Highway Star

Nu har jag flyttat ihop med Sanna och idag var jag på min första arbetsinterview, so far so good för helvete. För tillfället är det Deep Purple på maxvolym, galna upptåg och commando som gäller. Imorgon; ingen aninng.

För övrigt är Hot Rod den roligaste film jag sett på cirka 36 dagar och jag är väldigt glad i hågen.
(Fast jag saknar Harry Potter)

When we say

Nu när jag flyttar till Stockholm kommer jag helt prova ett nytt spår, nämligen att jobba med barn. Inte tonåringar utan de små barn som mestadels bara är goa och helt oförstörda av samhälle/grupptryck/föreställningar/förväntningar. Igår såg jag en julavslutning som inleddes med att klass 1 och 2 skulle sjunga ett par julsånger, och det bästa var att se hur totalt borta alla var. De dräller in på scenen i en stor ringlande svans av ungar som bara knölar sig fram, ramlar, skrattar, hoppar. Ingen har någon som helst aning om vad det innebär att det sitter 300 personer och tittar på dem. Inget är pinsamt, allt är en lek. När de väl blir tillräckligt tysta för att börja, börjar ungefär hälften. Resten står bara och glor. Eller de står ju inte, de rör sig oavbrutet. Några börjar dunsa höfterna mot varandra, en annan står och rycker okontrollerat och gör grimaser som mänskligheten aldrig någonsin igen kommer skåda. En tredje vänder sig om med ryggen mot publiken resten av sången. En kille börjar med spretiga fingrar dirigera till musiken och går sen över till att banka takten mot huvudet med nävarna. Nu börjar det spåra ur. Några killar sjunger inget annat än det sista ordet på varje vers, jättehögt. En tjej står med händerna i luften och vinkar till familjen samtidigt som en liten grabb tar tag i hennes fot och börjar undersöka den minutsiöst medans han petar i näsan, och ännu en lägger sig under en pall och somnar.

Jag hoppas verkligen jag får ett sådant jobb som gör att jag omges av detta sprallande hela dagarna. Tidigare har jag alltid tyckt att barn bara är jobbiga. Sen lärde jag mig att vuxna är tio gånger värre.

And I

Så här sitter jag med totalt noll i julstämning och massor med stora saker att tänka på och få utförda. Jag ska nämligen flytta ihop med Sanna i Stockholm i början av nästa år och håller därför, bland annat, på med att söka jobb. Det spännande och fruktansvärt stressande. Allt detta har tagit upp min energi, och jag har inte haft en enda ledig sekund i hjärnan där jag bara kunnat njuta av julen och annat härligt i mitt liv. Hittills tretton jobb sökta, men fler kommer det, var så säkra!

Angående julen har jag som policy i år att bara önska mig och ge begagnade saker. Jag är så in i helvete trött på överkonsumtion och slösande så nu får det vara nog och därmed basta. Nyligen köpte jag mig en tolvsträngad Yamaha(läs; begagnad) och jag är totalnöjd. Det är härligt att känna att jag utvecklas i en av mina hobbys-spelandet och sjungandet.

Och även om det är mycket att göra är det ändå häftigt, för det händer något stort. Och allt stressande öppnar bara möjligheter och chanser, så vad förlorar jag? Tryggheten. Men det har jag haft så mycket redan. Det är skönt att saker börja röra på sig och det finns mycket som som gör mig glad nu.

För att säga upp sig från en fast heltidstjänst på ett bra jobb, mitt i en finanskris och början av en lågkonjuktur, och inte ha något jobb att gå till i Stockholm är varken idiotiskt eller naivt. Det är Rock n' Roll.

What it's all about

Jag har alltid haft som princip att aldrig skaffa mig en vuxen-mail. Alltså en mailadress som är respektabel för till exempel jobbsökningar och så vidare. Alla skaffade en mail i 12-13.5 års ålder och hette allt ifrån dirtymind till arsletsilverbaken eller som jag, något med the Dude. Men inte längre, för efter några år blev plötsligt alla 30 år äldre och skaffade mailadresser som i princip bara innehöll deras för och efternamn. Jag har alltid haft svårt för det och som sagt bestämt mig för att aldrig göra det själv.

Men inte längre.

Igår hände det, jag skaffade en till mailadess, som är avsedd bara för jobb och annat viktigt/vuxet. Den har en tråkig adress och jag skäms över att behöva tänja på mina principer. Så nu får jag väl kompensera med att hålla fast vid någon annan princip istället.

Inatt hade jag en helt underbar dröm. Jag gick omkring i ett ett stort hus som var en lada, men som samtidigt också var en skog. Allt var grönt, lugnt och otroligt mysigt. Plötsligt träffade jag en några år äldre tjej som jag tror gick i min fadderklass. Hon var tydligen tatuerade så jag bad henne att gå crazy, och vips så var båda mina ben tatuerade med diverse oldschool stuff, ända upp till höfterna. Det var snirkliga, färgstarka och psykedeliska mönster som såg ut som om de målats med pastellfärger. Och inget kostade det heller. Jag visade alla mina ben och bara njöt av hur snyggt det var. Och så hade jag fått min nya gitarr och var hur bra som helst på att spela på den.
Sa jag att det var en skön dröm?

The sound of music

Inget i denna värld får mig så genuint lycklig som The Beatles. Hela min barndom är omsnärjd av musiken som än i dag tar mig till en annan värld. Jag tycker det är fascinerande hur jag fortfarande tänker "fy FAN vilken jävla låt!" efter att ha hört Ticket to Ride för 900:de gången.

Till jul kommer jag köpa mig en Yamaha tolva (tolvsträngad) för att kunna gå vidare i mitt spelande (jag och Far spelar Beatles ihop) och det känns härligt.

Och föresten, jag ska flytta till stockholm inom kort, wish me luck!

Martha my dear, though I spend my days in conversation, please remember me