Nämen så var den underbara juljäveln över och jag fick episkt bra presenter. Och såg Karl-Bertils jul för första gången. Ja jo jag vet, det är fördjävligt. Men nu blir det varje år det med.
I övrigt är det skönt att träffa alla vänner och att bara ta det lugnt på hemmaplan.
Snart är det nyår. Jag hade tänkt göra en decenniets bästa-lista, men det kommer nog senare. Eller ett 2009 inlägg. Kanske båda kommer inom någon vecka, vem vet?
Mer kaffe, mer Hidden Cameras.
P-
Nämenvafaan.
Är det någon som tror sig ha sett ett sådant här objektiv ligga och skräpa efter att jag varit i närheten? Märkte för ett tag sedan att det var borta och nu visar det sig att jag nog har glömt/tappat bort det hos någon?
Mood:Lite heroisk, lite nere. Karnivool och pepp på att träffa långväga vänner.
Woogie woogie
Varför skulle man sluta önska sig saker till jul bara för att man blir äldre? Värsta jag har hört.
Sista vanliga veckan på jobbet och jag känner mig uppgiven men det räddas något av att jag ser fram emot julen och att träffa alla vänner igen. Ja tack. Alltså fy fan vad jag ser fram emot det. JA!
I lördags natt befann jag och Far oss i källaren på en irländsk pub för att avnjuta lite skitig och alldeles perfekt galen blues. Låga, trånga tegelvalv, en whiskey i ena handen och en kompass i den andra. Mycket människor. På golvet, i taket, på hyllorna. Letar efter en plats att sitta, ger upp, går upp, får mottagning men tappar känslan, ner igen, ner för trappor som får Minas Morgul att blekna. Och denna jävla blues. Denna helt underbart levande blues som kastar ut känslor som råa köttstycken ut på borden framför. Någon flyttar på sin öl men inte fan sitt arsle, kan man ens få sig en sittplats på det här stället? Trummisen drar igång, svetten stänker ner i ölglasen och gitarristen slår ut en tand på någon som står för nära när det är dags för solo. Stämningen ökar och plötsligt har ett Kung Louie-gung brett ut sig sig över det minimala golvet, ut genom gångarna och rakt in i teglet. Sippar på järnet, drömmer mig bort i en nödutgångsskylt. Hela källaren rör sig i ett unisont nanogungande ut mot en horisont och in i djungeln och ut igen. Jag tittar på klockan som inte finns och konstaterar ingenting, såklart. Tänker att det här är speciellt. Det här, det här. Det ska jag aldrig glömma. På vägen ut ser jag till vänster den största whiskeyvägg jag sett och hör samtidigt den fläskigaste raggningsfrasen på länge till höger. Ett sladdrigt "-Har du barn eller?" får avsluta min helkväll, tror jag, men steget innan dörren möts mitt öra av ett vrål som skulle fått en klase hockeykillar att blekna. Dörren stängs och vrålet som ligger kvar blandas snabbt upp med klapprande skor mot stengator. Lång borta hörs en trumpet och en nynnande Kung Louie när jag följer gatan ner mot vattnet. Sakta jag gå genom stan.
Sista vanliga veckan på jobbet och jag känner mig uppgiven men det räddas något av att jag ser fram emot julen och att träffa alla vänner igen. Ja tack. Alltså fy fan vad jag ser fram emot det. JA!
I lördags natt befann jag och Far oss i källaren på en irländsk pub för att avnjuta lite skitig och alldeles perfekt galen blues. Låga, trånga tegelvalv, en whiskey i ena handen och en kompass i den andra. Mycket människor. På golvet, i taket, på hyllorna. Letar efter en plats att sitta, ger upp, går upp, får mottagning men tappar känslan, ner igen, ner för trappor som får Minas Morgul att blekna. Och denna jävla blues. Denna helt underbart levande blues som kastar ut känslor som råa köttstycken ut på borden framför. Någon flyttar på sin öl men inte fan sitt arsle, kan man ens få sig en sittplats på det här stället? Trummisen drar igång, svetten stänker ner i ölglasen och gitarristen slår ut en tand på någon som står för nära när det är dags för solo. Stämningen ökar och plötsligt har ett Kung Louie-gung brett ut sig sig över det minimala golvet, ut genom gångarna och rakt in i teglet. Sippar på järnet, drömmer mig bort i en nödutgångsskylt. Hela källaren rör sig i ett unisont nanogungande ut mot en horisont och in i djungeln och ut igen. Jag tittar på klockan som inte finns och konstaterar ingenting, såklart. Tänker att det här är speciellt. Det här, det här. Det ska jag aldrig glömma. På vägen ut ser jag till vänster den största whiskeyvägg jag sett och hör samtidigt den fläskigaste raggningsfrasen på länge till höger. Ett sladdrigt "-Har du barn eller?" får avsluta min helkväll, tror jag, men steget innan dörren möts mitt öra av ett vrål som skulle fått en klase hockeykillar att blekna. Dörren stängs och vrålet som ligger kvar blandas snabbt upp med klapprande skor mot stengator. Lång borta hörs en trumpet och en nynnande Kung Louie när jag följer gatan ner mot vattnet. Sakta jag gå genom stan.
Pep
Recept på en superpepp á la Davud;
The Hoosiers - Goodbye Mr A
Hevia - Busindre reel
Herman Hermit's - I'm into something good
Steriophonics - Have a nice day
Peter Gabriel - Solsbury Hill
The Music - I need love
Paradiosio - Bailando
Wannadies - You & me song
Razorlight - In the Morning
The Von Bondies - C'mon C'mon
Allt blandas hur som haver tillsammans i en stor skål. Tillsätt sol, fredageftermiddag och bra nyheter. Servera.
The Hoosiers - Goodbye Mr A
Hevia - Busindre reel
Herman Hermit's - I'm into something good
Steriophonics - Have a nice day
Peter Gabriel - Solsbury Hill
The Music - I need love
Paradiosio - Bailando
Wannadies - You & me song
Razorlight - In the Morning
The Von Bondies - C'mon C'mon
Allt blandas hur som haver tillsammans i en stor skål. Tillsätt sol, fredageftermiddag och bra nyheter. Servera.
Ta-dam
Idag fick vi reda på att skivan äntligen går till tryck utan märkbara problem, och med ett jävla flyt kan alla få sig ett ex redan till självaste Julafton nääämen har man höört på fan. Och blev jag bedd att komma på intervju till ett jobb jag skickade CV:t till 12 timmar tidigare, snabba puckar. Och så är det jul snart. Faktum är att det mesta känns rätt spännande nu.
I år slår jag på stort med begagnade presenter, det blir mest känsla då. Hörde att varannan svensk kunde tänka sig att ge begagnat i julklapp i år, det kanske finns lite hopp trots allt!
I år slår jag på stort med begagnade presenter, det blir mest känsla då. Hörde att varannan svensk kunde tänka sig att ge begagnat i julklapp i år, det kanske finns lite hopp trots allt!
Work II
Det är spännande och svårt att söka jobb. Största problemet hittills är att hitta något som verkar tillräckligt utmanande och kul.
Day to remember
Denna morgon låg tunnelbanan helt nere och kaoset spred sig hos folk. Där jag vanligen möts av blippande spärrar och stressade människor möttes jag denna morgon av en köttmassa av människor. Ingen visste vad de skulle göra. Alla stirrade på den rullande texten " ....stora störningar i trafiken, ta extrabuss ..." om och om igen. Vad skulle de nu ta vägen? Någon började springa men ångrade sig, någon slet i sin väska efter något viktigt. Kanske en första hjälpen låda? Eller smink. Eller en latte. I stockholm har alla en latte nära till hands. En kall vind av kollektiv upprördhet, panik och pannsvett mötte mitt nöjda ansikte. Alla såg ut som nötter. Ingen hade en Plan B.
Nyss skulle jag laga lasagne, något som alltid brukar bli en smakorgasmatron av episka mått. Men just denna kväll uteblev det episka. Och allt annat med för den delen. Efter att ha bränt sönder en kastull och den liter ostsås som låg i, och sedan även bränt sönder ett desperat försök till lasagne utan sås gav jag upp. Men fan den som slänger mat. Den är en jävel. Så jag slängde på en knytnäve kryddor och salt i efterhand, som kompensation, och satte mig och åt. Resultatet; en härlig blandning av ingenting och bränd materia. Skjut mig 10 ggr om.
Nyss skulle jag laga lasagne, något som alltid brukar bli en smakorgasmatron av episka mått. Men just denna kväll uteblev det episka. Och allt annat med för den delen. Efter att ha bränt sönder en kastull och den liter ostsås som låg i, och sedan även bränt sönder ett desperat försök till lasagne utan sås gav jag upp. Men fan den som slänger mat. Den är en jävel. Så jag slängde på en knytnäve kryddor och salt i efterhand, som kompensation, och satte mig och åt. Resultatet; en härlig blandning av ingenting och bränd materia. Skjut mig 10 ggr om.
America
Jag såg precis "Taking of Pelham 1 2 3" med Travolta och Denzel, och jag lovar er, efter detta blir det en bojkott av amerikanskt skit för lång tid framöver. Det blir inte ens att se kass filmer på skoj längre, nu drogs definitivt gränsen. Måste nog sjukskriva mig ett par dagar efter det här.
Bleedin' from within
Jag såg en trailer om en ny serie på TV idag. Jag blev så glad för den verkar så häftig! Det var en kille med pistol och en till kille med pistol och så sparkade de in en dörr och skrek och spände sina underarmar så man såg alla muskler i den armen som de höll pistolen i. Sen var det en tjej som var as snygg som skrek och blev jagad och så var den en annan tjej som inte blev jagad för hon var död med blod i ansiktet och så var det en explosion och fler killar med pistoler sprang jättefort och de blev helt svettiga för att de sprang och hoppade och de verkade vara väldigt arga på någon, sen kommer jag inte ihåg mer.
Den serien kommer jag inte alls att se.
Den serien kommer jag inte alls att se.
Mercy
Good lord vilken jävla pissdag, och så fick jag inte ens vara kvar på jobbet längre än nyår heller.
Förresten vad är a-kassa för något?
Men det löser sig.
Steely Dan - Do it again
Förresten vad är a-kassa för något?
Men det löser sig.
Steely Dan - Do it again
Lost paria
I helgen bjöd jag upp bror för en riktig grabbhelg. Det blev många timmar Magic the Gathering, Transformers och en riktigt lång härlig promenad i lördagssolen. Jag har verkligen fastnat i det här med analogt fotograferande, och tillsammans med ett 80-200 objektiv blir kameran en dröm i händerna. En tung, mekanisk, svart, genuin dröm. Magic har jag för övrigt spelat i 10 år nu märkte jag härom dagen. Tio. Madness. Nördigt? Korrekt.
Work hard
Good lord, jag hoppas verkligen att jag inte är lika pretentiös som många av de fotografer jag såg på fotomässan i helgen? Jag är så trött på skiten med nakna kroppar(som dessutom ALLTID är kvinnor, suck?) på ett gråtande barn på en strand och på kärlekspar eller något svartvitt skit om random skit som någon tror är vackert bara för att kortet är utan färg? Herregud, jag fick verkligen en chock! Jag hoppas för fan att jag själv inte är en del av denna förutsägbara smörja? Det här gav mig en stor tankeställare och jag kom fram till att jag i framtiden måste ställa högre krav på mitt fotograferande. Varken bli lat eller för den delen självgod. Göra min grej och göra det bra som helvete, annars är det inte värt det. Och jag ber er, säg till om jag håller på att bli en sådan där jävel.
Ao
Den här dagen har varit awesome. Långfrukost med mycket kaffe och DN, vidare till fotomässan där jag fick mycket ny och välbehövlig inspiration. Snackat med fotografer som har liknande syn och inriktning, och också lärt mig väldigt mycket. Trots stora massor med människor klarades allt av felfritt tackvare fina möten, snygga fotografier och en ny fotobok av en för mig nyupptäckt fotograf. Jag har en känsla av att jag kommer fotografera mer svartvitt i framtiden. Och definitivt mer analogt. Fånga människor, situationer, tillfälligheter, känslor. Inte de stora exploaterade känslorna utan de äkta och subtila. De som lägger sig under huden utan att du ens vet varför och hur det går till. Det får bli ett av mina nya mål.
Shutzpan
Jag gillar att läsa DN. Jag hatar DN. Jag skaffade det för att hänga med i världen, för när man inte tittar på TV eller lyssnar på radio, ja då är det helt enkelt jävligt svårt att veta vad som händer. Det bästa med DN är att jag lär mig massor nya fina ord och att jag vet vilken politisk konflikt som är på tapeten just nu. Och att Obamas smekmånad är över. Men i övrigt lider jag när jag läser, för den visar mig bara allt jag missat. Undergroundrörelser, inriktningar, författare och skribenter. Böcker, filmer och sammanhang. En del som utspelade sig för 49 år sedan-inte så mycket att göra åt, men mycket om samtiden som jag inte riktigt upptäcker förrens det är över. Som om alla vet något jag inte vet. Men det är väl det som är att vara kulturell antar jag, att jaga vetskapen om allt och alla, inte slösa en sekund på dekadens. Ha lika bra koll på historien som det som händer tio år framåt och dessutom redan ha hunnit analysera det och skrivit en bok om det. Är det en sådan människa jag vill bli? Nej, men jag önskar jag hade lite mer koll på kultur, tror jag.
Idag blir det fotomässa och en öl eller fem.
Idag blir det fotomässa och en öl eller fem.
Abbey R
Bon Jovi - Livin' on a prayer har alltid fått mig att få en sådan där känsla som bara vissa låtar ger. Att man var där när det hände, fast man egentligen inte var det. Någon slags konstgjord frihetskänsla som är lite för stark för att vara helt fiktiv. En tillbakablick till sig själv under en annan tidsålder.
Och jag vill tillbaka till London.
Burn
Jag tycker människor pratar för lite för lite med varandra. Tala är silver, tiga är guld är ju i princip mitt livsmotto. Men ibland finns det gränser. På arbetsplatser jag varit på till exempel. Våg som jag är vill jag alltid hitta en bra balans mellan människor, och det gör att jag alltid blir länken mellan folk som aldrig har/kommer prata med varandra fast de kanske jobbat bredvid varandra under flera år. Jag tycker det är lite häftigt att jag kan få folk att faktiskt börja upptäcka varandra bara för att jag är "ursäkten" till det. Och när folk väl öppnar sig visar det ju sig nästan alltid att de har minst en sida man delar med dem. Jag tror det är därför jag själv har så många vänner med så stor spridning-jag ser de sakerna i varje person som vi har gemensamt och utgår från det. Det skulle inte skada om man ibland släppte på tyglarna något och började pratade med någon "man inte tror att man har något gemensamt med".
Star
Det är fullmåne och jag sover som om någon hela tiden stod bredvid och väckte mig. Den här veckan är extrem vad gäller funderande och grubblande, ska försöka att få ner det här lite längre fram i veckan.
Goooood night, sleeeeep tight
Goooood night, sleeeeep tight
Bob
Man vet att man sett en serie lite för mycket när man drömmer att man står och munhugger med Dr. Kelso.
Clear
Trots att jag inte levt speciellt länge börjar jag ändå få en inblick i hur världen och människor fungerar. Jag har alltid haft en slags distans till det mesta som jag själv och andra har gjort, och har då kunnat reflektera över vad som hänt runt omkring mig. Det är såklart bra att ha koll på saker, men betyder samtidigt att jag inte blir lika lurad som vissa runt omkring mig. Jag är inte något jävla orakel eller Ugglan i Nalle Puh, men jag är en tänkare och en tittare, och hittills har jag sett och funderat mycket. Och att jag inte blir lurad lika ofta gäller bara inom vissa områden då jag fortfarande är pinsamt naiv i vissa avseenden.
I alla fall så får jag ibland höra att jag är bitter och att jag har en dålig människosyn, men låt mig lite snabbt förklara hur jag ser det. Jag ser det som att världen är en riktigt fin plats men att vi människor, både medvetet och omedvetet, förstör den. Bara genom att finnas förstör vi den faktiskt, vår population växer helt enkelt för snabbt för allas bästa. Men min syn på människan var det ja, ja jag ska fortsätta. Väldigt många människor gillar att göra det de blir tillsagda, och detta är ofta samma människor som också vill höra till en grupp, och då direkt och indirekt skapar ramar för hur saker och ting ska gå till/se ut för att passa det normala. De finns också en mindre andel människor som ser allt på ett annat sätt, som inte bara sväljer hela kakan utan först frågar vad den innehåller, för att beskriva det med en lite tam metafor. Att man som jag, ifrågasätter saker och ting, och samtidigt är jävligt skeptiskt till det mesta, speciellt om det har med människor att göra, gör att jag får den stämpel jag ovan nämnde. Men jag har upptäckt att alla de som har en sådan syn får denna stämpel. Det är skönt att se. Jag hatar inte människor, jag hatar bara väldigt mycket av de vi gör, och många av de egenskaper vi har. Att vi har en skarp intelligens men att vi på många områden använder den på fel sätt. Vi låter till exempel girighet gå före väldigt mycket av de vi prioriterar i livet, och detta gör oss till en kluven ras. En ras som utan tvekan kan utföra fler underverk än de sju vi har nu, men vi hindras tyvärr av oss själva. Alla sådana här saker gör mig ibland uppgiven. Det får mig också hela tiden att försöka hitta nya vägar som kan ingiva lite hopp, för att inte bli deprimerad över alla de saker som händer omkring oss. Utifrån sett kan detta kanske ses som människohat, men själv ser jag det som en sund och distanserad syn på saker vi gör här i världen.
Och ikväll gjorde jag de godaste popcornen jag har ätit i hela mitt liv.
I alla fall så får jag ibland höra att jag är bitter och att jag har en dålig människosyn, men låt mig lite snabbt förklara hur jag ser det. Jag ser det som att världen är en riktigt fin plats men att vi människor, både medvetet och omedvetet, förstör den. Bara genom att finnas förstör vi den faktiskt, vår population växer helt enkelt för snabbt för allas bästa. Men min syn på människan var det ja, ja jag ska fortsätta. Väldigt många människor gillar att göra det de blir tillsagda, och detta är ofta samma människor som också vill höra till en grupp, och då direkt och indirekt skapar ramar för hur saker och ting ska gå till/se ut för att passa det normala. De finns också en mindre andel människor som ser allt på ett annat sätt, som inte bara sväljer hela kakan utan först frågar vad den innehåller, för att beskriva det med en lite tam metafor. Att man som jag, ifrågasätter saker och ting, och samtidigt är jävligt skeptiskt till det mesta, speciellt om det har med människor att göra, gör att jag får den stämpel jag ovan nämnde. Men jag har upptäckt att alla de som har en sådan syn får denna stämpel. Det är skönt att se. Jag hatar inte människor, jag hatar bara väldigt mycket av de vi gör, och många av de egenskaper vi har. Att vi har en skarp intelligens men att vi på många områden använder den på fel sätt. Vi låter till exempel girighet gå före väldigt mycket av de vi prioriterar i livet, och detta gör oss till en kluven ras. En ras som utan tvekan kan utföra fler underverk än de sju vi har nu, men vi hindras tyvärr av oss själva. Alla sådana här saker gör mig ibland uppgiven. Det får mig också hela tiden att försöka hitta nya vägar som kan ingiva lite hopp, för att inte bli deprimerad över alla de saker som händer omkring oss. Utifrån sett kan detta kanske ses som människohat, men själv ser jag det som en sund och distanserad syn på saker vi gör här i världen.
Och ikväll gjorde jag de godaste popcornen jag har ätit i hela mitt liv.
Heart of the sun
Snart är de mina, och som jag har letat, fy fan.
Set the controls for the heart of the sun och whiskey.
Into the Metal
Jag sitter och hemmasnickrar på myspace. Nu börjar skivan ta form så det gäller att visa vad man går för på "internet" också. Fränt.
Weekend
Den här helgen var härligt, lördagen blev det 35 mil med nya bilen packad med kaffe och kameror, dock inte så många lyckade foton men desto mer naturupplevelse och en hel del svensk landsbyggd när det är som bäst. Söndagen hjälpte jag Sanna med en stor fototagning och senare på kvällen ett par öl med Jocke som kom förbi för att gå vidare till Globen senare. Som sagt, en riktigt skön helg. Tyvärr ingen sovmorgon men det tar jag igen imorgon för nu har jag åkt på magsjuka, kanske är baconfebern som försöker dra ner mig? Well bring it on.
Och för er som missat det så har både Pearl Jam och Alice in Chains släppt nytt. Och fy fan vad bra det låter.
For everyone
Jag är inne i en period av otrolig kreativitet. Fotograferande, tecknande, musik. Vår skiva börjar ta form och snart är även myspace klart att visa för allmänheten. Får se var detta tar vägen.
22
Jag kommer ihåg att för två år sedan beklagade mig över att jag inte ville bli äldre än jag då var. En kär vän kommenterade det hela med att jag kommer skratta åt detta när jag blev äldre, och redan efter två år måste jag erkänna att hon har rätt. Det är ju kul att bli äldre! Något som är intressant med att fylla år är att få höra hur gammal andra tror att man är, hittills har jag fått närmare 10-15 gissningar på att jag i år fyller mellan 24-26. Om det känns bra? Det vet du.
Jag känner att det mesta är riktigt jävla bra just nu och därför känns det trist att kanske få gå från detta jobb vid nyår redan, men samtidigt vore det intressant att göra något annat. Om det blir att göra något nytt känner jag spontant mest för musik, konst eller natur. Vilka jobb finns det inom det? Let's find out.
Lev väl, D
Jag känner att det mesta är riktigt jävla bra just nu och därför känns det trist att kanske få gå från detta jobb vid nyår redan, men samtidigt vore det intressant att göra något annat. Om det blir att göra något nytt känner jag spontant mest för musik, konst eller natur. Vilka jobb finns det inom det? Let's find out.
Lev väl, D
Age of Stupid
Läste idag om att inför klimatmötet i Köpenhamn kommer nu en dokumentär som handlar om det alltmer brinnande ämnet miljöpolitik. Året är 2055 och att jorden drar sin sista suck, man ser tillbaka till vår tid och suckar åt att man såg varningstecknen på den katastrof som komma skall, men gjorde inget åt det. Men är det verkligen så enkelt? Knappast. Man har i många decennier försökt att uppfinna bränsle som inte görs av olja eller som helt enkelt inte gör någon skada på miljön och lyckats med det, men stora oljebolag har alltid stått i vägen för att idéerna ska kunna bli till verklighet. Att jorden allt snabbare vittrar sönder med oss krälande över den, beror lika mycket på att vi inte tillåtit en ändring som att vi har gjort något åt det vi sett. Det är min totala övertygelse att jorden aldrig kommer klara sig med oss här, det finns helt enkelt för många av oss och för mycket illvilja att göra saker och ting bättre, både för oss själva och för andra. Vi kommer aldrig kunna klara oss ur det här utan viljan och övertygelsen om att vi kan det. Det är dock alltid för tidigt att ge upp så ni liksom jag som verkligen brinner för detta, ge aldrig upp.
Hysterica
Jag drömde att nästan alla människor i hela världen på ett par dagar hade raderats ut av fruktansvärda stormar som helt enkelt slet bort att levande från marken. Jag var en av få överlevande och det hela var en av de starkaste mardrömmar jag haft på länge. Himlen liknade Ingentinget ifrån Den oändliga Historien och kunde när som helst starta en ny dödsstorm, känslan var fruktansvärd.
Och så lite musiktips: Truckfighters-Gravity X $ Joe Bonamassa-The Ballad of John Henry $ The Parlor Mob-And You Were A Crow $
Och så lite musiktips: Truckfighters-Gravity X $ Joe Bonamassa-The Ballad of John Henry $ The Parlor Mob-And You Were A Crow $
The Flesh Failures
Det känns som om jag för varje dag som går blir mer och mer musiknörd, och hand i hand med det får det svårare att föra mig i sociala sammanhang? Håller jag på en bli en kuf som blir så introvert att jag till slut bara ses som ett inneslutet original? Är det musiken som gör mig så eller jag själv som låter den bli en ursäkt till att tappa social förmåga? Själv bryr jag mig inte speciellt om något av det, har mest märkt att jag förändrats något om funderar ibland över i fall det är något bra eller dåligt. Men jag gissar att det inte finns något svar på det, att det helt ligger i betraktarens ögon som man så fint brukar uttrycka det. För min egen del har jag alltid haft en bild av mig själv som den missförstådda konstnären när jag blir äldre, så egentligen är det väl mer än fråga om När och inte Om det kommer hända.
Och för er som diggar dessa Woodstocktider, lyssna på Wermelins 3 stycken entimmes program om just Woodstock på www.sr.se/p4 Let the sunshine in!
Och för er som diggar dessa Woodstocktider, lyssna på Wermelins 3 stycken entimmes program om just Woodstock på www.sr.se/p4 Let the sunshine in!
dfh
Vad ont det gör att behöva acceptera att sommaren är över. Jag gillar sommaren, varför tar den slut för?
Och så vill jag ha en motorcykel.
Och så vill jag ha en motorcykel.
London Street
Imorgon åker jag och de andra ifrån jobbet till London. Det blir första gången i England och det längsta jag åkt med jobbarkompisar tidigare. Först tänkte jag kolla upp en miljon ställen att uppsöka på de 14 minuter fritid vi får, men har nu kommit fram till att det bara blir att uppleva som det är. Mycket promenader och upptäktsfärder, inga gallerior och framför allt ingen jävla shopping. En bild av London, en bild av England. Blir nog intressant. Och så tar jag givetvis med kameran.
The Fall
När jag denna morgon åkte till jobbet, satt jag i bussen och reflekterade över sommaren. Vajande mellan dröm och verklighet spelades hela sommaren upp inför mina ögon. I horisonten stod de kala tallstammarna likt harpsträngar framför den gråsmetiga sörja som denna dag kallades himmel. Dessa naturens massiva fängelsegaller påminde med en uppmanande röst att snart är det minsann höst. Det gjorde lite ont, sen somnade jag om.
En fin sommar än så länge, trots ett väder som svek. Roskilde var helt otroligt varmt men också helt underbart, och i år bestämde jag mig tills slut helt; jag kommer fortsätta åka dit tills den dag jag dör. Det är inte en festival, det är en värld lika ogreppbar som en känsla. Lika skrämmande och och spännande som en disig horisont, och framför allt en värld där ingen av de samtida reglerna låts kontrollera. Där finns bara väldigt mycket kärlek och musik. Och vad behövs egentligen mer än det?
Sommaren har utspelat sig på många olika ställen och ett av dem var hos Far. Det går bra med inspelandet av våra Beatlestolkningar och en skiva har nu börjat ta form. Det är första gången jag är med under en musikprocess på det här sättet och jag lär mig väldigt mycket. Men jag önskar mer av mitt spelande så just nu sitter jag och väntar på att min Mandolin ska levereras hem. Ett smidigt, härligt och rätt klurigt instrument som jag vet att jag kommer ha mycket roligt med. Återkommer om det, för tillfället är det bara en stor väntan och många kilo förväntningar.
Mitt fotande går framåt och jag har nu kommit igång ordentligt med fotosidan.se, till hösten siktar jag på mer modellfotograferande och mer kontakt med andra fotografer. Till hösten siktar jag på väldigt mycket, men det tar jag när det väl närmar sig.
Sommaren har utspelat sig på många olika ställen och ett av dem var hos Far. Det går bra med inspelandet av våra Beatlestolkningar och en skiva har nu börjat ta form. Det är första gången jag är med under en musikprocess på det här sättet och jag lär mig väldigt mycket. Men jag önskar mer av mitt spelande så just nu sitter jag och väntar på att min Mandolin ska levereras hem. Ett smidigt, härligt och rätt klurigt instrument som jag vet att jag kommer ha mycket roligt med. Återkommer om det, för tillfället är det bara en stor väntan och många kilo förväntningar.
Mitt fotande går framåt och jag har nu kommit igång ordentligt med fotosidan.se, till hösten siktar jag på mer modellfotograferande och mer kontakt med andra fotografer. Till hösten siktar jag på väldigt mycket, men det tar jag när det väl närmar sig.
Dreams
I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut.
Jag drömde att jag tillsammans med mina högstadieklasskompisar hade en stor fest. Det var en årlig fest som jag själv hade startat och det hade blivit succé genom åren. Alla var där (givetvis var det inte BARA alla från klassen utan också random sköna, glada och roliga folk) och alla var otroligt pepp och festade järnet. Det var inga som helst grupperingar och känslan var total, alla hade the time of their lifes. Jag strosade mest omkring i lokalerna, som var en blandning mellan föreningslokaler och ett bibliotek, tillsammans med den ständige vapendragaren Emmie. Ur högtalarna strömmade den mest perfekta musik. Sedan var det dags att annordna en slutgiltig fest, en mastodont. Jag ordnade lokaler stora som Globen och bjöd in tusentals personer. Stora band ifrån hela världen hörn spelade på scener runt omkring, bland annat Coldplay. Dock var det så mycket folk som skulle till detta så för att jag skulle komma dit fick genomskjuta ett lägenhetskomplex för att slippa de stora människomassorna. Lägenheterna var ihopbyggda så det jag gick igenom var människors hem, ett efter ett. I många av lägenheterna var människorna som bodde där hemma och vi hann inte ens ursäkta oss när vi raskt gick igenom deras hem. Några låg och sov, några dansade framför TV:n eller lagade mat. Sittande barn, lekande vuxna, och i det sista hemmet stod två kvinnor nakna och blev mätta av en skräddare som skulle göra blöllopskläder till dem båda. När vi väl kom ut kom vi fram till människor som väntade vid grindar till en linbana, som gick vidare till festområdet. I kön stod en irriterad och stressad Viktor Matsson, som började bråka med mig och Reine. Till slut kom vi med linbanan och drömmen tog slut.
Något senare stod jag på en bergshäll tillsammans med en grupp människor. I mitten stod några slags ledare och runt om dem, mig själv inräknad, fotografer och skribenter. Vi fick order om att vara helt tysta när vi nu skulle börja gå omkring, och stämningen var intensiv men ändå lugn. Ju längre vi gick ju mer oroligt blev det framför oss och det började dyka upp stora samlingar av soldater, som vi smög omkring med i skogar och över klippor. När jag stod lutad framför ett träd ser jag plötsligt hur en Indian rör sig i skogen på andra sidan den dal vi går bredvid, och plötsligt brer ett stort krig mellan dessa och soldaterna ut. Det är då jag förstår. Jag är här för att dokumentera de sista krigen mellan vita och Indianer, och när jag ser Indianerna till slut bli besegrade sätter jag mig lutad mot trädet och faller i gråt.
En lycklig tid med gamla vänner
En lyckokänsla nästan otänkbar
Vandrande med folk jag ej känner
Djup vänskap som ännu finns kvar
Men allt som har en början har även ett slut
Stora krig, en kultur som dör ut
För i natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut.
jag aldrig drömt förut.
Jag drömde att jag tillsammans med mina högstadieklasskompisar hade en stor fest. Det var en årlig fest som jag själv hade startat och det hade blivit succé genom åren. Alla var där (givetvis var det inte BARA alla från klassen utan också random sköna, glada och roliga folk) och alla var otroligt pepp och festade järnet. Det var inga som helst grupperingar och känslan var total, alla hade the time of their lifes. Jag strosade mest omkring i lokalerna, som var en blandning mellan föreningslokaler och ett bibliotek, tillsammans med den ständige vapendragaren Emmie. Ur högtalarna strömmade den mest perfekta musik. Sedan var det dags att annordna en slutgiltig fest, en mastodont. Jag ordnade lokaler stora som Globen och bjöd in tusentals personer. Stora band ifrån hela världen hörn spelade på scener runt omkring, bland annat Coldplay. Dock var det så mycket folk som skulle till detta så för att jag skulle komma dit fick genomskjuta ett lägenhetskomplex för att slippa de stora människomassorna. Lägenheterna var ihopbyggda så det jag gick igenom var människors hem, ett efter ett. I många av lägenheterna var människorna som bodde där hemma och vi hann inte ens ursäkta oss när vi raskt gick igenom deras hem. Några låg och sov, några dansade framför TV:n eller lagade mat. Sittande barn, lekande vuxna, och i det sista hemmet stod två kvinnor nakna och blev mätta av en skräddare som skulle göra blöllopskläder till dem båda. När vi väl kom ut kom vi fram till människor som väntade vid grindar till en linbana, som gick vidare till festområdet. I kön stod en irriterad och stressad Viktor Matsson, som började bråka med mig och Reine. Till slut kom vi med linbanan och drömmen tog slut.
Något senare stod jag på en bergshäll tillsammans med en grupp människor. I mitten stod några slags ledare och runt om dem, mig själv inräknad, fotografer och skribenter. Vi fick order om att vara helt tysta när vi nu skulle börja gå omkring, och stämningen var intensiv men ändå lugn. Ju längre vi gick ju mer oroligt blev det framför oss och det började dyka upp stora samlingar av soldater, som vi smög omkring med i skogar och över klippor. När jag stod lutad framför ett träd ser jag plötsligt hur en Indian rör sig i skogen på andra sidan den dal vi går bredvid, och plötsligt brer ett stort krig mellan dessa och soldaterna ut. Det är då jag förstår. Jag är här för att dokumentera de sista krigen mellan vita och Indianer, och när jag ser Indianerna till slut bli besegrade sätter jag mig lutad mot trädet och faller i gråt.
En lycklig tid med gamla vänner
En lyckokänsla nästan otänkbar
Vandrande med folk jag ej känner
Djup vänskap som ännu finns kvar
Men allt som har en början har även ett slut
Stora krig, en kultur som dör ut
För i natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut.
MJ
Det jag tycker är en av de mest fascinerande sakerna med hysterin runt Michael Jacksons död, är att plötsligt så älskade alla honom och har alltid gjort. Michael har varit min största ungdomsidol, egentligen den enda Idol jag haft då jag alltid har haft svårt att "se upp" till andra, vem det än är. Jag började lyssna på honom i sju års ålder och har gjort det sedan dess, men det har inte gått en dag utan att jag fått försvara det. Jag började tydligen lyssna ett år efter de första anklagelser om övergrepp på barn riktades mot honom, och det är givetvis förklaringen till varför många sen dess har varit skeptiska till honom. Även jag givetvis, men jag har alltid sagt att det är hans musik, stil, dans och budskap som jag har gillat, inget mer. Att han till exempel under 90-talet spenderade mer pengar än vad någon kändis inom nöjesbranschen tidigare gjort är något som riktigt äcklar mig. Att bara spendera pengar för sakens skull är något jag riktigt avskyr.
Nåväl, vad vill jag ha sagt? Att jag i nästan hela mitt liv har fått förklara varför jag älskat Michael Jackson. Och nu när han är död och legendförklarad, vem skulle nu få för sig att kritisera mig? De som vågar stå för sin åsikt. Precis som de som tills den dag han dog, alltid sagt att de gillat honom. Jag tycker det är fascinerande hur många som vänder kappan efter vinden.
Det är även fördjävligt att alla anklagelser om barnövergrepp nu är som bortblåsta. Nog för att man över hela världen hyllar ARTISTEN Micheal Jackson, men det är klart som fan att man ska tänka efter både en och två gånger över varför dessa anklagelser riktades emot honom.
Jag har aldrig sörjt en kändis såhär mycket, jag tycker det är intressant hur hårt jag faktiskt har tagit det. Undrar just hur det går den dagen Paul McCartney går ur tiden.
Nåväl, vad vill jag ha sagt? Att jag i nästan hela mitt liv har fått förklara varför jag älskat Michael Jackson. Och nu när han är död och legendförklarad, vem skulle nu få för sig att kritisera mig? De som vågar stå för sin åsikt. Precis som de som tills den dag han dog, alltid sagt att de gillat honom. Jag tycker det är fascinerande hur många som vänder kappan efter vinden.
Det är även fördjävligt att alla anklagelser om barnövergrepp nu är som bortblåsta. Nog för att man över hela världen hyllar ARTISTEN Micheal Jackson, men det är klart som fan att man ska tänka efter både en och två gånger över varför dessa anklagelser riktades emot honom.
Jag har aldrig sörjt en kändis såhär mycket, jag tycker det är intressant hur hårt jag faktiskt har tagit det. Undrar just hur det går den dagen Paul McCartney går ur tiden.
Curiosity on a Bike
Igår tog jag mig en 2.5 timmes cykelutflykt. På min 50-tals damcykel knarrade jag iväg mot sol och vatten, över broar och under hav. I Ipoden gungade 60-tal och jag svävade fram likt en gammal vråk över de soldränkta vidderna. På varenda udde satt det ungdomar och grillade och söp och jag kunde inte, likt alla utbölingar, säga något annat än att Stockholm är otroligt vackert på sommaren. Massan av människor jag mötte var ett hopkok av idealjagande joggare, slöa slackers, cardiganprydda mustachnötter, piskande pirater, svettiga roddare, promenerande relationer, russin som höll hand samt snoffsiga båtnördar. Och han som fick bottennapp och den alkoliserade mannen bredvid honom som satt och skrev kärleksbrev på en disktrasa.
Och den jävla Solen såklart. Överallt.
Och den jävla Solen såklart. Överallt.
Sight
Är det OK att säga svart? Jag provar.
Igår såg jag en svart kvinna som skulle med samma buss som mig. Hon var typiskt klädd för en svensk, modemedveten kvinna som är 37 men inte vill erkänna att hon är en dag äldre än 24. Det som dock fick mig att reagera var ett par riktigt stora ärr utmed hennes ena arm, och det fick mig genast att tänka på alla de livsöden människor bär på. Paus.
(Precis då kom jag på mig själv med att vara fördomsfull. För det jag hade tänkt var att för att hon var svart hade hon haft en fattig tuff uppväxt någonstans i Afrika, och någon gång under denna tid fått dessa iögonfallande ärr. Till slut hade hon tagit sig därifrån och flytt till Sverige).
Play. Nu stod jag stum av insikten av min egen dumhet. Det är klart att det skulle kunna vara så, men chansen att det inte var så var ju faktiskt precis lika stor.
Igår såg jag en svart kvinna som skulle med samma buss som mig. Hon var typiskt klädd för en svensk, modemedveten kvinna som är 37 men inte vill erkänna att hon är en dag äldre än 24. Det som dock fick mig att reagera var ett par riktigt stora ärr utmed hennes ena arm, och det fick mig genast att tänka på alla de livsöden människor bär på. Paus.
(Precis då kom jag på mig själv med att vara fördomsfull. För det jag hade tänkt var att för att hon var svart hade hon haft en fattig tuff uppväxt någonstans i Afrika, och någon gång under denna tid fått dessa iögonfallande ärr. Till slut hade hon tagit sig därifrån och flytt till Sverige).
Play. Nu stod jag stum av insikten av min egen dumhet. Det är klart att det skulle kunna vara så, men chansen att det inte var så var ju faktiskt precis lika stor.
Oh, if you wanna Hi De Ho
Det finns inget bättre än att upptäcka ny musik. Eller återuppleva det man en gång älskat. I veckan lyssnade jag igenom en artist jag en gång lyssnat på mycket under en sommar tillsammans med en person som det senare sket sig med, vilket sen medförde att den artisten var bannad ifrån mitt inre. Det bara gick inte att lyssna på längre, det enda jag tänkte på var den sommaren. Men så förra veckan kom vändningen, jag upptäckte att jag kunde lyssna med nya öron, och att de fem år som nu gått har läkt såren och gjort att jag gått vidare. Kunnat acceptera mitt förflutna och samtidigt se en ljus framtid.
Det var ett skönt steg för mig och jag har verkligen väntat på det, för artisten i fråga är så bra. Nu för tiden har jag lärt mig att jag inte ska lyssna på viss musik under en viss typ av period eller sinnestämning, eller att helt enkelt inte lyssna på något när det för en tid inte går så bra med något i livet. Man lyssnar, betingar och så vips så är det förstörd för obestämd framtid.
Det är hemskt men det händer, som så mycket annat här i världen.
Det var ett skönt steg för mig och jag har verkligen väntat på det, för artisten i fråga är så bra. Nu för tiden har jag lärt mig att jag inte ska lyssna på viss musik under en viss typ av period eller sinnestämning, eller att helt enkelt inte lyssna på något när det för en tid inte går så bra med något i livet. Man lyssnar, betingar och så vips så är det förstörd för obestämd framtid.
Det är hemskt men det händer, som så mycket annat här i världen.
Anger
En till en början urtrött morgon, men med en injektion Mars Volta och svart kaffe, vaknar jag till likt aldrig förr. Värmen stiger, tempot ökar, blodet börjar pumpa. Idag ska jag förbi en djuraffär och säga dem ett par sanningens ord om hur de behandlar sina djur, för sist jag var där var det under all kritik. Lite oroväckande i sig är att jag riktigt ser fram emot att bli förbannad på dem, men så har jag alltid varit.
Empathy
~En liten fråga jag ställde mig själv häromdagen:~
Vilken är den viktigaste känslan?
Spontant skulle nog de flesta svara kärlek på denna fråga. Mer för att man vill det än att det faktiskt är sant. För kärlek är mer än bara en känsla och dessutom grundar det sig i så många olika känslor att det egentligen inte alls går att använda just i detta sammanhang. Enligt mig är grunden till både kärlek och ödmjukhet, empatin. Empatin gör att man förstår vad andra känner, ett slags känslomässigt band mellan två individer. Något man länge såg var unikt med människan, något som till och med skilde oss från djuren, skröt man med. Några av de saker man först sa skilde människan från djuret var att vi använder oss av verktyg och dessutom hade empati. Sedan upptäckte man att schimpanser hade empati, och att vissa apor i Afrika använde sig av pinnar-(läs: verktyg) för att lirka ut eremiter ur deras triumferande stora torn. Men detta är bara en parentes om hur löjligt lika vi är djuren. När man tänker på det förstår man ganska snabbt att evolutionen snarare skapade oss genom att snava till under utvecklingen av aporna, än att faktiskt försöka göra oss till det vi är idag.
Åter till empatin.
Empatin är enligt mig ett krav för att man ska kunna leva runt andra människor. Utan den är man antingen sociopat, eller har spår av Autism. Säger doktorn. Själv säger jag att människan inte kommer långt utan den.
Åter till empatin.
Empatin är enligt mig ett krav för att man ska kunna leva runt andra människor. Utan den är man antingen sociopat, eller har spår av Autism. Säger doktorn. Själv säger jag att människan inte kommer långt utan den.
Music
Så här sitter jag och peppar inför Rouskilde 2009. Fjärde året i rad nu, och jag har samma känsla som när man planerar att träffa en sin bästa polare vilken man inte sett på länge. Med tanke på förra årets Camp blir det nog lika hysteriskt roligt i år, men jag kan inte sluta fundera över vad som i helvete fick mig att klippa festivalbanden förra året? Fail, det är allt jag har att säga.
Relief
Vår största mal i akvariet, Voldemort, är jättevresig idag. När jag tidigare idag frågade ifall han ville ha sin mat nu eller lite senare svarade han bara '-Äh håll käft jag sover'. Jag frågade om det blev sent med grabbarna igår, men då blängde han bara tillbaka. Har väl mens eller nåt.
Våren som förskolepedagog (läs: dagisfröken) har varit intensiv, intressant men inte så tyst. Det är ett otroligt ljud av allt skrammel och skrik hela dagarna. Jag har varit rädd för att jag under denna tid tröttnat på musik, då jag inte lyssnar alls lika mycket som förr, men det har visat sig att jag inte lyssnar för att jag framåt slutet av varje arbetsvecka är för trött i öronen. När jag då fick ont i öronen och dessutom tinitus-symptom förra veckan trodde jag att det kokta fläsket var genomstekt. Nu har jag fått tinitus och allt kommer gå åt helvete. Trodde jag. Men igår sa doktorn att det var inflammation i båda hörselgångarna och med örondroppar är det över inom en vecka. Detta är värt att fira lika mycket som Nelson Mandelas frigivelse, Paul McCartney's födelsedag eller jordens undergång. Så jävla skönt, nu kan jag lyssna lika mycket som förr(bara det något att söka läkarhjälp för) och så blir det hörselskydd på jobbet.
Tillbaka till stekt currylax och Stonecake.
Våren som förskolepedagog (läs: dagisfröken) har varit intensiv, intressant men inte så tyst. Det är ett otroligt ljud av allt skrammel och skrik hela dagarna. Jag har varit rädd för att jag under denna tid tröttnat på musik, då jag inte lyssnar alls lika mycket som förr, men det har visat sig att jag inte lyssnar för att jag framåt slutet av varje arbetsvecka är för trött i öronen. När jag då fick ont i öronen och dessutom tinitus-symptom förra veckan trodde jag att det kokta fläsket var genomstekt. Nu har jag fått tinitus och allt kommer gå åt helvete. Trodde jag. Men igår sa doktorn att det var inflammation i båda hörselgångarna och med örondroppar är det över inom en vecka. Detta är värt att fira lika mycket som Nelson Mandelas frigivelse, Paul McCartney's födelsedag eller jordens undergång. Så jävla skönt, nu kan jag lyssna lika mycket som förr(bara det något att söka läkarhjälp för) och så blir det hörselskydd på jobbet.
Tillbaka till stekt currylax och Stonecake.
Mother nature son
I helgen spelade jag så mycket gitarr så jag nu har träningsverk i hela överkroppen. Trodde detta inte ens var möjligt men OK. Jag och Far har börjat spela in våra låtar, därav allt spelande.
U.S.A är hela världens lilla rebelliska och jobbiga tonåring. I jämförelse med de vuxna länderna som har en historia (läs: Grekland, Kina, Italien, Tanzania och ja, i princip de flesta) så är U.S.A unga och fuckin' pain in the ASS. De ska ut i världen och bråka och sätta sig emot och skaffa sig makt, något vi andra gjorde för sådär 1000-4000 år sedan. Det är därför ingen tycker om U.S.A. Det är också därför alla älskar U.S.A. För även om hela landet har finnar, slår i dörrar, skriker och är i sitt värsta målbrott någonsin så kan vi andra inte heller sluta tänka på den tid då vi själva var unga och rebelliska. Vi gav oss minsann ut på vikingatåg, byggde upp hela Europa och hade sönder det igen gång på gång, innan vi till sist växte upp och mognade. Lämnade det åt ungdommen. Åt U.S.A.
U.S.A är hela världens lilla rebelliska och jobbiga tonåring. I jämförelse med de vuxna länderna som har en historia (läs: Grekland, Kina, Italien, Tanzania och ja, i princip de flesta) så är U.S.A unga och fuckin' pain in the ASS. De ska ut i världen och bråka och sätta sig emot och skaffa sig makt, något vi andra gjorde för sådär 1000-4000 år sedan. Det är därför ingen tycker om U.S.A. Det är också därför alla älskar U.S.A. För även om hela landet har finnar, slår i dörrar, skriker och är i sitt värsta målbrott någonsin så kan vi andra inte heller sluta tänka på den tid då vi själva var unga och rebelliska. Vi gav oss minsann ut på vikingatåg, byggde upp hela Europa och hade sönder det igen gång på gång, innan vi till sist växte upp och mognade. Lämnade det åt ungdommen. Åt U.S.A.
Nostalgi
Och livet är konstigt. Alla undrar om jag har det bra i Stockholm och jag vet vad jag ska svara men inte vad jag ska tänka. Det är lätt att ge samma svar till alla men efter ett tag är det ett svar som ingen har, och är då ens själv kvar? Jag har alltid haft svårt för stora förändringar och den sista tiden har uteslutande byggt på stora förändringar, så det är inte konstigt att det är mycket att tänka på. Och inte tänka på för den delen, för plötsligt hade jag inte hört av mina kompisar på de första två månaderna. Efter chocken lade sig lite förstod jag till slut att det var det som fattades, ankaret med vänner från en tid då allt var annorlunda. Stockholm är en stor stad och jag är en lantgubbe. Jag gillar att sitta ensam på en äng mitt i sommaren med ett strå i mungipan och lyssna på ljudet av insekter och fåglar och blommor. Så har jag alltid varit och jag märker nu som först att det är mycket starkare än vad jag tidigare trott. Men nu ska jag bo här och prova på hur det är, för man kan inte säga nej till något man inte vet vad det är och jag trivs, tro det eller ej, jävligt bra här. Kanske inte just med att det är en storstad, men allt annat.
Ikväll har jag tänkt mycket på gamla tider med gamla vänner och det gör mig alltid lika fundersam och vemodig. Det är härligt att ha alla minnen och ändå är jag bara en pojkspoling. Vad många minnen alla pensionärer måste bära på. Så mycket kärlek. Så mycket hat. För det är alltid två personer i mitt förflutna som får mig att bli förbannad. Två jag inte längre har kontakt med men där saker slets av långt innan det var meningen. Det känns fel att det ligger där och gnager i mina i övrigt härliga minnen men det tar tid att göra sig av med dem. Tiden läker alla sår, men jag måste fråga, vad gör man under tiden? Tänker på det bra man haft och lever uteslutande på det. Även om snedstegen ibland gör sig påminda.
Jag saknar alla mina vänner som är ute i världen och reser, eller helt enkelt är för långt borta för att kunna träffas lite smidigt.
Kom tillbaks,
hela världen var så underbar.
Ikväll har jag tänkt mycket på gamla tider med gamla vänner och det gör mig alltid lika fundersam och vemodig. Det är härligt att ha alla minnen och ändå är jag bara en pojkspoling. Vad många minnen alla pensionärer måste bära på. Så mycket kärlek. Så mycket hat. För det är alltid två personer i mitt förflutna som får mig att bli förbannad. Två jag inte längre har kontakt med men där saker slets av långt innan det var meningen. Det känns fel att det ligger där och gnager i mina i övrigt härliga minnen men det tar tid att göra sig av med dem. Tiden läker alla sår, men jag måste fråga, vad gör man under tiden? Tänker på det bra man haft och lever uteslutande på det. Även om snedstegen ibland gör sig påminda.
Jag saknar alla mina vänner som är ute i världen och reser, eller helt enkelt är för långt borta för att kunna träffas lite smidigt.
Kom tillbaks,
hela världen var så underbar.
Nature
Det kanske är lätt att få för sig att jag, nu när jag bor i huvudstaden, kommer bli en storstadstönt. Men jag lovar, för mig är det tvärtom. Naturnörd som jag är längtar jag bara mer och mer efter djur och natur för varje sekund som går, och därför har jag som inställning att 2009 ska bli ett år där jag lägger mycket mer tid på detta. Tidigare har jag alltid haft det i närheten men nu när jag är i princip helt utan skogar, ängar, fåglar och bin känner jag mig lätt instängd. Vilken tur då att jag bor ihop med någon som delar mitt intresse. Eller det är egentligen för stort för att kallas ett intresse, det är mer av ett krav för att jag ska kunna trivas någonstans överhuvudtaget faktiskt. I helgen blev det en tur till den Indianklubb vi har gått med i och efter det ett par 30 mil utmed fina vägar i vårvärmen. Hittade både fina sankområden, vitsippebackar och bokskogar att återvända till och efter denna helg är jag mer psykiskt till freds än vad jag varit sista två veckorna, allt tackvare naturen.
Nu precis hemkommen från den Soul, Pop och Indie -kör som vi gått med i, och det är verkligen otroligt kul. Under mina skolår hade vi obligatorisk kör och där var det i princip bara jag som sjöng av killarna, men nu är det en helt annan sak. Riktiga stämmor som är både utmanande och påfrestande, men jag har verkligen saknat det.
Imorgon blir det att fira en Frida som fyller 23, och det med att se Tommy Emmanuel, och för er som inte sett eller hört denna snubbe; GÖRT! "Den bästa gitarrist jag sett i hela mitt liv" som Eric Clapton har sagt.
Nu precis hemkommen från den Soul, Pop och Indie -kör som vi gått med i, och det är verkligen otroligt kul. Under mina skolår hade vi obligatorisk kör och där var det i princip bara jag som sjöng av killarna, men nu är det en helt annan sak. Riktiga stämmor som är både utmanande och påfrestande, men jag har verkligen saknat det.
Imorgon blir det att fira en Frida som fyller 23, och det med att se Tommy Emmanuel, och för er som inte sett eller hört denna snubbe; GÖRT! "Den bästa gitarrist jag sett i hela mitt liv" som Eric Clapton har sagt.
Religion
fortsättning på inlägget innan; Så varför har inte alla dessa präster själva inte bara satt stopp för det under alla dessa år? För att skydda sin grupp. Genom att inte ha sagt eller gjort något har man direkt bidragit till att detta har kunnat fortsätta, bara av den anledning att man vill skydda sig själv och sina egna. Detta fenomen återspeglas i så gott som alla de större skandalerna genom historien och är inget nytt precis. Frågan jag ställer är då; Hur mycket kan man tänka sig skada för att skydda sin egen grupp? Uppenbarligen ofattbart mycket, till och med mer än vad man nog vill kännas vid.
Vad jag tycker är anledningen till att dessa övergrepp har kunnat ske ligger i människans sätt att naivt förhålla sig till saker och ting utan att ifrågasätta det på något sätt. Att människor lägger sina egna öden och val i andra/andras händer, i detta fall präster, och totalt förlitar sig på dem. I dokumentären sa en fader till en våldtagen dotter att prästen de kände var det närmaste till Gud de kunde komma, och som starkt religiös, vem ifrågasätter då denna person? Ingen. Därför kunde just denna man förgripa sig på barn i över 30 år innan han blev gripen. Varför? För att han är en människa och inte ett av guds redskap. Just detta är anledningen till att jag har så otroligt svårt för religioner, att man inte längre tar ansvar för sina handlingar för att man kan skylla på en Gud. Man gör inte sina val efter vad man själv tycker och tror, utan efter vad en Gud har sagt. Likt hur hela det moderna samhället är uppbyggt så ska man inte ha en egen personlighet, vilja och ifrågasättande utan bara lyssna på med de andra/guden och lyda. Är det inte skrämmande att så otroligt många människor i världen hellre lyssnar på vad en gud har att säga om saken, än vad man själv tycker?
Givetvis kan man inte dra alla religioner över en kant men just den del av alla religioner, där man lägger sig själv i någon annans händer, är övergripande för de flesta. Att kristendomen till exempel grundar sig i kärleken och förlåtelsen låter sockersött och ger många människor frid och hopp. Men när jag börjar tänka på alla de människor som dött, torterats och utplånats i religionens framfart så får det mig att helt tappa förtroendet för det totalt.
Men människan är för svag för att klara världen på egen hand, och måste ta hjälp av något större. Genom att lyssna utan något som helst ifrågasättande, hierarkin inom den katolska kyrkan tillsammans med människans sätt att till vilket pris som helst försvara sina egna har gjort att detta har kunnat utföras i hundratals år.
Vad jag tycker är anledningen till att dessa övergrepp har kunnat ske ligger i människans sätt att naivt förhålla sig till saker och ting utan att ifrågasätta det på något sätt. Att människor lägger sina egna öden och val i andra/andras händer, i detta fall präster, och totalt förlitar sig på dem. I dokumentären sa en fader till en våldtagen dotter att prästen de kände var det närmaste till Gud de kunde komma, och som starkt religiös, vem ifrågasätter då denna person? Ingen. Därför kunde just denna man förgripa sig på barn i över 30 år innan han blev gripen. Varför? För att han är en människa och inte ett av guds redskap. Just detta är anledningen till att jag har så otroligt svårt för religioner, att man inte längre tar ansvar för sina handlingar för att man kan skylla på en Gud. Man gör inte sina val efter vad man själv tycker och tror, utan efter vad en Gud har sagt. Likt hur hela det moderna samhället är uppbyggt så ska man inte ha en egen personlighet, vilja och ifrågasättande utan bara lyssna på med de andra/guden och lyda. Är det inte skrämmande att så otroligt många människor i världen hellre lyssnar på vad en gud har att säga om saken, än vad man själv tycker?
Givetvis kan man inte dra alla religioner över en kant men just den del av alla religioner, där man lägger sig själv i någon annans händer, är övergripande för de flesta. Att kristendomen till exempel grundar sig i kärleken och förlåtelsen låter sockersött och ger många människor frid och hopp. Men när jag börjar tänka på alla de människor som dött, torterats och utplånats i religionens framfart så får det mig att helt tappa förtroendet för det totalt.
Men människan är för svag för att klara världen på egen hand, och måste ta hjälp av något större. Genom att lyssna utan något som helst ifrågasättande, hierarkin inom den katolska kyrkan tillsammans med människans sätt att till vilket pris som helst försvara sina egna har gjort att detta har kunnat utföras i hundratals år.
Soultwisting
Felet med Stockholm är att svenskar inte gillar andra människor. Folk som pratar lite för högt, dansar lite för mycket, eller helt enkelt tar för sig för mycket gör oss väldigt obekväma. Just därför gör Stockholm att alla känner sig obekväma, det är helt enkelt för mycket människor på för liten yta. Alla blir störda av närheten till varandras privatliv, något som är väldigt känsligt för svenskar. Alla vill bli lämnade ifred och blir det inte. Detta är min teori om svaret på frågan om varför det sociala klimatet i Stockholm är under all kritik, för det är det verkligen. Alla fördomar har hitintills bekräftats. Häromdagen satt jag på en knökfull buss med trötta människor, och mitt i smeten satt en invandrare och pratade lite för högt på sitt hemspråk, ett klassiskt vardagstrauma för den svenske svensken. Trots att många satt och försökte sova kunde denna man få drygt 40 vuxna personer att känna sig obekväma och irriterade. Felet ligger inte i mannens sätt att prata, utan att alla dessa människor inte ville något hellre än att dö just då men ingen vågade säga ett enda ord till honom. Fascinerande eller hur? Jag kan inte annat än älska hela situationen.
Nu har Far och jag börjat spela in vår musik i en portabel hemmastudio som vi köpt på oss. Jag ser verkligen fram emot att framåt sommaren kunna visa nära och kära vad det är vi gör och hur det låter. Precis likt fotograferandet är detta en bonus med skapandet-det är inte bara roligt att göra, det är minst lika roligt och spännande att dela med sig av. It´s a win/win kort sagt.
Apropå svenskhet borde alla med en gnutta självdistans se filmen "De ofrivilliga", som blev kritikerrosad förra sommaren. SPOILER: Filmen speglar genom ett par olika kapitel typiska svenska fenomen och normer/händelser på ett glasklart sätt. I en av dessa kapitel visas dramat om en ung kvinna som börjar som lärare på en grundskola. En dag blir hon vittne till hur en kollega, en äldre man, slår ett av barnen i ett förhastat tillfälle av aggretion. Hon försöker ta upp detta med de andra lärarna öppet men alla slår det ifrån sig. Hon vänder sig då till mannen ifråga men han försvarar det med att han gav ungen "en reprimand" och att om hon vill göra en stor sak av detta får hon ta konsekvenserna. Hon blir efter detta utfryst av de andra lärarna och man får inte reda på hur det går för henne.
Detta må vara en spelfilm men det speglar perfekt den försvarsmekanism som kopplas på för att skydda sin egen grupp. Nyligen såg jag en dokumentär om pedofilin inom den katolska kyrkan. Det var skrämmande och vidrigt att inse hur utbrett detta fenomen var. I en granskning i USA visade det sig att 10% av alla de präster som kollades upp hade haft sexuellt kontakt med en minderårig. Felet förklarades igenom att prästernas kuvade sexualitet fick utlopp genom detta extrema sätt och har så gjort sedan 1500-talet. Fram tills dess fick präster ha både fru och barn, men för att förhindra att prästerskapet skulle ärvas, och istället ändras, och bytas reguljärt infördes nya bestämmelser. Något man inte tänkte på (förutom att det inte sägs av gud eller jesus att det ska vara så) var att den sexuella driften var för stark och människans enkla sinne för svagt för att hålla det tillbaka, så detta har nu förstört familjers liv i ett halvt millenium. Och nu kommer det här med skyddandet av den egna gruppen in, för det visade sig att när kyrkan, efter alla dessa pedofilanklagelser, fick reda på att en präst hade gjort något sådant förflyttades den. Förflyttades. Det var ingen fråga om rättegång eller ifall prästen skulle bli av med prästskapet, nej han förflyttades bara till en annan plats där han kunde fortsätta. Skrämmande. Detta är dock precis lika skrämmande som sant och aktuellt, för detta händer här och nu. Bara i USA hålls nu över 150 rättegångar mot präster angående detta ämne, men processen går trögt för de som försöker få stopp på det, för kyrkan skyddar sina egna med de de har mycket av, pengar. Genom alla tider har kyrkan haft otroligt mycket pengar och nu används en del av det till att tysta ner/försvara och rädda pedofiler.
Själv skyller jag inte detta på den katolska kristendomen utan hur människan har hanterat den, men vad jag egentligen tycker och tänker om religioner återkommer jag om inom kort.
Nu har Far och jag börjat spela in vår musik i en portabel hemmastudio som vi köpt på oss. Jag ser verkligen fram emot att framåt sommaren kunna visa nära och kära vad det är vi gör och hur det låter. Precis likt fotograferandet är detta en bonus med skapandet-det är inte bara roligt att göra, det är minst lika roligt och spännande att dela med sig av. It´s a win/win kort sagt.
Apropå svenskhet borde alla med en gnutta självdistans se filmen "De ofrivilliga", som blev kritikerrosad förra sommaren. SPOILER: Filmen speglar genom ett par olika kapitel typiska svenska fenomen och normer/händelser på ett glasklart sätt. I en av dessa kapitel visas dramat om en ung kvinna som börjar som lärare på en grundskola. En dag blir hon vittne till hur en kollega, en äldre man, slår ett av barnen i ett förhastat tillfälle av aggretion. Hon försöker ta upp detta med de andra lärarna öppet men alla slår det ifrån sig. Hon vänder sig då till mannen ifråga men han försvarar det med att han gav ungen "en reprimand" och att om hon vill göra en stor sak av detta får hon ta konsekvenserna. Hon blir efter detta utfryst av de andra lärarna och man får inte reda på hur det går för henne.
Detta må vara en spelfilm men det speglar perfekt den försvarsmekanism som kopplas på för att skydda sin egen grupp. Nyligen såg jag en dokumentär om pedofilin inom den katolska kyrkan. Det var skrämmande och vidrigt att inse hur utbrett detta fenomen var. I en granskning i USA visade det sig att 10% av alla de präster som kollades upp hade haft sexuellt kontakt med en minderårig. Felet förklarades igenom att prästernas kuvade sexualitet fick utlopp genom detta extrema sätt och har så gjort sedan 1500-talet. Fram tills dess fick präster ha både fru och barn, men för att förhindra att prästerskapet skulle ärvas, och istället ändras, och bytas reguljärt infördes nya bestämmelser. Något man inte tänkte på (förutom att det inte sägs av gud eller jesus att det ska vara så) var att den sexuella driften var för stark och människans enkla sinne för svagt för att hålla det tillbaka, så detta har nu förstört familjers liv i ett halvt millenium. Och nu kommer det här med skyddandet av den egna gruppen in, för det visade sig att när kyrkan, efter alla dessa pedofilanklagelser, fick reda på att en präst hade gjort något sådant förflyttades den. Förflyttades. Det var ingen fråga om rättegång eller ifall prästen skulle bli av med prästskapet, nej han förflyttades bara till en annan plats där han kunde fortsätta. Skrämmande. Detta är dock precis lika skrämmande som sant och aktuellt, för detta händer här och nu. Bara i USA hålls nu över 150 rättegångar mot präster angående detta ämne, men processen går trögt för de som försöker få stopp på det, för kyrkan skyddar sina egna med de de har mycket av, pengar. Genom alla tider har kyrkan haft otroligt mycket pengar och nu används en del av det till att tysta ner/försvara och rädda pedofiler.
Själv skyller jag inte detta på den katolska kristendomen utan hur människan har hanterat den, men vad jag egentligen tycker och tänker om religioner återkommer jag om inom kort.
Spring
Hon vaknar av Kings of Leon men somnar om, vaknar igen efter ett tag. Denna gång till tonerna av Simon & Garfunkel, nu går hon upp. För första morgonen på länge har himlens grå byts ut mot blå. En kall men ändock livfull blå. Kaffebryggaren knarrar till tonerna av hennes nynnande och plocket från en gitarr som inger hopp. Hon känner sig stark och förväntansfull, idag känns som en nystart. En lång bussresa senare ser hon prickar överallt efter motljuset hon haft hela resan och hon börjar gå. Det blåser starkt och hon ser en man korsa gatan, han drar åt sig rocken men i hans ögon finns en glimt om något som komma skall. En storm av förväntningar, värme och äventyr visas likt en film i hans ögon och hon ler, hon vet att han vet. Hon kommer fram till berget, det berg som legat ett halvår framför henne utan att hon haft ork eller inspiration till att klara av det, men inte längre. Hon börjar sakta klättra uppåt och hennes skor glider i mossan och leran, inget kan stoppa henne nu. Folket på gatorna vänder sig om och följer hennes rörelser från håll, de vet vad hon gör. Hon klättrar allt fortare, grenar bryts och river hennes ansikte, snart framme. I hennes sinne vilar en frustration och när hon når toppen slår solskenet i hennes ansikte och hon skriker av glädje. Hon blickar ut över landskapet och ler, det är alldeles tyst. Några meter bort står ett träd med ett litet grönt löv. Det är vår i luften.
Milk
På frågan om vem/vilka som är världens värsta skrytare så ligger det ju givetvis nära till hands att säga Muhammed Ali, eller egentligen vilken boxare som helst. Att denna tyspiskt manliga syssla får sitt utlopp i något så manligt som ett ett legalt sätt att fylleslåss på, är inget som förvånar mig. Boxning är i mina ögon 20% att slåss, 15% blod och svett, men framförallt 65% skryt.
Men likväl är det inte de som är värst.
Ty världens största skrytare ser du, dricker och tar du i, i princip var eviga dag. Arla. Deras evinnerliga jävla fyllekackel om hur bra mjölk/random nyskapande mejeriprodukt är, gör mig helt galen. Ända sen jag var ett litet vårtsvinsbarn har jag lärt mig att mjölk är bra för skelettet, varför kan inte detta räcka för Arla? Är det inte nog med att exakt varenda person/djur på hela jorden redan dricker deras produkter? Nej då, vi har minsann fått lära oss att för att få i sig samma amount av viktiga byggstenar som ett glas mjölk om dagen, skulle man behöva äta 14 ägg, dricka massor vatten, äta kaviar, salt, mer vatten, jord, grönsaker osv osv mjölk är bra för skelettet men tänka sig det är även bra för naturen, alla kor mår bra av det, alla Arlas bönder är glada snälla gubbar som välkomna alla 3:je klassare i landet för att visa upp sin gård vi har även fått lära att mjölk förebygger hjärtattack, lungsot, pesten, höstsnuva, skolios, fågelinfluensan, tarmproblem, halsbränna, bröstcancer, nageltrång, njursten, njursvikt, skrumplever, hudåkommor, alla sorters starr samt dålig hörsel. Allt detta är fakta man har lärt sig genom att ha läst baksidan på mjölkpaketen de sista femton åren. Visst är det fascinerande, att den enda medicin som behövs i framtiden är ett vanligt paket mellanmjölk. Har du just fått amputera ett ben? Ingen fara, bara att riva fram det där halvfulla, lagom sura paketet som stått under sängen sen 1957 och bälja i sig, efter ett par minuter är allt som det alltid varit. Det jävligaste av allt är att de kommer undan med allt detta skryt. Och att jag älskar mjölk förstås, det tar också lite udden av det hela.
Men likväl är det inte de som är värst.
Ty världens största skrytare ser du, dricker och tar du i, i princip var eviga dag. Arla. Deras evinnerliga jävla fyllekackel om hur bra mjölk/random nyskapande mejeriprodukt är, gör mig helt galen. Ända sen jag var ett litet vårtsvinsbarn har jag lärt mig att mjölk är bra för skelettet, varför kan inte detta räcka för Arla? Är det inte nog med att exakt varenda person/djur på hela jorden redan dricker deras produkter? Nej då, vi har minsann fått lära oss att för att få i sig samma amount av viktiga byggstenar som ett glas mjölk om dagen, skulle man behöva äta 14 ägg, dricka massor vatten, äta kaviar, salt, mer vatten, jord, grönsaker osv osv mjölk är bra för skelettet men tänka sig det är även bra för naturen, alla kor mår bra av det, alla Arlas bönder är glada snälla gubbar som välkomna alla 3:je klassare i landet för att visa upp sin gård vi har även fått lära att mjölk förebygger hjärtattack, lungsot, pesten, höstsnuva, skolios, fågelinfluensan, tarmproblem, halsbränna, bröstcancer, nageltrång, njursten, njursvikt, skrumplever, hudåkommor, alla sorters starr samt dålig hörsel. Allt detta är fakta man har lärt sig genom att ha läst baksidan på mjölkpaketen de sista femton åren. Visst är det fascinerande, att den enda medicin som behövs i framtiden är ett vanligt paket mellanmjölk. Har du just fått amputera ett ben? Ingen fara, bara att riva fram det där halvfulla, lagom sura paketet som stått under sängen sen 1957 och bälja i sig, efter ett par minuter är allt som det alltid varit. Det jävligaste av allt är att de kommer undan med allt detta skryt. Och att jag älskar mjölk förstås, det tar också lite udden av det hela.
Nikon
Jag har köpt mig en ny kamera. Eller ja, den är ju inte speciellt ny, utan mest ny för mig. Eller förhållandevis i alla fall. För cirkus 3 år sedan gick jag en 100 poängskurs i fotografi och lärde mig därigenom att fotografera analogt samt att framkalla film. Det var härligt och jag kände verkligen att det gick bra. Under kursen fick jag låna en riktigt bra kamera av en fotograf, och det var hör och häpna, just denna modell jag just köpt på mig. Kursen gick bra, det blev ett av de under gymnasietiden få MVG jag fick, men framför allt hade jag tänt en en eld som alltid legat och glött. Resten är historia kommer jag inte säga, det hade varit drygt. Istället säger jag att de som känner mig vet att jag fotograferar mycket sen dess. Kameran i sig är en av 80-talets bättre modeller och rivet efter dessa klenoder är brutalt, så den kostade allt en slant, tro inget annat.Varför då detta påfund? För att jag vill utvecklas, lära mig fotograferandets konstart från grunden och samtidigt ha ett alternativ till min digitala systemkamera. Behöva göra alla inställningar manuellt, bara ha 36 kort per rulle och behöva lägga pengar på varje framkallning. Genom detta kommer jag utmanas att hela tiden prioritera och inte längre halvslött slänga iväg en kaskad på ett femtiotal kort åt det håll målet är. Lägga tid och energi på det. Känna känslan av att det där blev med all säkerhet brutalt snyggt, efter att komponerat i en kvart. Detta ser fram emot.
I can hold
Jag har upptäckt att verklighetsflykt är väldigt viktigt för mig. Att kunna lämna allt vardagligt för fantasi, sinnesstämningar och att bara sitta och tänka. Jag har heller inte svårt att koppla bort saker som stör mig då jag inte vill tänka på dem, helt enkelt kunna slappna av när saker tränger sig på. Nu för tiden är jag nervös inför saker väldigt, väldigt sällan. Detta ligger i att jag för några år sedan lärde mig att varenda gång jag varit nervös inför något, har jag alltid sett tillbaka på det med glädje och kunnat konstatera att nervositeten var brutalt obefogad. Jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, men jag lägger väldigt mycket tid på att fundera på hur jag själv är och jag antar att det kommer ur detta.
Mitt jobb är underbart, idag var vi ute 6 timmar och naturnörd som jag är stortrivs jag. Varje solig rast sätter jag mig alltid ensam ute på gården under ett träd med en kaffe i ena handen och musik/en bok i den andra. För med det stöket jag står ut med hela dagarna är det en totalt nödvändig att ladda på detta vis, för herregud vilket liv det är. Plötsligt känns bilverkstaden jag förut jobbade i som en kyrksal så tyst att man skulle höra huset sätta sig. Jag märker att mina öron är överansträngda och funderar på att skaffa någon typ av öronskydd.
Mitt jobb är underbart, idag var vi ute 6 timmar och naturnörd som jag är stortrivs jag. Varje solig rast sätter jag mig alltid ensam ute på gården under ett träd med en kaffe i ena handen och musik/en bok i den andra. För med det stöket jag står ut med hela dagarna är det en totalt nödvändig att ladda på detta vis, för herregud vilket liv det är. Plötsligt känns bilverkstaden jag förut jobbade i som en kyrksal så tyst att man skulle höra huset sätta sig. Jag märker att mina öron är överansträngda och funderar på att skaffa någon typ av öronskydd.
Wing
Igår var jag med på mitt livs första föräldramöte. Inte som förälder och tro det eller ej, inte heller som barn, utan pedagog. Lite nervigt att sitta inför alla föräldrar och förklara vad jag tänkt med mina lektioner i drama som jag håller i. Men vad göra annat än att gå in med självförtroende och blicken högt för att totalt ge dem intrycket av att de valt rätt människa till detta.
Jag känner mig väldigt välkommen till den här förskolan och är glad att de satsade på mig trots att jag inte har någon direkt erfarenhet av detta utan valde mig efter personlighet. Det är påfrestande att jobba med barn, allt detta passande hela tiden gör att man blir trött psykiskt och fysiskt, men inget jag ångrar för en sekund. Här har jag det riktigt jävla bra och hoppas att jag får fortsätta ett bra tag.
I helgen ska jag och Far spela på Mors födelsedagskalas, känns också väldigt pepp, men mycket folk denna gång-typ 30 pers OMFG.
För övrigt borde alla som inte hört Stevie Ray Vaughans version av Hendrix "Little Wing" göra det. Sätt dig efter jobbet i din favoritfotölj, häll upp en whiskey och släng på denna gitarrtrollkarls mästerverk och känn efter själv. Är det inte bättre nu kanske? Luta huvudet tillbaka och njut, dosa bort, släpp allt. Gonatt.
Jag känner mig väldigt välkommen till den här förskolan och är glad att de satsade på mig trots att jag inte har någon direkt erfarenhet av detta utan valde mig efter personlighet. Det är påfrestande att jobba med barn, allt detta passande hela tiden gör att man blir trött psykiskt och fysiskt, men inget jag ångrar för en sekund. Här har jag det riktigt jävla bra och hoppas att jag får fortsätta ett bra tag.
I helgen ska jag och Far spela på Mors födelsedagskalas, känns också väldigt pepp, men mycket folk denna gång-typ 30 pers OMFG.
För övrigt borde alla som inte hört Stevie Ray Vaughans version av Hendrix "Little Wing" göra det. Sätt dig efter jobbet i din favoritfotölj, häll upp en whiskey och släng på denna gitarrtrollkarls mästerverk och känn efter själv. Är det inte bättre nu kanske? Luta huvudet tillbaka och njut, dosa bort, släpp allt. Gonatt.
Live forever
Liam förstörde Oasis. Fucking hell, som de själva skulle sagt.
Oftast tycker jag bara illa om mänskligheten och hur den likt en parasit förstör jorden, men ibland kommer det ljusglimtar som får mig att få upp hoppet. Speciellt när jag ser fantasifull arkitektur och design från förr i tiden, eller helt enkelt bara när människan har varit jävligt kreativ. Här är ett bra exempel på detta. Och här är ett till. Fascinerande.
Oftast tycker jag bara illa om mänskligheten och hur den likt en parasit förstör jorden, men ibland kommer det ljusglimtar som får mig att få upp hoppet. Speciellt när jag ser fantasifull arkitektur och design från förr i tiden, eller helt enkelt bara när människan har varit jävligt kreativ. Här är ett bra exempel på detta. Och här är ett till. Fascinerande.
För övrigt är detta mitt drömhus.
och när jag inte är där...
..kommer jag resa runt i denna!
och när jag inte är där...
..kommer jag resa runt i denna!
Morning Glory
Ikväll ska vi se Oasis(coolt). Ryktet säger dock att Liams röst är körd i bandsågen så vi får väl se om det blir pannkaka eller episkt.
I know how
Jag vill göra en efterlysning på någon som kan spela in musik i mindre studio/studioutrustning hemma . Absolut inget stort eller dyrt, bara något att spela in med.
Idag är en fördjävla fin dag. Är det för att solen lyser? Eller för att jag dricker min andra kopp kaffe kl 12:51 en Fredag? Eller är det för att jag lyssnar på Beatles? Ja till allt. Men det finns en stor anledning större än alla andra, idag ska jag hämta ut min Ipod som varit på lagning. Musiknörd som jag är har jag känt mig helt stympad utan mitt drygt 19 000 låtar tjocka musikmonster de sista veckorna. Det ihop med att jag och S ska ta en eller fyrabärs på någon irländsk pub ikväll.
Hela grejen med att ha flyttat, skaffat nytt jobb och inte direkt ha närhet med den tillvaro jag haft de sista åren känns spännande. Jag har alltid haft svårt för förändringar, så att jag vågat att ta detta steg är för mig själv en väldigt stor grej. Något som dock är väldigt viktigt för mig är att mina vänner inte ser detta som ett steg bort från er, bara ett steg åt ett annat håll för min egen del. Jag vill verkligen inte tappa kontakten med er, det är nog det jag försöker säga.
Jag undrar för övrigt över hur mycket procent av människans tillvaro som är ovan/under marknivå/vattenytan. Givetvis borde det vara mer ovanför, men tänk er hur mycket som är under också. Kölarna på båtar, alla gruvor och alla källare blir en del ihop till exempel. Vad många frågor det finns där man aldrig får svaret. Nä, nu är det dags att borsta tänderna, while my guitar gently weeps.
Coyote Dance
Nu har jag flyttat till Stockholm och fått jobb som pedagog på en förskola på Värmdö. Jag bor med Sanna och känns det mesta(förutom att sakna familj och vänner ibland) totalt gött. Fast fan vad jag hatar att det är människor överallt! DAMN! Men jag trivs verkligen.
Sista tiden har jag inte haft något som helst crave efter Internet, och framförallt communities. Det beror helt på att några av mina största intressen här i livet, indianer, rymden, musik och film tagit all min tid och engagemang sista tiden. Jag är så trött på det mesta i samhället -stress, överkonsumtion, girighet, skit.
Subscribe to:
Posts (Atom)