Who can I be now

I går när jag var hos min Fader Konungen(citat vilken barndomsfilm?) började vi efter timmar av munspel och gitarrspelande snacka lite om släkt och förfäder. Det var kul att höra mer om min Farfar som jag inte vet speciellt mycket om, då han dog samma vecka jag föddes. Det var häftigt att prata om honom och se hur mycket av min konstnärliga sida som faktiskt kommer från honom, då han precis som Far var konstnär och dessutom en skicklig fotograf. Ju äldre man blir ju mer intresserad blir man av sitt ursprung, något man ser runt omkring sig mer och mer. Vuxna som söker upp halvsyskon de inte visste att de hade, adopterade som letar upp sina biologiska föräldrar. Jag undrar om det har att göra med att man söker sig själv eller att man bara börjar reflektera över arv och liv på ett nytt sätt ju äldre man blir. Och vad är det man söker efter egentligen? Är det bara att få ett ansikte på en person man hela livet föreställt sig, eller är det så att man vill kunna identifiera sig med den som man är släkt med. För adopterade måste de här frågorna bli väldigt komplicerade, då man dessutom måste reflektera över i fall någon är ens Far/Mor bara för att de är det biologiskt, eller i fall föräldrarskap är något man växer in i/gör sig förtjänt av.

Because you're young

Jag blir så jävla trött på nya Volvo V70 II reklamen, kanske mycket för att jag ser den på jobbet varje dag. Men ändå. För det första är deras slogan så in i helvete kass, "Så VI" liksom, vafan menar de? Det tog månader för mig att ens förstå att det inte stod sex med romerska bokstäver, utan ordet "vi" med versaler. De de menar är uppenbarligen att bilen är gjord för familjen, alltså flera personer, alltså "vi". Sjukt långsökt puckat. För det andra är färgvalet för kampanjen, och just de nämnda bokstäverna, orange och rosa. Orange och rosa är en galen färgkombination och så länge det inte är i en solupp/nedgång eller i Madonnas 'Confessionstour-logo, så borde det mest av allt undvikas. Nog om det, nu ska jag starta om datorn efter Apple Software Update, det du!

Human behaviour

Jag ska definitivt byta bakgrundsbild på bloggen snart, men jag har bara svårt att välja vilken. Problemet ligger i att bilden ska vara ett foto som jag själv tagit, som helst innehåller något slags landskap och som inte är för fint. Med för fint menar jag att det inte får vara för känslomässigt viktigt och på så sätt fint för mig, då jag inte vill visa det för alla/slita ut det för mig själv. Så det är fan svårare än man tror det där ooj oohj!

Jag har svårt att komma ihåg allt jag höll på med innan jag stack förra veckan. På måndag ska jag hämta ut min nya(gamla) cykel hos Greken på Hörnet och köpa nya gitarrsträngar, då jag vaknade av att D-strängen gick crazyass 05:36 på morgonen, wtf?! SPLOONNNNNGGGgggggg.... lät det ganska exakt och det tog nog mer en 3 minuter innan jag förstod vad fan som faktiskt skapat detta osannolika ljud.

Jag lånade ut lägenheten till vänner veckan jag var borta, för att få det bebott och så att växterna skulle vattnas. En vecka senare är allt lite misstänksamt välstädat, jag har privatepartyporn från en fest i min lägenhet på datorn och kylen fylld av mat. Fast växterna hänger nästan helt dödade från taket och jag hittar inte min klocka. Hmm. Näväl, nu ska jag fundera över allt detta över en bulle och en mariestads.

Peace, D.

100

Jag glömde skriva att jag stack till fjällen denna vecka. Sorry.

Veckan har varit helt bra. Efter många mil nedför backarna i Sälen har jag nu ont i lår, rygg och vader, men det var det ju värt. Vi bodde för övrigt på ett vandrarhem i Horrmund, och jag lovar er, man såg Världens Ände från fönstret. Långt in i skogen, inget Internet, och knappt någon mottagning på mobilen. Det brukar jag sällan ha något problem med, men nu när jag kom hem märker jag att jag är helt normal vardag-handikappad. Det känns konstigt att köra bil, konstigt att komma hem(kanske för att allt var städat av någon annan än mig och dessutom luktar det andra människor här nu) och att sätta sig här känns rent av märkligt. Jag har glömt nästan alla lösenord till communities, och när jag kom på att jag inte har några nedskrivna började hjärtat att slå lite extra. Som ni märker löste det sig, men konstigt ändå att man kan glömma allt sådant på bara en vecka i fjällen.

Denna vecka har det också varit fullmåne, vilket betyder att jag drömt väldigt starka och intensiva drömmar, något som faktiskt händer mig varje gång det är fullmåne. Vanligtvis brukar det vara kul, men denna vecka var annorlunda även det sättet. Drömmarna har nämligen handlat om att det tagit slut med Flickvän, att vänner skrattat åt min olycka, att vänner lämnar mig och andra mindre trevliga händelser. Priset togs dock i natt när det handlade om att jag var på Folkunga igen och skolan var utsatt för någon slags katastrof. Människor och vänner runt omkring mig dog en efter en och till slut dog en av de bästa vännerna, och jag trodde för att par minuter att det hänt på riktigt. För tredje natten i rad vaknade jag med hjärtklappning och ångest djup som Barens hav. Någon som vill byta?

Det här är mitt etthundrade inlägg btw. But I would walk five hundred miles
And I would walk five hundred more.

Donau Driver

Jag har en teori. Den är bra. För visst är det så, ju mindre man är, ju mer personlig klädstil har man? Jag har funderat mycket över det här, och kommit fram till att det i mina ögon är så. Att ju större någon är, sett både ur längd och midjemått, ju mindre personlig stil visar den utåt. Jag menar, hur ofta ser du någon som är två meter lång och som har en extrem stil? Egentligen är det logiskt. Ju större man är ju mer syns man, och då gör man helst inte så att andra ser en ännu lättare. Tänk sedan hur många du känner/vet/överlag ser varje dag som har en extrem/utstickande/iögonfallande stil. Visst är de oftast varken så stora eller långa? Och visst kommer de undan med det väldigt lätt? Detta gäller mest klädstil, men i övrigt också faktiskt.

Idag stod jag och åt. Jag har egentligen ingen aning varför. Jag kände mig lite stressad på något sätt trots att jag inte har ett skit att utföra (bortsett från disken, som ni ser). Jag kände mig som en karriärmänniska, en som bor i en storstad och som ska iväg på ett viktigt möte. För alla bonnläppar vet ju att bor man i en storstad är man stressad. Och håller på med aktier.






Sen fick jag lite ångest. Jag menar, är det bara jag som undrar om tomaterna gråter lite när de ser ketshup?

Field

Efter brutalös-dansande till 90 tal och festande i fredags är jag fortfarande helt paralyserad i kroppen. Träningsvärk i så gott som varenda muskel i överkroppen kommer man inte långt med tänkte jag igår och låg därför och kollade på serier och film hela dagen. När sen klockan började närma sig 18 och jag tänker något i stil med "jag borde kanske hitta på något med andra ikväll?". Men icke. Ordet 'borde' är inte direkt mitt favoritord i svenska ordlistan så istället bestämde jag mig för att gå på bio ensam. Men först behövde jag äta så ett besök i ICA var nödvändigt. Men jag hade ingen aning om vilket snusk mina oskuldsfulla öron snart skulle få bevittna.

Väl i affären går allt enligt planerna och det är dessutom inte så mycket folk(yes!). Vid datorn där man kan boka och hyra film, som är mitt i affären, har en Resident Evil 2-affisch ramlat ner på golvet. På bilden är det såklart en knappt påklädd Milla Jovovich, och helt plötsligt hör jag hur en liten tant säger till kassörskan(som är runt 20) att "ojoj, affishen ramlade visst ner här". Kassörkan förklarar att "det är minsann ingen fara, det fixar vi". "Ja hon har visst lagt sig ner hon, hon har lagt sig ner, det är nog för att det är lördag som hon har lagt sig ner!" säger tanten plötsligt. Lagon till när vi förstår vad hon menar kommer nog tanten själv på det och säger snabbt "nej men fy så jag säger!" och lägger sin hand framför munnen, ställer sig i kassan och låtsas som ingenting. Helt otroligt.



För övrigt så läste ni rätt i början, ja, jag gick på bio ensam. Inte för att jag är tragisk, utan för att jag ville gå ensam. Det är en stor skillnad på att välja att vara ensam, när man kan vara med andra, och att inte ha ett val. Jag försöker ofta få min omgivning att se hur underskattad ensamheten är, men det är ärligt talat inte så många som förstår. Hela hemligheten ligger i att man måste klara av sig själv, utan att ha någon annan runt omkring sig. För de som inte riktigt känner sig själva så bra är nog detta väldigt svårt, och man undviker ensamheten till varje pris. I alla fall så gick jag och såg Cloverfield, som var helt otroligt häftig. Den allmänna uppfattningen är Godzilla möter Blair Witch, och det är precis vad det är. Och det är så bra. Jag ska förklara. Filmen är för er som tycker att handkameran i Blair Witch inte är speciellt störig, utan ger en realistisk känsla. En känsla av klaustrofobi och som är lätt att leva sig in i. Och så är filmen för alla er som kanske inte gillar Godzilla som film, utan mer är fascinerade av monster som människan inte har en chans emot. Handkamera och monsterfilm, vem kunde gissa att det skulle bli en sån succé?

Thank you

Uppfriskande vardagskomplimanger denna vecka:

"Jag har aldrig sett någon med sån klädstil som du"
"Du är verkligen skitbra på att köra bil(hade åkt med i 25 min)"
"Wow, du lagar mat själv och gör fint, jag blir värsta impad!"
"Du var underbar i natt, lätt den bästa jag varit med, och vilken stor kuk du har!!!"

Ne ok, den sista hittade jag på själv, men de andra gjorde mig glad i alla fall, tjoho.

2 Bad

Jag gillar när det är dimma, när saker och ting blir lite störda ur sida vanliga mönster och så, precis som jag tidigare skrivit om när det blåser. Idag när jag åkte till Far låg dimman tät över sjön och skogarna, och det var knappt jag såg vägen framför mig. Lite lagom kusligt mysigt sådär som det ska vara. Jag kom att tänka på för ungefär ett år sedan eller så, när jag och Mor åkte hem efter att ha spelat Djembe hela kvällen, och det var så tät dimma så man knappt såg tio meter framför sig. Jag minns att jag tyckte det var helt osannolikt. Fascinerande, men samtidigt lite skrämmande. Skrämmande för att när det är dimma på dagen och man inte ser långt är det oftast inte så big deal, men på natten är det en annan sak. På natten är det mörkt, och där det vanligtvis ska finnas lampor och gatbelysning, finns plötligt ingenting. Det är helt svart. Jag kommer ihåg hur surrealistiskt det kändes att åka den sista biten hem och titta mor Berg, som inte ligger mer än 400 meter bort, och konstatera att det inte fanns något annan än totalt mörker. Samma sak hände nu när jag åkte bil hem från Far, och skulle titta mot stan över sjön. Där var nu istället för lampor, ljus och reflektioner av detta i vattnet, ingenting. Det kändes som om hela sjön helt plötsligt sugits upp i rymden och det nu bara var ett stort avgrundshål kvar. Konstig känsla.


I detta väder, åkandes bil ensam kl 23:04 en vardagkväll, finns inget bättre att lyssna på en Michael Jackson. Det tunga basgunget i Bad, de flygande gitarriffet i Black & White och det fenomenala sånginsatsen på They don't care about us fick mig att njuta när jag gled fram i denna tysta, kalla mjölk av dimma som låg som en slöja över landskapet. Michael Jackson är en av mina första och största idoler och har så varit sen jag var runt sju år gammal. Jag ställer mig opartisk till frågorna runt vad han har haft med barn att göra genom åren, men hans musik kan man aldrig ta ifrån honom. Även om han någon gång skulle bli dömd för något av det han blivit anklagad för, kommer jag i vilket fall aldrig sluta älska hans musik. För bakom denna likbleka, näslösa och hålögda ikon finns en man med en musikalisk känsla och dansmooves som saknar motstycke i historien. En man vars namn är känt över hela jorden, en man som uppfann moonwalken, en man som sålt över hundra miljoner skivor.