Last shadow

When the weather is fine

I sommar ska jag klättra massor i träd. Jag ska verkligen gå in för det och klättra varenda träd jag tycker ser inbjudande eller utmanande ut, bara för att. Jag ska även ta tag i mitt natur-crave och ta mig ut i naturen så mycket jag bara kan, för fy fan vad jag saknar det. Gå över ett sädesfält i solnedgången, springa runt bland hallonsnår i en hästhage eller gå barfota i blött gräs på natten. Det är det bästa jag vet och för en kille som bott på landet 98% av sitt liv är det jobbigt med stan då och då. Närheten till allt, vänner, jobb och affärer är praktiskt men inte särskilt fridfullt för själen min. Jag saknar utsikt, solnedgångar och landskap, lukten av blommor och surret av bin. Det har blivit för lite sådant på sista tiden och jag behöver det verkligen. Sitta under ett träd, skriva lite tankar och njuta av nuet, där är Jag.

I say a little prayer

Jag vill inte dö i Sverige. "För jag vill leva jag vill dööööö i norden(nepp!)." I Sverige är allt med döden så jävla tråkigt. Alla sörjer tyst, säger "gått bort" istället för "dött" och har svarta tråkiga kläder. Ultimate boring kort sagt. Det är inte så jag vill att folk ska ha det under deras sista minnesstund med mig. Jag vill att det ska vara en fest, alla ska kunna skratta och le åt alla härliga minnen mellan tårarna och inte bara deppa ner sig och hålla tyst om det. Av denna anledning är det en omöjlighet för mig att dö här, bäst vore i varmare europeiska länder, som Spanien till exempel. Där firar man minnet av den döda, precis som det ska vara enligt min -mening. En optimal begravning vore lite mingel, att det spelades härlig 60-tals musik och annat jag gillade och att alla pratade om mig på ett upplyftande sätt. "Minns du när vi åkte dit och David .."..eller "..eller när han gjorde så och var så". Sen skulle alla festa och bara ha det trevligt samtidigt som man bearbetade minnet av mig genom andra på ett totalt osvenskt sätt.

Så om jag någon dag vaknar och märker att jag är död, nu vet ni min största önskan.

The power to

Funderar på att börja lägga ut varje nytt foto jag tar här i bloggen. Som lite utfyllnad liksom.


Jag undrar vad folk tycker och säger om mig egentligen. Man säger ju jämt att man inte ska bry sig om just det, men det har jag svårt för så då kan man lika gärna gå hela vägen och börja luska reda på det. Även om det säkert gör ont. Få reda på hur man ses i andras ögon, vad folk uppskattar och vad andra stör sig på eller hatar hos mig. Intressant och lite vågat att ge sig in på. Och så får jag ju hoppas att folk är ärliga, utan det går hela skiten i stöpet och man får leva med de gamla vanliga lögnerna.

Så om du känner för att delge dig av din syn på mig självmant rentav, hör av dig.

I put a spell on you

Jag har alltid varit rätt bra på att stava. Det var inget jag direkt tänkte på när jag var yngre och gick i skolan, kan man det så vet man ju inget annat liksom. Speciellt när jag läste andras texter förstod jag att jag nog inte hade speciella problem med det. Det konstiga är ju då att jag sista åren märkt att jag blivit sämre på det. Kan det vara som med huvudräkning, att jag blivit sämre efter skolåren för att jag använder det mer sällan? Jag skriver ju rätt ofta ändå, som i bloggen, så det borde ju inte vara bara så heller. Egentligen är det inte överlag jag blivit sämre, utan mer osäker angående sär- och ihop skrivningar. Vilket ni också märker ifall jag stavat fel nu. Pinsamt i så fall, fast ändå bra, makin' a point lixx!.

Not Forever

Trots maratondrickandet igår mår jag idag helt OK. Jag känner för att förändra mig och få lite svar idag. Det blir nog en sväng på cykeln, bort från jobbiga frågor och ställningstaganden. Bort från krav och vuxenlögner. Bort från det mesta faktiskt.