänkte jag optimistiskt att "ikväll ska jag träna!". Är jag dum i huvudet? Jag sov ju fyra timmar, vad tror jag att kroppen orkar med egentligen? Puckat. Istället blev det lång cykel utflykt med Maria i värmen, "det är ju så skönt ute". Hon stack hem för att plugga sen, kul förna.

Jag funderar på att se en riktigt bra film. Eller gå på bio kanske? I vilket fall som helst kommer jag ICKE se en sekund hockey that's for sure.

Jag blir så jävla trött på alla idioter som får hålla på o fjanta sig i TV. Typ Gynning som åker runt i världen och skämmer ut sig med sin vidriga skånsk-engelska, jag menar herregud, Eddie Meduza är ju en bättre representant för Sverige än henne. Suck. Godantt.

At last

Så till slut föll jag för trycket och skaffade bilddagbok. Det är ju riktigt kul faktiskt.

www.hulman.bilddagboken.se

Here we go

Jag är en person som är väldigt kontrollerande, och det vet jag om. Att ha koll på andra, mig själv, situationer runt omkring mig och allmänt bara se saker som andra inte ser verkar vara min lott här i livet. Lite av det är det jag flyr när jag dricker. Alla dricker av olika anledningar, att våga, att riskera, att se. Våga ringa den där killen. Att riskera sin karriär. Att se hur det är utan alla dessa begränsningar. Det är just det som alkohol och droger gör, frigör dig från "överjaget" som en omtalad man en gång sade. Jag gillar att känna mig fri, precis som alla såklart gör, men jag börjar med en gång tänka över alla stora tankar som jag ofta går och funderar på. Att tatuera mig är givet, men varje gång jag dricker blir det en självklarhet att skaffa tatueringar över hela kroppen. För varje gång jag dricker tänker jag att livet är så kort.

Jag tänker samtidigt att detta tänker jag bara för att jag druckit, och det är givetvis också sant. Imorgon när jag vaknar kommer hälften av det jag skriver nu vara främmande, och kanske lite obekvämt. Men samtidigt, det är ju nu jag vet hur jag känner utan några begränsningar, right? Ju mer jag tänker på det, ju mer kommer jag fram till att skriva påverkad verkar som ett totalt givet val. Att skriva när jag känner att jag kan skriva vad jag vill, hur jag vill och inte begränsa mig själv.
För det är ju med frigörandet av sinnet som kreativiteten ofta får utlopp eller hur? Därför är det inte svårt att se vad de som super för jämnan ser i supandet. Det vill säga de som man vet har i alla fall lite djup och som inte bara dricker för att våga säga hej till tjejen på Ica efter fyra års tvekande blickar.

Drickandet var något jag mycket länge tog avstånd till, men likt sex, har man en gång börjat med det kan man aldrig tänka sig ett liv utan.

Metatron

Jag köpte ju ny kamera i helgen så nu funderar jag faktiskt starkt på att skaffa bilddagbok jag med. Alla tjatar ju om det men jag funderar över i fall det vore jobbigt att hålla igång. Men det kommer nog inom kort.

Keep Running

Alltså snart får vädret fan spö(jag vet, jag pratar om vädret-skjut mig nu). Kallt is halt varmare det börjar töa börjar blåsa blir kallt igen lite snö följt av regn med sol och på med jackan av med jackan av med tjocktröjan snöstorm sol töa hagelstorm och nu igen sol, ENOUGH!!

Idag har jag bestämt mig för att lägga 10-15 000 på en ny kamera, det känns underbart. Det var ju faktiskt nästan två år sedan jag köpte en sist och nu är det fanimej dags att uppgradera, till sommaren och allt. Att bli glad över att man ska lägga madness mycket pengar på något känns inte alls konstigt faktiskt, but then again, jag är ju inte den som bryr mig så mycket om vad saker och ting kostar. Ny kamera !YEAH!

http://www.environstudios.com/quiz/manlighet.php

Nu precis gjorde jag det här manlighetstestet och fick 188. Jag är ju så manlig så jag nästan börjar gråta. Nä du jävel, sa handlarn, nu blire speedmetal och ikväll blire Platenskväll med Emmie..

Island on the coast

I helgen gick jag uppe i stockarhölmet och tillbringade en härlig helg med Honey. Vi hann med mycket på en helg, upptäcka second hand butiker from heaven, lyssna på demonstrationer med skaband på Sergel och köpa var sitt par solbrillor. Första gången med solbrillor i år och för att det var liite sol kunde vi använde dem en del och det gav en härlig sommarfeeling. Just av denna anledning känns det lite konstigt, för att inte säga såinihelvetemaddafakkafakk, att det idag har snöat en decimeter. Kallt och blött, på jobbet fick jag skotta och sen cykla hem genom modden med blöta strumpor. Goddamn. Det enda "bra" med snön nu är att folk krockar och då får vi mer att göra på jobbet, sad but true.

För övrigt är det så kul att hela stockholmeh kryllar av puckade och fula fjortisar som springer omkring i små klungor och pillar med sitt blonda hår och är allmänt idiotiska.
Det är då det känns så häftigt att ha träffat Sanna.

"People laugh because I'm different
I laugh beacause they're are all the same"

Roouuskildee

På min högra arm sitter bland andra två armband som visar att jag varit på Roskilde de sista två åren. Jag planerar på fler. För även om det regnade över 100 mm, var total misär och allt en stor gyttja av ångest, skavsår och fylla förra året(jag trodde seriöst jag var död i några timmar) så vill jag dit igen. Det måste jag. Det är det så stort, så mycket att se, så in i helvete bra musik och härlig stämning(kan bero på ett visst röka, vem vet). JAG MÅSTE DIT. Fast i år blir det med lite nytt folk, orka den där dryga idioten som var i samma camp. Banden börjar rada upp och jag vet redan vilka jag ska se. Alla.

Vi ses där.

Turn a square

Idag när jag vaknade visste jag inte riktigt vad jag ville göra med dagen. Hade det varit en vanlig fucking knegarvardag hade jag antagligen varit inne/suttit vid datorn mestadels. Det blir ju lätt så när det blir mörkt och kyligt så fort man kommit hem. Men inte idag tänkte jag, idag vill jag ha en IRL dag. Just nu funderar jag över om vädret tillåter mina planer, för utan sol blir det lätt snepep. Idag vill jag ut i solen, andas frisk luft, cykla på min nya cykel och lyssna på min nya Ipöd.

Nu blire lite LP och långfrukost, vi hörs.

Summerboy

Idag var jag på gymmet och planerade träning med en coach, så nu jävlar bär det av gybbar och gymmor. Idag när jag och miss M pratade lite om sommaren blev jag så fruktansvärt pep så jag blev helt pirrig. Ni vet, sommar, varmt, ta ett morgondopp, fågelsång över ett sovande landskap och att åka och bada. Vi bestämde oss till slut för en bada-tour, som kortfattat går ut på att bada så mycket som möjligt(då det för min del blev löjligt lite förra sommaren).

Jag har hittat väldigt mycket ny bra musik sista veckorna och det är alltid skönt att hitta nya spår och artister som leder en in på otrampad mark. Det känns spännande fast tryggt och härligt "-lite som att komma hem".

Fan vad sommarpep jag blev nu.

"

Modemossa

Jag blir så förbannad på alla fjortisar som går omkring med mjukisar och skinnjacka. VAR i världen är det en snygg kombination? Skinnjacka är i 90% fall snyggt ihop med rätt kläder, mjukisar är typ 4% snyggt men 86% soft, så det är accepterat det med. Att ha mjukisar utomhus är väl sådär i mina ögon, men att totalt mosa allt som heter stil med en skinnjacka till det är fan bland det fulaste som finns. Det är nästan i klass med håriga rave-stövlar eller det där franska modet för några år sedan där killar skulle ha så låga jeans att ett långt pubis skulle krulla sig över kanten. Nice!

Who can I be now

I går när jag var hos min Fader Konungen(citat vilken barndomsfilm?) började vi efter timmar av munspel och gitarrspelande snacka lite om släkt och förfäder. Det var kul att höra mer om min Farfar som jag inte vet speciellt mycket om, då han dog samma vecka jag föddes. Det var häftigt att prata om honom och se hur mycket av min konstnärliga sida som faktiskt kommer från honom, då han precis som Far var konstnär och dessutom en skicklig fotograf. Ju äldre man blir ju mer intresserad blir man av sitt ursprung, något man ser runt omkring sig mer och mer. Vuxna som söker upp halvsyskon de inte visste att de hade, adopterade som letar upp sina biologiska föräldrar. Jag undrar om det har att göra med att man söker sig själv eller att man bara börjar reflektera över arv och liv på ett nytt sätt ju äldre man blir. Och vad är det man söker efter egentligen? Är det bara att få ett ansikte på en person man hela livet föreställt sig, eller är det så att man vill kunna identifiera sig med den som man är släkt med. För adopterade måste de här frågorna bli väldigt komplicerade, då man dessutom måste reflektera över i fall någon är ens Far/Mor bara för att de är det biologiskt, eller i fall föräldrarskap är något man växer in i/gör sig förtjänt av.

Because you're young

Jag blir så jävla trött på nya Volvo V70 II reklamen, kanske mycket för att jag ser den på jobbet varje dag. Men ändå. För det första är deras slogan så in i helvete kass, "Så VI" liksom, vafan menar de? Det tog månader för mig att ens förstå att det inte stod sex med romerska bokstäver, utan ordet "vi" med versaler. De de menar är uppenbarligen att bilen är gjord för familjen, alltså flera personer, alltså "vi". Sjukt långsökt puckat. För det andra är färgvalet för kampanjen, och just de nämnda bokstäverna, orange och rosa. Orange och rosa är en galen färgkombination och så länge det inte är i en solupp/nedgång eller i Madonnas 'Confessionstour-logo, så borde det mest av allt undvikas. Nog om det, nu ska jag starta om datorn efter Apple Software Update, det du!

Human behaviour

Jag ska definitivt byta bakgrundsbild på bloggen snart, men jag har bara svårt att välja vilken. Problemet ligger i att bilden ska vara ett foto som jag själv tagit, som helst innehåller något slags landskap och som inte är för fint. Med för fint menar jag att det inte får vara för känslomässigt viktigt och på så sätt fint för mig, då jag inte vill visa det för alla/slita ut det för mig själv. Så det är fan svårare än man tror det där ooj oohj!

Jag har svårt att komma ihåg allt jag höll på med innan jag stack förra veckan. På måndag ska jag hämta ut min nya(gamla) cykel hos Greken på Hörnet och köpa nya gitarrsträngar, då jag vaknade av att D-strängen gick crazyass 05:36 på morgonen, wtf?! SPLOONNNNNGGGgggggg.... lät det ganska exakt och det tog nog mer en 3 minuter innan jag förstod vad fan som faktiskt skapat detta osannolika ljud.

Jag lånade ut lägenheten till vänner veckan jag var borta, för att få det bebott och så att växterna skulle vattnas. En vecka senare är allt lite misstänksamt välstädat, jag har privatepartyporn från en fest i min lägenhet på datorn och kylen fylld av mat. Fast växterna hänger nästan helt dödade från taket och jag hittar inte min klocka. Hmm. Näväl, nu ska jag fundera över allt detta över en bulle och en mariestads.

Peace, D.

100

Jag glömde skriva att jag stack till fjällen denna vecka. Sorry.

Veckan har varit helt bra. Efter många mil nedför backarna i Sälen har jag nu ont i lår, rygg och vader, men det var det ju värt. Vi bodde för övrigt på ett vandrarhem i Horrmund, och jag lovar er, man såg Världens Ände från fönstret. Långt in i skogen, inget Internet, och knappt någon mottagning på mobilen. Det brukar jag sällan ha något problem med, men nu när jag kom hem märker jag att jag är helt normal vardag-handikappad. Det känns konstigt att köra bil, konstigt att komma hem(kanske för att allt var städat av någon annan än mig och dessutom luktar det andra människor här nu) och att sätta sig här känns rent av märkligt. Jag har glömt nästan alla lösenord till communities, och när jag kom på att jag inte har några nedskrivna började hjärtat att slå lite extra. Som ni märker löste det sig, men konstigt ändå att man kan glömma allt sådant på bara en vecka i fjällen.

Denna vecka har det också varit fullmåne, vilket betyder att jag drömt väldigt starka och intensiva drömmar, något som faktiskt händer mig varje gång det är fullmåne. Vanligtvis brukar det vara kul, men denna vecka var annorlunda även det sättet. Drömmarna har nämligen handlat om att det tagit slut med Flickvän, att vänner skrattat åt min olycka, att vänner lämnar mig och andra mindre trevliga händelser. Priset togs dock i natt när det handlade om att jag var på Folkunga igen och skolan var utsatt för någon slags katastrof. Människor och vänner runt omkring mig dog en efter en och till slut dog en av de bästa vännerna, och jag trodde för att par minuter att det hänt på riktigt. För tredje natten i rad vaknade jag med hjärtklappning och ångest djup som Barens hav. Någon som vill byta?

Det här är mitt etthundrade inlägg btw. But I would walk five hundred miles
And I would walk five hundred more.

Donau Driver

Jag har en teori. Den är bra. För visst är det så, ju mindre man är, ju mer personlig klädstil har man? Jag har funderat mycket över det här, och kommit fram till att det i mina ögon är så. Att ju större någon är, sett både ur längd och midjemått, ju mindre personlig stil visar den utåt. Jag menar, hur ofta ser du någon som är två meter lång och som har en extrem stil? Egentligen är det logiskt. Ju större man är ju mer syns man, och då gör man helst inte så att andra ser en ännu lättare. Tänk sedan hur många du känner/vet/överlag ser varje dag som har en extrem/utstickande/iögonfallande stil. Visst är de oftast varken så stora eller långa? Och visst kommer de undan med det väldigt lätt? Detta gäller mest klädstil, men i övrigt också faktiskt.

Idag stod jag och åt. Jag har egentligen ingen aning varför. Jag kände mig lite stressad på något sätt trots att jag inte har ett skit att utföra (bortsett från disken, som ni ser). Jag kände mig som en karriärmänniska, en som bor i en storstad och som ska iväg på ett viktigt möte. För alla bonnläppar vet ju att bor man i en storstad är man stressad. Och håller på med aktier.






Sen fick jag lite ångest. Jag menar, är det bara jag som undrar om tomaterna gråter lite när de ser ketshup?

Field

Efter brutalös-dansande till 90 tal och festande i fredags är jag fortfarande helt paralyserad i kroppen. Träningsvärk i så gott som varenda muskel i överkroppen kommer man inte långt med tänkte jag igår och låg därför och kollade på serier och film hela dagen. När sen klockan började närma sig 18 och jag tänker något i stil med "jag borde kanske hitta på något med andra ikväll?". Men icke. Ordet 'borde' är inte direkt mitt favoritord i svenska ordlistan så istället bestämde jag mig för att gå på bio ensam. Men först behövde jag äta så ett besök i ICA var nödvändigt. Men jag hade ingen aning om vilket snusk mina oskuldsfulla öron snart skulle få bevittna.

Väl i affären går allt enligt planerna och det är dessutom inte så mycket folk(yes!). Vid datorn där man kan boka och hyra film, som är mitt i affären, har en Resident Evil 2-affisch ramlat ner på golvet. På bilden är det såklart en knappt påklädd Milla Jovovich, och helt plötsligt hör jag hur en liten tant säger till kassörskan(som är runt 20) att "ojoj, affishen ramlade visst ner här". Kassörkan förklarar att "det är minsann ingen fara, det fixar vi". "Ja hon har visst lagt sig ner hon, hon har lagt sig ner, det är nog för att det är lördag som hon har lagt sig ner!" säger tanten plötsligt. Lagon till när vi förstår vad hon menar kommer nog tanten själv på det och säger snabbt "nej men fy så jag säger!" och lägger sin hand framför munnen, ställer sig i kassan och låtsas som ingenting. Helt otroligt.



För övrigt så läste ni rätt i början, ja, jag gick på bio ensam. Inte för att jag är tragisk, utan för att jag ville gå ensam. Det är en stor skillnad på att välja att vara ensam, när man kan vara med andra, och att inte ha ett val. Jag försöker ofta få min omgivning att se hur underskattad ensamheten är, men det är ärligt talat inte så många som förstår. Hela hemligheten ligger i att man måste klara av sig själv, utan att ha någon annan runt omkring sig. För de som inte riktigt känner sig själva så bra är nog detta väldigt svårt, och man undviker ensamheten till varje pris. I alla fall så gick jag och såg Cloverfield, som var helt otroligt häftig. Den allmänna uppfattningen är Godzilla möter Blair Witch, och det är precis vad det är. Och det är så bra. Jag ska förklara. Filmen är för er som tycker att handkameran i Blair Witch inte är speciellt störig, utan ger en realistisk känsla. En känsla av klaustrofobi och som är lätt att leva sig in i. Och så är filmen för alla er som kanske inte gillar Godzilla som film, utan mer är fascinerade av monster som människan inte har en chans emot. Handkamera och monsterfilm, vem kunde gissa att det skulle bli en sån succé?