Kom på att det var mycket längesedan jag fotade något makro.
Sagt och gjort.
Detta har varit en underbar helg.

Den vilda tron om sommaren

Jag går upp 04.30. Varje morgon. En okristlig tid enligt många, ett sätt att tänja på gränser enligt mig. Se vad kroppen klarar av. Som Göran Kropp. Efter en soligt kylig morgon i törnrossnårets tecken byts det böcker mellan jobbarkompis och mig. Hon, vi kan kalla henne Johannes(ingen nämd ingen stämd, som jag inte alls brukar säga) har en förkärlek för utomsvenska kulturer och språk, vilket får mig att börja undra över vad jag egentligen givit mig in på. Blir nyfiken och uppspelt som ett barn. När jag själv erbjuder Krakauer's Into the Wild är jag mer än nöjd, det är en riktigt bra bok som dessutom visar lite av mig själv. Ett bra val. Hon vevar fram Bolano's De Vilda Detektiverna och till en början stirrar jag bara, boken är enorm. Och helt perfekt sliten. Vattenskadad med lite fläckar. Trots sitt yttre skick fullt läsbar och tydligen så bra att trots de 720 (000?) sidorna har hon plöjt igenom den två gånger. På ett och en halvt år. Väger regalskeppet till bok i mina händer och känner i hela kroppen att detta är helt rätt. Precis vad jag behöver, exakt nu. Verklighetsflykt, inspiration, äventyr. Hinner läsa två och en halv sida innan lunchen är slut. Sliter med taggar och snår i ett par timmar till, tills jag äntligen kan sätta mig igen. Försvinna ner i Mexico City, där boken utspelar sig(till en början, har jag hört) Tunnelbanans 14 stationer blir perfekt tillfälle för att läsa tänker jag. Dessvärre också perfekt tillfälle till att prata om allt som någonsin inte intresserat någon överhuvudtaget, tycker två idioter till tjejer som sätter sig bredvid mig och jag önskar livet ur hela Stockholms lokaltrafik. Väl på bussen lutar jag mig tillbaka. Nu jävlar. Ska precis börja läsa i lugn och ro när ett kolikbarn går på bussen. Det skriker. Konstant. I tjugo minuters resa. Efter halva resan går även barn nummer två på och börjar skrika i andra änden av bussen, bara för säkerhets skull -här ska det minsann inte läsas! Väl hemma surfas sjuttio sidor igenom och jag är helt såld. Detta är vad jag kommer syssla med framöver.

Det där är inte du, det är jag

Det pratas så mycket om 80-talisterna. Hur de är. Hur vi är. Läste en krönika igår som på pricken satte ord på den bild jag själv har om min egen generation. En liten del är rent otroligt kreativa, skapar projekt, tar tag i idéer, hjälper andra och verkar ha inställningen att tamigfan ingenting i denna värld inte går att göra eller lösa. Det känns bra. Ett engagemang som grundar sig i att man ser ett problem, och hittar en lösning. En egen lösning, för är det något man vill gå ifrån så är det det inramade och kantiga sätt som gjorts tidigare, och i många fall kanske inte fungerat. Kreativitet och handlingskraft hand i hand. Jag ser det var dag och det inger mig hopp. Tyvärr finns det dock den andra sidan. Det gör det alltid.
Den bortskämda och slöa massan som har totalt noll i servicetänkande. Jag har alltid varit en sådan person som tagit mitt jobb på stort allvar. Det finns både för och nackdelar med det så klart, men vad jag inte förstår är de personer som inte förstår att service inte ett dugg handlar om en själv. Det handlar om engagemang för andra personer. Den klassiska "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" är egentligen allt som behövs. Vad man än har problem med, allt från en dålig sko till till bristfällig kommunikation i ett arbetslag, vill man ha någon som bryr sig om det och tillsammans försöker hitta en lösning. Att vägen till lösningen är något som kanske kräver mycket jobb och tid för en själv ska inte ha någon som helst betydelse. Har man ett jobb som innefattar service, så ger man service. Att inte engagera sig i problem bara för att det inte innefattar en själv är för mig helt ofattbart, och jag tycker att det är tragiskt så många i min egen ålder har den inställningen.
Se ett problem och lösa det. Vem det än gäller.