"Sweet dreams console the future,
Sweet dreams provide the past"
Jag håller på och bygger ett ställe. Det är alltid sol där och bra musik. Allt går som man vill och livet är inte nödvändigtvis härligt, bara problemfritt och enklare. Där man bara kan sitta och tänka dag ut och dag in, ta en kopp kaffe och lite choklad som man fått av någon man gillar väldigt mycket. Den sorts fristad som man behöver oftare ju äldre man blir verkar det som. Jag menar, kommer någon ihåg en regnig dag från när man var liten? Nej precis, allt var sommar och bäst utan problem. Tills jag har uppfunnit en tidsmaskin kommer mitt ställe vara som då. Vad stället heter har jag inte kommit på än, men det ska kunna byta miljö till vad som helst, när som helst. Och alltid vara vänt mot Väst. Det är viktigt. Det ska skifta mellan stora böljande berglandskap till milslånga bokskogar. Bohemiskt och drömskt paradis med lycka och frihet för all framtid. Det kommer inte vara någon verklighetsflykt, för för mig kommer det vara min verklighet.
"There's a time and the time is now and it's right for me,
It's right for me, and the time is now"
Vinyl killed the radiostar
I helgen var jag på skivmässa och brände 1600:- a la 15 stycken Vinyler. Bara 60- och 70-tals rock och pop. Det är ändå så värt pengarna. Jag är så avundsjuk på alla vuxna som fick pyssla med de svarta, vassa men ack så ömtåliga och vackra musikmontren i sin ungdom. Och alla dessa stora fodral som luktar härligt och är stora nog att sätta upp på väggen, jag ska aldrig igen titta åt en CD-skiva, det är ett som är säkert.
När jag lyssnar på viss musik, speciellt gammal 70-tals rock, får jag alltid känslan av hur det var då. Den känslan finns ju inte, för jag var aldrig där. Jag hittar helt enkelt på en fiktiv känsla för hur det var då av de bilder och ljud som jag har från den tiden. Det enda konstiga är att jag har samma känsla för (nästan) all 70-tals musik, är inte det konstigt? Hur kan jag känna så? Jag undrar hur det var förr egentligen. Bilden jag har av de sista 80 åren är egentligen bara västerländska klichéer så ni kommer nog alla känna igen er.
30- och 40-talet var mörkt, och mycket regn. Alla hade hatt, långa kappor och det mesta var brunt. Det var jazz och gypsyswing som gällde. 50-talet var totala motsatsen. Överallt var starka färger, mönster och kontraster. Bilarna var stora totalt överdimensionerade och det var alltid sol. Kvinnor hade härliga korta kjolar med stråhatt och rött läppstift. Allt i 50-talet var rött nästan. Och så dansade man till Elvis och random buggrock. 60-talet i sin tur var lika soligt, men alla starka färger är nu i ljusare pastellfärger, som på ett gammalt solblekt foto. Den bästa musiken i historien tar sin början och motown och pop som kommer direkt ur hjärtat från bland annat Supremes och Beach Boys. Det är ganska strikt, men alla är glada ändå. Far är glad över sin bil, som familjen givetvis tar en bildsemester i på sommaren. Bilen är mörkgrön och himlen är blå. Och så 70-talet. Inte riktigt lika naivt glatt men väldigt befriande. Frihet och droger, hippies och trumsolon som aldrig tar slut. Ti
dlös musik och långt hår. Skjortor och blåjeans. Det går inte att beskriva känslan jag har när jag tänker på det, men hur ofta lyckas man med det egentligen? 80- och 90-talet tar jag en annan gång.Helgen var den bästa på länge och jag lever på det fullt ut. Inget idag gjorde mig något, inte ens att jag skar av mig halva knogen på en glaslykta. Nice!
Disappear
Igår när jag gick på stan mötte jag en tjej i 25-års åldern som gick och sjöng. Det var inte bara sådär lite mummel som man inte tror att någon hör, utan verkligen tydlig sång(hon sjöng bra kanske jag ska tillägga). Först förstod jag inte riktigt, sen blev jag på något sätt så glad. Hon bara gick där och sjöng glatt, och gjorde mig dag. Trodde jag ja. Fem minuter senare skulle jag och Åke(ja han heter det) ta bilen från parkeringhuset. När vi går mot bilen stannar en farbror och vevar ner rutan, och frågar om vi ska åka. Jag svarar att ja det ska vi, men vi står bakom honom så om han åker ett varv så kan han ta vår P-lapp och plats. Två killar, typ 22-25, sitter i en annan bil och backar snabbt fram och väntar på att ta vår plats. De har helt uppenbart förstått att vi lovat platsen till pensionärerna så det de gör är riktigt fult. De ställer sig ivägen och tänker ta vår plats. Jag blir fruktansvärt förbannad men bestämmer mig för att skita i det denna gång (förra veckan var det ju trots allt galet nära öppet slagsmål mitt på en gata mellan mig och random moppedistjävel). Åke går istället fram och säger att de borde dra. Idioten i bilen svarar med att de står förs i kö, vilket de inte alls gjorde från början. När vi till sist åker ser jag hur idioterna tar platsen och Farbrorn med ledsam min sakta åker vidare utan att hitta någon plats.Förutom galen ilska blir jag också så besviken. Varför är en del så jävla puckade? Varför är en del så hänsynslösa? Jag blir så besviken som man bara kan bli när man får reda på att den-bästa-låten-i-världen är en cover. Och vi vet ju alla hur det känns.
..told me about right and wrong
För dryga nio år sedan satt jag hemma hos min Far, watching som TV. Det kom en trailer där Pekka Heino berättade om att nu kommer äntligen den kritikerrosade serien Sopranos till Sverige. Man fick se en stor man gå över en gata samtidigt som Sopnanos-loggan täckte rutan. Jag minns att jag tyckte det var häftigt att r;et i Sopranos var en pistol, och skulle senare förstå varför. Sedan första avsnittet har jag följt serien och bara älskat den mer och mer för varje sekund. Nu när den är slut är det lite som att mista en kär vän. Den där känslan man har när man ser en serie, en liten fiktiv värld, är borta. Den kommer alltid finnas kvar givetvis, men samtidigt aldrig komma igen. Minnena kommer vara varma och härliga när jag tänker tillbaka. Men just nu känns det rätt tomt.
Away from here
"I'd walk to you if I had no other way
Our friends would all make fun of us
and we'll just laugh along because we know
That none of them have felt this way"
Ibland känns det som om man gör saker man inte borde. Det skadar både andra, en själv och ibland även hela ens omgivning. Folk säger åt en att inte göra det, att sluta, att fortsätta med något annat. Men de vet inte eller hur? De kan aldrig veta hur just Du känner just för en viss sak, person eller situation. I deras ögon ses det så lätt att bara säga hej då till det, men egentligen finns det ingen i hela världen som kan säga en sådan sak till en annan människa, innan den till fullo förstår hur den människan känner. Och det går inte. Aldrig. Jag vet att jag inte är den enda här i världen som känner den här känslan, det gör du med, alla gör det. Det kan vara släktingen som inte förstår vad man ser hos just den killen, det kan vara mamman som inte förstår varför man valde att plugga till skomakare istället för läkare. Eller helt enkelt vem som helst som bara tror och inte vet. Man stannat ju kvar vid personen, saken eller situationen av en anleding-om man inte, som i vissa fall, är tvingad till det. Alla borde tänka efter vad de pratar om innan de ger goda råd till andra. Ser de egentligen vad som sker under ytan eller under de där ögonen som ser vad du menar men likväl stannar vid det du inte kan förstå? Det enda rätta svaret till frågan om varför man gör det är helt enkelt bara att det inte är lönt att förklara för någon som inte kan förstå. Man kan försöka ge så mycket svar man vill, men de svar som är kopplade till individuella känslor går inte att visa för någon annan.
Jag vill inte ens försöka ge svar till människor längre, för ingen förstår. Ta det inte som att just Du är dålig, se det som att jag inte kan förklara. För det går som sagt inte att ge svar som bara finns inom en själv, och som inte går att visualicera över huvud taget.
När jag tänker på det vill jag bara försvinna, eller leva i social exil tills jag inte längre bor kvar här. Som alla andra vill jag ut i världen men inte av samma anledningar, för ingenting är samma för någon annan som en själv. Jag vill inte ut i världen för att göra en skillnad, som många tycker låter så bra. Jag vill ut i världen för att finna mig själv och se hur andra känner. Se om det finns svar på frågor som man aldrig fått svar på. Jag vill ut i världen för att jag önskar att den kunde göra en skillnad i mig. Visa mig de saker jag alltid tänkt över, ge mig alla de stunder och situationer jag aldrig sett och framförallt ge mig hopp. För utom hopp dör man, var det inte så?
En av de värsta saker jag vet är att klaga. Jag hatar det. Helt enkelt av den andledningen att det är mitt eget fel att jag har något att klaga över. Oftast kan man styra sig själv eller det runt omkring en själv för att inte hamna i den sista situationen där man klagar. Jag hatar att klaga för att det är mitt eget fel att jag gör det. Min inställning är fel, och det är en stor del av livet. Inställningen till allt runt omkring oss är det som styr hur vi lever och vilka vi är. Den är i regel fel, för människor verkar inte över huvud taget reflektera över detta fenomen. Ingen funderar över varför de tycker just som de gör, utan fortsätter analysera de omkringliggande problemen-skjuta problemen ifrån dem själva. Är du ledsen för att du inte köpte den där tröjan innan den tog slut? Se det från andra hållet. Hade den inte tagit slut, hade du köpt den och kanske då kanske den blivigt förstörd första dagen. Eller så köpte du den och hade den en lång tid, men du träffade inte den speciella personen som sålde en annan tröja i affären bredvid just den dagen. Hur kan du veta att det du skulle fått hade blivit bättre än det du redan har? Det går inte att veta, för det blev inte så. Är du ledsen över att vara ensam? Varför? För att du redan som barn getts inställningen att ensamhet är något dåligt. Du kan helt ta bort det du först såg som ett problem genom att ändra inställningen till det. Ensamheten kanske gör dig till en starkare person, en person som fler människor kommer vilja vara med i framtiden, om det nu är det du faktiskt önskar. Inte mycket lönt att klaga över de saker man inte kan styra över eller hur? Men en sak kan du styra, din inställning och din individuella synvinkel och uppfattning om saker och ting. Gör det och hjälp andra att göra det, det vinner vi alla på. Regeln är att inte se problem, utan att se en ny möjlighet istället.
Det här är saker som jag går och tänker på hela dagarna. Alla gör inte det, och det är synd, men samtidigt lite befriande. Det gör mig bara mer medveten om vem jag själv är och hur jag ska leva.
Our friends would all make fun of us
and we'll just laugh along because we know
That none of them have felt this way"
Ibland känns det som om man gör saker man inte borde. Det skadar både andra, en själv och ibland även hela ens omgivning. Folk säger åt en att inte göra det, att sluta, att fortsätta med något annat. Men de vet inte eller hur? De kan aldrig veta hur just Du känner just för en viss sak, person eller situation. I deras ögon ses det så lätt att bara säga hej då till det, men egentligen finns det ingen i hela världen som kan säga en sådan sak till en annan människa, innan den till fullo förstår hur den människan känner. Och det går inte. Aldrig. Jag vet att jag inte är den enda här i världen som känner den här känslan, det gör du med, alla gör det. Det kan vara släktingen som inte förstår vad man ser hos just den killen, det kan vara mamman som inte förstår varför man valde att plugga till skomakare istället för läkare. Eller helt enkelt vem som helst som bara tror och inte vet. Man stannat ju kvar vid personen, saken eller situationen av en anleding-om man inte, som i vissa fall, är tvingad till det. Alla borde tänka efter vad de pratar om innan de ger goda råd till andra. Ser de egentligen vad som sker under ytan eller under de där ögonen som ser vad du menar men likväl stannar vid det du inte kan förstå? Det enda rätta svaret till frågan om varför man gör det är helt enkelt bara att det inte är lönt att förklara för någon som inte kan förstå. Man kan försöka ge så mycket svar man vill, men de svar som är kopplade till individuella känslor går inte att visa för någon annan.
Jag vill inte ens försöka ge svar till människor längre, för ingen förstår. Ta det inte som att just Du är dålig, se det som att jag inte kan förklara. För det går som sagt inte att ge svar som bara finns inom en själv, och som inte går att visualicera över huvud taget.
När jag tänker på det vill jag bara försvinna, eller leva i social exil tills jag inte längre bor kvar här. Som alla andra vill jag ut i världen men inte av samma anledningar, för ingenting är samma för någon annan som en själv. Jag vill inte ut i världen för att göra en skillnad, som många tycker låter så bra. Jag vill ut i världen för att finna mig själv och se hur andra känner. Se om det finns svar på frågor som man aldrig fått svar på. Jag vill ut i världen för att jag önskar att den kunde göra en skillnad i mig. Visa mig de saker jag alltid tänkt över, ge mig alla de stunder och situationer jag aldrig sett och framförallt ge mig hopp. För utom hopp dör man, var det inte så?
En av de värsta saker jag vet är att klaga. Jag hatar det. Helt enkelt av den andledningen att det är mitt eget fel att jag har något att klaga över. Oftast kan man styra sig själv eller det runt omkring en själv för att inte hamna i den sista situationen där man klagar. Jag hatar att klaga för att det är mitt eget fel att jag gör det. Min inställning är fel, och det är en stor del av livet. Inställningen till allt runt omkring oss är det som styr hur vi lever och vilka vi är. Den är i regel fel, för människor verkar inte över huvud taget reflektera över detta fenomen. Ingen funderar över varför de tycker just som de gör, utan fortsätter analysera de omkringliggande problemen-skjuta problemen ifrån dem själva. Är du ledsen för att du inte köpte den där tröjan innan den tog slut? Se det från andra hållet. Hade den inte tagit slut, hade du köpt den och kanske då kanske den blivigt förstörd första dagen. Eller så köpte du den och hade den en lång tid, men du träffade inte den speciella personen som sålde en annan tröja i affären bredvid just den dagen. Hur kan du veta att det du skulle fått hade blivit bättre än det du redan har? Det går inte att veta, för det blev inte så. Är du ledsen över att vara ensam? Varför? För att du redan som barn getts inställningen att ensamhet är något dåligt. Du kan helt ta bort det du först såg som ett problem genom att ändra inställningen till det. Ensamheten kanske gör dig till en starkare person, en person som fler människor kommer vilja vara med i framtiden, om det nu är det du faktiskt önskar. Inte mycket lönt att klaga över de saker man inte kan styra över eller hur? Men en sak kan du styra, din inställning och din individuella synvinkel och uppfattning om saker och ting. Gör det och hjälp andra att göra det, det vinner vi alla på. Regeln är att inte se problem, utan att se en ny möjlighet istället.
Det här är saker som jag går och tänker på hela dagarna. Alla gör inte det, och det är synd, men samtidigt lite befriande. Det gör mig bara mer medveten om vem jag själv är och hur jag ska leva.
The words of the prophets
Jag har svårt att ta till mig att allt är riktigt perfekt ibland. Jag måste tänka på det från andra hållet med-det kommer gå sämre, detta kommer försvinna, personer kommer inte alltid finnas där. Men det är ju så livet är, eller hur? Att saker kommer och går, man bestämmer egentligen bara hur mycket man ska bry sig om det för man har oftast inte mycket att säga till om när det händer. Men man kan inte alltid bara tänka på sig själv och hur man själv kommer må över det, man måste se hur andra mår av att göra stora förändringar som gynnar dem, även om det skadar en själv. Även om det är hårt att acceptera är det ibland nödvändigt. Allt har ett slut och man väljer hur man ska ta det. Sail on silvergirl, sail on by.
Men inte denna gång. Aldrig. Jag kommer inte tänka så. Jag kommer kämpa för att leva i nuet och bara leva fullt ut varenda sekund, för att det vi har är speciellt. I'm sailing right behind, like a bridge over troubled water, I will ease your mind.
Hela min värld gungar. Men det är för att jag har varit på sjön hela dagen och balanssinnet fått sig en omgång. Tro inget annat. Det är ju inte som att jag försöker vara djup eller så. Det skulle jag ju aldrig få för mig.
Men inte denna gång. Aldrig. Jag kommer inte tänka så. Jag kommer kämpa för att leva i nuet och bara leva fullt ut varenda sekund, för att det vi har är speciellt. I'm sailing right behind, like a bridge over troubled water, I will ease your mind.
Hela min värld gungar. Men det är för att jag har varit på sjön hela dagen och balanssinnet fått sig en omgång. Tro inget annat. Det är ju inte som att jag försöker vara djup eller så. Det skulle jag ju aldrig få för mig.
The codename is
Det här är en text jag skrev Söndagen den 3:e december 2006 kl 23:01. Många har sagt att de gillar den och själv älskar jag den, men aldrig lagt ut den här. Fler borde se den. So here it comes.
jag vill skriva till dig mer mer mer och många rader som bara blir till en stor massa mellan oss som båda kan komma tillbaka till när man har det svårt och letar efter ljus mer värme en axel och den där lukten som gör att man smälter som en glasskula ett gulligt barn tappat på asfalten en sommardag den där stjärnan på himmelen som man har med dig som man intalar sig att ingen annan i hela världen har sett ännu den är ju bara vår jag vill bli en stjärndöpare när jag blir stor med en karta penna papper kikare och sällskapet av en söttös som glimmar av liv när man ritar svart på vitt i det evigt svarta med allt och inget med alla med ingen med dig och alla mellan våra ögon dansar vi på ett liv som han aldrig ser och som hon inte funderat över som de tillsammans har för svårt att förstå för det är vi inte dem vi som gör det de andra bara drömmer om vi leker med penslar och ljus med ljud och kärlek hat lycka musik strukturerar vi och skrattar när deras drömmar görs här och nu av de två som en gång bara var gjorda för den andra. vi. du och jag.
jag vill skriva till dig mer mer mer och många rader som bara blir till en stor massa mellan oss som båda kan komma tillbaka till när man har det svårt och letar efter ljus mer värme en axel och den där lukten som gör att man smälter som en glasskula ett gulligt barn tappat på asfalten en sommardag den där stjärnan på himmelen som man har med dig som man intalar sig att ingen annan i hela världen har sett ännu den är ju bara vår jag vill bli en stjärndöpare när jag blir stor med en karta penna papper kikare och sällskapet av en söttös som glimmar av liv när man ritar svart på vitt i det evigt svarta med allt och inget med alla med ingen med dig och alla mellan våra ögon dansar vi på ett liv som han aldrig ser och som hon inte funderat över som de tillsammans har för svårt att förstå för det är vi inte dem vi som gör det de andra bara drömmer om vi leker med penslar och ljus med ljud och kärlek hat lycka musik strukturerar vi och skrattar när deras drömmar görs här och nu av de två som en gång bara var gjorda för den andra. vi. du och jag.
Right on time
Är det något här i världen som får mig att rysa så är det människor som kan sjunga som bara helvete. Exempel; Peter Gabriel, Freddie Mercury och så den här tjejen så klart. Helt otroligt, hur kan man få det att låta så klockrent när man tar i så mycket? Det av mina många drömmar är att kunna sjunga såhär. Låten är crazy, helt galet galen och unbelievably best.
Is it any wonder?
Vilka är det som läser min blogg egentligen? Kan man inte bara få en kommentar en gång så man har lite koll? Hoppas min Mor inte hittat hit. Fast jag har i och för sig förbjudigt henne att läsa den. Pwned.
För någon dag sedan hörde jag en intervju med random forskare om uppkomsten till g
äspande. Varför man gäspar vet man fortfarande inte helt och fullt. Man har ju alltid hört att det är för att hjärnan vill ha syre, men det finns så mycket andra sätt för hjärnan att fixa det om den cravear syre, så helt därför är det faktiskt inte heller. En av de mest intressanta svaren är att man gör det av sociala skäl. Man gäspar för att visa flocken att man är trött, och att det är dags att sussa kudde. YES! Jag älskar att vi är så jävla mycket mer apor och vilddjur än vad vi faktiskt tror! Människosläktet har väl funnits närmare 150 000 år, men fortfarande har vi små huggtänder och gäspar för att visa de andra i flocken att alla ska sova. Och män känner undermedvetet lukten av när en kvinna har mens(ffs). Vi är så mycket djur som vi bara kan bli när man väl tänker efter. Det får mig att le natten igenom.
Killereyes. Ja tack.
För någon dag sedan hörde jag en intervju med random forskare om uppkomsten till g
äspande. Varför man gäspar vet man fortfarande inte helt och fullt. Man har ju alltid hört att det är för att hjärnan vill ha syre, men det finns så mycket andra sätt för hjärnan att fixa det om den cravear syre, så helt därför är det faktiskt inte heller. En av de mest intressanta svaren är att man gör det av sociala skäl. Man gäspar för att visa flocken att man är trött, och att det är dags att sussa kudde. YES! Jag älskar att vi är så jävla mycket mer apor och vilddjur än vad vi faktiskt tror! Människosläktet har väl funnits närmare 150 000 år, men fortfarande har vi små huggtänder och gäspar för att visa de andra i flocken att alla ska sova. Och män känner undermedvetet lukten av när en kvinna har mens(ffs). Vi är så mycket djur som vi bara kan bli när man väl tänker efter. Det får mig att le natten igenom.Killereyes. Ja tack.
Talkin' to me, punk?!
Martin Stenmark må se bra ut men hans försök till musik är ju ett skämt. Och inget bra skämt heller. Jag tror att det kan vara kombinationen av nödrim a la Mange Smidth och det svenska språket som gör att det blir så fel. Varför känns svenska så obekvämt på något sätt? TV4:s sista storsatsning Labyrint försöker vara så häftigt, men ack vad fel det blir. Om det beror på bristande kvalitéer bland skådespelarna eller att svenska inte är rätt verktyg för att slänga ur sig hårda repliker låter jag vara osagt. Engelska är bara så fruktansvärt mycket coolare helt enkelt. Over and Out.
Ooooh yeah
" This is how we party"Tack alla som var med mig i helgen. Helgen var galen. Galet kul. Ett totalt madwack kort sagt. Festande, goa vänner och god mat och fler som fyllde, härligt. Det bästa var helt klart all 90-tals musik vi peppade med under hela Fredagen och sedan även dansade sönder till. Scatman och Be my Lover liksom, hur kan en kväll gå fel då? Så mycket minnen, så mycket glädje. Kommer man hela sitt liv alltid längta tillbaka till sin barndom, lika mycket som jag gjort så mycket hitintills? Hoppas det. Hoppas man aldrig glömmer den bästa tiden.
Mitt första minne i livet är ifrån när jag var 2-3 år. Jag minns huset och trädgården vi bodde i då. Och innergården hos min dåvarande dagmamma såklart. Vilket är ditt tidigaste minne och hur gammal var du då? Hjärnan är häftig, hur kan man komma ihåg allt egentligen?
Phantom Limb
"It's true
life will smile for you"
Mest opeppa dagen innan en födelsedag ever, I tell'ya. Jag är sjuk vartannat år. Jag är fetingförkyld. www.dagensilandsproblem.nu. Jobbet var trist, men tänka sig. Hur dåligt något än verkar så räcker det alltid med en enda passande låt för att man själv och hela dagen ska vända. Idag var det bland andra Only You med Salem AF.
"All that noise and all that sound
All those places I got found"
Efter det gled dagen och kvällen fram problemfritt. Han susade genom stan, träffade Maria och mådde allmänt bra hela kvällen. Han passade på att städa när hon var borta en stund, och har vad han själv kan se, en riktigt go helg framför sig.
"Falling about
You took a left off Last Laugh Lane
You just sounded it out
You're not coming back again"
life will smile for you"
Mest opeppa dagen innan en födelsedag ever, I tell'ya. Jag är sjuk vartannat år. Jag är fetingförkyld. www.dagensilandsproblem.nu. Jobbet var trist, men tänka sig. Hur dåligt något än verkar så räcker det alltid med en enda passande låt för att man själv och hela dagen ska vända. Idag var det bland andra Only You med Salem AF.
"All that noise and all that sound
All those places I got found"
Efter det gled dagen och kvällen fram problemfritt. Han susade genom stan, träffade Maria och mådde allmänt bra hela kvällen. Han passade på att städa när hon var borta en stund, och har vad han själv kan se, en riktigt go helg framför sig.
"Falling about
You took a left off Last Laugh Lane
You just sounded it out
You're not coming back again"
This brainstorm of feelings
Fredag den 5:te Oktober är den viktigaste och bästa dagen i ditt liv. För då fyller ju jag 20, precis som du inte redan visste det liksom.
Fyllde jag verkligen år förra året? Det känns som evigheter sen och jag glömmer hela tiden att jag fyller år snart. Jag börjar glömma bort att jag själv fyller år!? WHAT'S UP!?
Ju äldre jag blir ju tråkigare blir det att fylla år. När jag var liten önskade jag mig allt jag inte hade råd med. En cykel, en stereo, en radiostyrd bil, Transformersgubbar- ja ni vet. Nu när jag har ett jobb har jag ju råd med det mesta, så det blir ju att önska sig mer emotionellt värdefulla saker. När jag fyllde 18 önskade jag mig förberedande saker inför vuxenlivet, av familjen och andra vuxna. Saker som de haft mycket nytta av eller saker jag hade att se fram emot i mitt fortsatta liv. Den gången fick jag bland annat en världskarta av min farbror där han pekade ut de ställen i världen som jag måste åka till. Nu när jag fyller 20(som jag ser som den sista viktiga och speciella födelsedagen, vad är det som är så jävla kul med att fylla 50?) blir det lite under samma tema. Att inte önska sig dyra prylar för det är trist och det kan jag köpa själv. Att be om saker som kanske inte alls är dyrt men ack så värdefullt.
När jag tänker på att jag fyller 20 får jag ångest. Tidigare i mitt liv har jag aldrig tänkt "oj nu är jag ju gammal" utan tyckt att jag fortfarande är ung. Men nu, när vi har en praktikant från Ljunkan på jobbet som är 16-17 och jag tänker "snorunge"-då känner jag mig gammal. Jag vägrar att bli 21. Då är man ju halvdöd. För varje dag mer än 20 som går kommer jag leva med en allt tyngre ångest över mina axlar. Det känns lite opepp.
"Let us be lovers we'll marry our fortunes together
I've got some real estate here in my bag
So we bought a pack of cigarettes and Mrs. Wagner's pies
And we walked off to look for America
Cathy I said as we boarded a Greyhound in Pittsburgh
Michigan seems like a dream to me now
It took me four days to hitchhike from Saginaw
I've gone to look for America
Laughing on the bus playing games with the faces
She said the man in the gabardine suit was a spy
I said be careful his bowtie is really a camera
Toss me a cigaret I think there's one in the raincoat
We smoked the last one an hour ago
So I looked at the scenary she read her magazine
And the moon rose over an open field
Cathy I'm lost I said though I knew she was sleeping
I'm empty and aching and I don't know why
Counting the cars on the New Jersey Turnpike
They've all come to look for America
All come to look for America"
Fyllde jag verkligen år förra året? Det känns som evigheter sen och jag glömmer hela tiden att jag fyller år snart. Jag börjar glömma bort att jag själv fyller år!? WHAT'S UP!?
Ju äldre jag blir ju tråkigare blir det att fylla år. När jag var liten önskade jag mig allt jag inte hade råd med. En cykel, en stereo, en radiostyrd bil, Transformersgubbar- ja ni vet. Nu när jag har ett jobb har jag ju råd med det mesta, så det blir ju att önska sig mer emotionellt värdefulla saker. När jag fyllde 18 önskade jag mig förberedande saker inför vuxenlivet, av familjen och andra vuxna. Saker som de haft mycket nytta av eller saker jag hade att se fram emot i mitt fortsatta liv. Den gången fick jag bland annat en världskarta av min farbror där han pekade ut de ställen i världen som jag måste åka till. Nu när jag fyller 20(som jag ser som den sista viktiga och speciella födelsedagen, vad är det som är så jävla kul med att fylla 50?) blir det lite under samma tema. Att inte önska sig dyra prylar för det är trist och det kan jag köpa själv. Att be om saker som kanske inte alls är dyrt men ack så värdefullt.
När jag tänker på att jag fyller 20 får jag ångest. Tidigare i mitt liv har jag aldrig tänkt "oj nu är jag ju gammal" utan tyckt att jag fortfarande är ung. Men nu, när vi har en praktikant från Ljunkan på jobbet som är 16-17 och jag tänker "snorunge"-då känner jag mig gammal. Jag vägrar att bli 21. Då är man ju halvdöd. För varje dag mer än 20 som går kommer jag leva med en allt tyngre ångest över mina axlar. Det känns lite opepp.
"Let us be lovers we'll marry our fortunes together
I've got some real estate here in my bag
So we bought a pack of cigarettes and Mrs. Wagner's pies
And we walked off to look for America
Cathy I said as we boarded a Greyhound in Pittsburgh
Michigan seems like a dream to me now
It took me four days to hitchhike from Saginaw
I've gone to look for America
Laughing on the bus playing games with the faces
She said the man in the gabardine suit was a spy
I said be careful his bowtie is really a camera
Toss me a cigaret I think there's one in the raincoat
We smoked the last one an hour ago
So I looked at the scenary she read her magazine
And the moon rose over an open field
Cathy I'm lost I said though I knew she was sleeping
I'm empty and aching and I don't know why
Counting the cars on the New Jersey Turnpike
They've all come to look for America
All come to look for America"
Subscribe to:
Posts (Atom)