Vinyl killed the radiostar

I helgen var jag på skivmässa och brände 1600:- a la 15 stycken Vinyler. Bara 60- och 70-tals rock och pop. Det är ändå så värt pengarna. Jag är så avundsjuk på alla vuxna som fick pyssla med de svarta, vassa men ack så ömtåliga och vackra musikmontren i sin ungdom. Och alla dessa stora fodral som luktar härligt och är stora nog att sätta upp på väggen, jag ska aldrig igen titta åt en CD-skiva, det är ett som är säkert.

När jag lyssnar på viss musik, speciellt gammal 70-tals rock, får jag alltid känslan av hur det var då. Den känslan finns ju inte, för jag var aldrig där. Jag hittar helt enkelt på en fiktiv känsla för hur det var då av de bilder och ljud som jag har från den tiden. Det enda konstiga är att jag har samma känsla för (nästan) all 70-tals musik, är inte det konstigt? Hur kan jag känna så? Jag undrar hur det var förr egentligen. Bilden jag har av de sista 80 åren är egentligen bara västerländska klichéer så ni kommer nog alla känna igen er.

30- och 40-talet var mörkt, och mycket regn. Alla hade hatt, långa kappor och det mesta var brunt. Det var jazz och gypsyswing som gällde. 50-talet var totala motsatsen. Överallt var starka färger, mönster och kontraster. Bilarna var stora totalt överdimensionerade och det var alltid sol. Kvinnor hade härliga korta kjolar med stråhatt och rött läppstift. Allt i 50-talet var rött nästan. Och så dansade man till Elvis och random buggrock. 60-talet i sin tur var lika soligt, men alla starka färger är nu i ljusare pastellfärger, som på ett gammalt solblekt foto. Den bästa musiken i historien tar sin början och motown och pop som kommer direkt ur hjärtat från bland annat Supremes och Beach Boys. Det är ganska strikt, men alla är glada ändå. Far är glad över sin bil, som familjen givetvis tar en bildsemester i på sommaren. Bilen är mörkgrön och himlen är blå. Och så 70-talet. Inte riktigt lika naivt glatt men väldigt befriande. Frihet och droger, hippies och trumsolon som aldrig tar slut. Tidlös musik och långt hår. Skjortor och blåjeans. Det går inte att beskriva känslan jag har när jag tänker på det, men hur ofta lyckas man med det egentligen? 80- och 90-talet tar jag en annan gång.

Helgen var den bästa på länge och jag lever på det fullt ut. Inget idag gjorde mig något, inte ens att jag skar av mig halva knogen på en glaslykta. Nice!