Och livet är konstigt. Alla undrar om jag har det bra i Stockholm och jag vet vad jag ska svara men inte vad jag ska tänka. Det är lätt att ge samma svar till alla men efter ett tag är det ett svar som ingen har, och är då ens själv kvar? Jag har alltid haft svårt för stora förändringar och den sista tiden har uteslutande byggt på stora förändringar, så det är inte konstigt att det är mycket att tänka på. Och inte tänka på för den delen, för plötsligt hade jag inte hört av mina kompisar på de första två månaderna. Efter chocken lade sig lite förstod jag till slut att det var det som fattades, ankaret med vänner från en tid då allt var annorlunda. Stockholm är en stor stad och jag är en lantgubbe. Jag gillar att sitta ensam på en äng mitt i sommaren med ett strå i mungipan och lyssna på ljudet av insekter och fåglar och blommor. Så har jag alltid varit och jag märker nu som först att det är mycket starkare än vad jag tidigare trott. Men nu ska jag bo här och prova på hur det är, för man kan inte säga nej till något man inte vet vad det är och jag trivs, tro det eller ej, jävligt bra här. Kanske inte just med att det är en storstad, men allt annat.
Ikväll har jag tänkt mycket på gamla tider med gamla vänner och det gör mig alltid lika fundersam och vemodig. Det är härligt att ha alla minnen och ändå är jag bara en pojkspoling. Vad många minnen alla pensionärer måste bära på. Så mycket kärlek. Så mycket hat. För det är alltid två personer i mitt förflutna som får mig att bli förbannad. Två jag inte längre har kontakt med men där saker slets av långt innan det var meningen. Det känns fel att det ligger där och gnager i mina i övrigt härliga minnen men det tar tid att göra sig av med dem. Tiden läker alla sår, men jag måste fråga, vad gör man under tiden? Tänker på det bra man haft och lever uteslutande på det. Även om snedstegen ibland gör sig påminda.
Jag saknar alla mina vänner som är ute i världen och reser, eller helt enkelt är för långt borta för att kunna träffas lite smidigt.
Kom tillbaks,
hela världen var så underbar.
Nature
Det kanske är lätt att få för sig att jag, nu när jag bor i huvudstaden, kommer bli en storstadstönt. Men jag lovar, för mig är det tvärtom. Naturnörd som jag är längtar jag bara mer och mer efter djur och natur för varje sekund som går, och därför har jag som inställning att 2009 ska bli ett år där jag lägger mycket mer tid på detta. Tidigare har jag alltid haft det i närheten men nu när jag är i princip helt utan skogar, ängar, fåglar och bin känner jag mig lätt instängd. Vilken tur då att jag bor ihop med någon som delar mitt intresse. Eller det är egentligen för stort för att kallas ett intresse, det är mer av ett krav för att jag ska kunna trivas någonstans överhuvudtaget faktiskt. I helgen blev det en tur till den Indianklubb vi har gått med i och efter det ett par 30 mil utmed fina vägar i vårvärmen. Hittade både fina sankområden, vitsippebackar och bokskogar att återvända till och efter denna helg är jag mer psykiskt till freds än vad jag varit sista två veckorna, allt tackvare naturen.
Nu precis hemkommen från den Soul, Pop och Indie -kör som vi gått med i, och det är verkligen otroligt kul. Under mina skolår hade vi obligatorisk kör och där var det i princip bara jag som sjöng av killarna, men nu är det en helt annan sak. Riktiga stämmor som är både utmanande och påfrestande, men jag har verkligen saknat det.
Imorgon blir det att fira en Frida som fyller 23, och det med att se Tommy Emmanuel, och för er som inte sett eller hört denna snubbe; GÖRT! "Den bästa gitarrist jag sett i hela mitt liv" som Eric Clapton har sagt.
Nu precis hemkommen från den Soul, Pop och Indie -kör som vi gått med i, och det är verkligen otroligt kul. Under mina skolår hade vi obligatorisk kör och där var det i princip bara jag som sjöng av killarna, men nu är det en helt annan sak. Riktiga stämmor som är både utmanande och påfrestande, men jag har verkligen saknat det.
Imorgon blir det att fira en Frida som fyller 23, och det med att se Tommy Emmanuel, och för er som inte sett eller hört denna snubbe; GÖRT! "Den bästa gitarrist jag sett i hela mitt liv" som Eric Clapton har sagt.
Religion
fortsättning på inlägget innan; Så varför har inte alla dessa präster själva inte bara satt stopp för det under alla dessa år? För att skydda sin grupp. Genom att inte ha sagt eller gjort något har man direkt bidragit till att detta har kunnat fortsätta, bara av den anledning att man vill skydda sig själv och sina egna. Detta fenomen återspeglas i så gott som alla de större skandalerna genom historien och är inget nytt precis. Frågan jag ställer är då; Hur mycket kan man tänka sig skada för att skydda sin egen grupp? Uppenbarligen ofattbart mycket, till och med mer än vad man nog vill kännas vid.
Vad jag tycker är anledningen till att dessa övergrepp har kunnat ske ligger i människans sätt att naivt förhålla sig till saker och ting utan att ifrågasätta det på något sätt. Att människor lägger sina egna öden och val i andra/andras händer, i detta fall präster, och totalt förlitar sig på dem. I dokumentären sa en fader till en våldtagen dotter att prästen de kände var det närmaste till Gud de kunde komma, och som starkt religiös, vem ifrågasätter då denna person? Ingen. Därför kunde just denna man förgripa sig på barn i över 30 år innan han blev gripen. Varför? För att han är en människa och inte ett av guds redskap. Just detta är anledningen till att jag har så otroligt svårt för religioner, att man inte längre tar ansvar för sina handlingar för att man kan skylla på en Gud. Man gör inte sina val efter vad man själv tycker och tror, utan efter vad en Gud har sagt. Likt hur hela det moderna samhället är uppbyggt så ska man inte ha en egen personlighet, vilja och ifrågasättande utan bara lyssna på med de andra/guden och lyda. Är det inte skrämmande att så otroligt många människor i världen hellre lyssnar på vad en gud har att säga om saken, än vad man själv tycker?
Givetvis kan man inte dra alla religioner över en kant men just den del av alla religioner, där man lägger sig själv i någon annans händer, är övergripande för de flesta. Att kristendomen till exempel grundar sig i kärleken och förlåtelsen låter sockersött och ger många människor frid och hopp. Men när jag börjar tänka på alla de människor som dött, torterats och utplånats i religionens framfart så får det mig att helt tappa förtroendet för det totalt.
Men människan är för svag för att klara världen på egen hand, och måste ta hjälp av något större. Genom att lyssna utan något som helst ifrågasättande, hierarkin inom den katolska kyrkan tillsammans med människans sätt att till vilket pris som helst försvara sina egna har gjort att detta har kunnat utföras i hundratals år.
Vad jag tycker är anledningen till att dessa övergrepp har kunnat ske ligger i människans sätt att naivt förhålla sig till saker och ting utan att ifrågasätta det på något sätt. Att människor lägger sina egna öden och val i andra/andras händer, i detta fall präster, och totalt förlitar sig på dem. I dokumentären sa en fader till en våldtagen dotter att prästen de kände var det närmaste till Gud de kunde komma, och som starkt religiös, vem ifrågasätter då denna person? Ingen. Därför kunde just denna man förgripa sig på barn i över 30 år innan han blev gripen. Varför? För att han är en människa och inte ett av guds redskap. Just detta är anledningen till att jag har så otroligt svårt för religioner, att man inte längre tar ansvar för sina handlingar för att man kan skylla på en Gud. Man gör inte sina val efter vad man själv tycker och tror, utan efter vad en Gud har sagt. Likt hur hela det moderna samhället är uppbyggt så ska man inte ha en egen personlighet, vilja och ifrågasättande utan bara lyssna på med de andra/guden och lyda. Är det inte skrämmande att så otroligt många människor i världen hellre lyssnar på vad en gud har att säga om saken, än vad man själv tycker?
Givetvis kan man inte dra alla religioner över en kant men just den del av alla religioner, där man lägger sig själv i någon annans händer, är övergripande för de flesta. Att kristendomen till exempel grundar sig i kärleken och förlåtelsen låter sockersött och ger många människor frid och hopp. Men när jag börjar tänka på alla de människor som dött, torterats och utplånats i religionens framfart så får det mig att helt tappa förtroendet för det totalt.
Men människan är för svag för att klara världen på egen hand, och måste ta hjälp av något större. Genom att lyssna utan något som helst ifrågasättande, hierarkin inom den katolska kyrkan tillsammans med människans sätt att till vilket pris som helst försvara sina egna har gjort att detta har kunnat utföras i hundratals år.
Subscribe to:
Posts (Atom)