Field of

Det är natt och jag springer över ett fält med säd upp till midjan, en buss åker inte långt bort i samma riktning, på en grusväg som som korsar fältet fram och tillbaka. Den kryssar sig fram, precis som om den letar efter något. Den letar efter en ung man i nöd, och det gör jag med. Plötsligt är bussen inte längre en buss utan en av nyhetsuppläsarna på TV, den blonda med snälla ögon. Han springer bredvid mig så svetten lackar, hans slips kastas från axel till axel och säden på fältet susar mot våra ben. I horisonten blekar det plötsligt till och vi ser silhuetten av en man som faller till marken. När vi kommer fram står två kvinnor bredvid den utslagne mannen. En av dem har rött långt hår och hennes mörka röst berättar att "Idag är det exakt 43 dagar och 29 timmar sedan vi var på en resa tillsammans, och därför kommer han nu att dö, hans hjärta är redan ivägskickat". Vi ser nu hur mannen på marken rör sig konstigt, tar sig för bröstet och det ser ut som om han vill säga något. Han står vacklandes på knä i några sekunder, innan han ramlar framåt och dör.

Kvinnorna var mina vänner Lin och Lisette, och detta var de sista 3 minutrarna av min dröm imorse. Den var lika häftig som ödesmättad och jag minns den kristallklart. Har tänkt på den mycket idag men inte kommit fram till något. Vad vill den mig egentligen?

Porch

När jag var liten och fick reda på hur mycket mina föräldrar tjänade i månaden tyckte jag att de var stenrika, och såklart var det så. I mina mått mätt. I deras ögon låg de på klar medelklass, men det hade ju inte jag en aning om. Nu när jag ligger och guppar på gränsen till vuxenlivet märker jag ju var alla deras pengar en gång i tiden tog vägen, och idag när jag fick reda på att en boendeparkeringstillstånd på min gatan kostar 3800:- om året undrar jag inte längre. Fy fan.

För övrigt är det helt omöjligt att se Mamma Mia kl. 18.00 på bio om kvällarna, bara så ni vet. Tro inte att det går, för det gör det inte. Glöm det bara, låtsas som filmen inte ens har funnits. För vet ni vilka som går på den, dag efter dag, år efter år? Pensionärerna. Och mot dem har man inget att säga till om, de har nämligen deras största vapen, fritiden. Men det vapnet bokar de alla platser utom den längst fram till vänster på ALLA föreställningar alla dagar i veckan, livet ut. Och mot pensionärer kvittar det om man nästan är vuxen, för i deras ögon är man bara en liten lipsill. Tusan.

Avashai Cohen

Här står jag, 23:10 en söndags kväll och steker krögarpytt, med avancerad och smart jazz i lurarna. Ett spelande lika snabbt och oförutsägbart som alla dessa tankar som gått igenom huvudet över helgen-separationsångest, vrede, sorg, frustration, glädje och lättnad. Ett trassel av idéer och tankar som mest gjort mig tyst och lite tillbakadragen. Och så regn på det. Ett regn som ställde in kajakpaddling, ett regn som gjorde att människor höll sig inne och missade upplevelser, ett regn som låg som en blöt matta över huvudet. Jag önskar ibland att mitt liv automatiskt skulle pausas så fort det inte var sol. Vad sägs om det, framtiden? Fixa det nu så jag kan uppleva det när jag är äldre tack.

Undrar just hur stor skillnad det skulle vara på alla mina inlägg om detta var min egna dagbok, istället för en blogg som alla kan hitta. Samma tankar men mer våld, frustration, oregelbundet oigenkännligt, opassande och obekvämt resonemang som skulle göra mig rädd för mig själv. Ofta kommer jag på mig själv med sådant, och varje gång blir jag så glad att vi inte lever på den där planeten i Star Trek Voyager där man kan läsa andras tankar. Vad mycket man skulle få se av de sanningar som aldrig var menat att visas.

Jag vill inte se mig själv som beroende av pengar men i helgen upplevde jag en av många nackdelar med att inte ha riktigt så mycket som ibland behövs. Det är svårt att acceptera att pengar styr så mycket som det faktiskt gör.

Och den aviga jazzen fortsätter. Lugnt, hetsigt, oregelbundet.