Milk

På frågan om vem/vilka som är världens värsta skrytare så ligger det ju givetvis nära till hands att säga Muhammed Ali, eller egentligen vilken boxare som helst. Att denna tyspiskt manliga syssla får sitt utlopp i något så manligt som ett ett legalt sätt att fylleslåss på, är inget som förvånar mig. Boxning är i mina ögon 20% att slåss, 15% blod och svett, men framförallt 65% skryt.

Men likväl är det inte de som är värst.

Ty världens största skrytare ser du, dricker och tar du i, i princip var eviga dag. Arla. Deras evinnerliga jävla fyllekackel om hur bra mjölk/random nyskapande mejeriprodukt är, gör mig helt galen. Ända sen jag var ett litet vårtsvinsbarn har jag lärt mig att mjölk är bra för skelettet, varför kan inte detta räcka för Arla? Är det inte nog med att exakt varenda person/djur på hela jorden redan dricker deras produkter? Nej då, vi har minsann fått lära oss att för att få i sig samma amount av viktiga byggstenar som ett glas mjölk om dagen, skulle man behöva äta 14 ägg, dricka massor vatten, äta kaviar, salt, mer vatten, jord, grönsaker osv osv mjölk är bra för skelettet men tänka sig det är även bra för naturen, alla kor mår bra av det, alla Arlas bönder är glada snälla gubbar som välkomna alla 3:je klassare i landet för att visa upp sin gård vi har även fått lära att mjölk förebygger hjärtattack, lungsot, pesten, höstsnuva, skolios, fågelinfluensan, tarmproblem, halsbränna, bröstcancer, nageltrång, njursten, njursvikt, skrumplever, hudåkommor, alla sorters starr samt dålig hörsel. Allt detta är fakta man har lärt sig genom att ha läst baksidan på mjölkpaketen de sista femton åren. Visst är det fascinerande, att den enda medicin som behövs i framtiden är ett vanligt paket mellanmjölk. Har du just fått amputera ett ben? Ingen fara, bara att riva fram det där halvfulla, lagom sura paketet som stått under sängen sen 1957 och bälja i sig, efter ett par minuter är allt som det alltid varit. Det jävligaste av allt är att de kommer undan med allt detta skryt. Och att jag älskar mjölk förstås, det tar också lite udden av det hela.

Nikon

Jag har köpt mig en ny kamera. Eller ja, den är ju inte speciellt ny, utan mest ny för mig. Eller förhållandevis i alla fall. För cirkus 3 år sedan gick jag en 100 poängskurs i fotografi och lärde mig därigenom att fotografera analogt samt att framkalla film. Det var härligt och jag kände verkligen att det gick bra. Under kursen fick jag låna en riktigt bra kamera av en fotograf, och det var hör och häpna, just denna modell jag just köpt på mig. Kursen gick bra, det blev ett av de under gymnasietiden få MVG jag fick, men framför allt hade jag tänt en en eld som alltid legat och glött. Resten är historia kommer jag inte säga, det hade varit drygt. Istället säger jag att de som känner mig vet att jag fotograferar mycket sen dess. Kameran i sig är en av 80-talets bättre modeller och rivet efter dessa klenoder är brutalt, så den kostade allt en slant, tro inget annat.

Varför då detta påfund? För att jag vill utvecklas, lära mig fotograferandets konstart från grunden och samtidigt ha ett alternativ till min digitala systemkamera. Behöva göra alla inställningar manuellt, bara ha 36 kort per rulle och behöva lägga pengar på varje framkallning. Genom detta kommer jag utmanas att hela tiden prioritera och inte längre halvslött slänga iväg en kaskad på ett femtiotal kort åt det håll målet är. Lägga tid och energi på det. Känna känslan av att det där blev med all säkerhet brutalt snyggt, efter att komponerat i en kvart. Detta ser fram emot.

I can hold

Jag har upptäckt att verklighetsflykt är väldigt viktigt för mig. Att kunna lämna allt vardagligt för fantasi, sinnesstämningar och att bara sitta och tänka. Jag har heller inte svårt att koppla bort saker som stör mig då jag inte vill tänka på dem, helt enkelt kunna slappna av när saker tränger sig på. Nu för tiden är jag nervös inför saker väldigt, väldigt sällan. Detta ligger i att jag för några år sedan lärde mig att varenda gång jag varit nervös inför något, har jag alltid sett tillbaka på det med glädje och kunnat konstatera att nervositeten var brutalt obefogad. Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, men jag lägger väldigt mycket tid på att fundera på hur jag själv är och jag antar att det kommer ur detta.

Mitt jobb är underbart, idag var vi ute 6 timmar och naturnörd som jag är stortrivs jag. Varje solig rast sätter jag mig alltid ensam ute på gården under ett träd med en kaffe i ena handen och musik/en bok i den andra. För med det stöket jag står ut med hela dagarna är det en totalt nödvändig att ladda på detta vis, för herregud vilket liv det är. Plötsligt känns bilverkstaden jag förut jobbade i som en kyrksal så tyst att man skulle höra huset sätta sig. Jag märker att mina öron är överansträngda och funderar på att skaffa någon typ av öronskydd.

Wing

Igår var jag med på mitt livs första föräldramöte. Inte som förälder och tro det eller ej, inte heller som barn, utan pedagog. Lite nervigt att sitta inför alla föräldrar och förklara vad jag tänkt med mina lektioner i drama som jag håller i. Men vad göra annat än att gå in med självförtroende och blicken högt för att totalt ge dem intrycket av att de valt rätt människa till detta.

Jag känner mig väldigt välkommen till den här förskolan och är glad att de satsade på mig trots att jag inte har någon direkt erfarenhet av detta utan valde mig efter personlighet. Det är påfrestande att jobba med barn, allt detta passande hela tiden gör att man blir trött psykiskt och fysiskt, men inget jag ångrar för en sekund. Här har jag det riktigt jävla bra och hoppas att jag får fortsätta ett bra tag.

I helgen ska jag och Far spela på Mors födelsedagskalas, känns också väldigt pepp, men mycket folk denna gång-typ 30 pers OMFG.

För övrigt borde alla som inte hört Stevie Ray Vaughans version av Hendrix "Little Wing" göra det. Sätt dig efter jobbet i din favoritfotölj, häll upp en whiskey och släng på denna gitarrtrollkarls mästerverk och känn efter själv. Är det inte bättre nu kanske? Luta huvudet tillbaka och njut, dosa bort, släpp allt. Gonatt.