Don't stop

A Place to Bury Strangers kan mycket väl vara top 9 grymmaste bandnamnet jag hört.

Idag är en dag som ingen annan. Dagens themesong är Queen's Don't stop Me Now för även om saker och människor har djävlats så har jag mått så jävla bra. Det känns lite ovant, konstigt nog. Cyklade hem kall och blöt, fick åka en extra gång till affären, brände tungan på vällingen, INGET kan stoppa en dag som denna. Måste vara att jag vaknade till BSB imorse.

Något jag för övrigt förundras djupt över är förmågan att räkna ut saker som inte hänt än. Ni vet när man går över en gata och ska gå upp för en trottoar på andra sidan. Redan när det är 10 meter kvar känner ni vilken fot ni kommer mounta kanten med, och om det känns fel tar ni ett litet justeringsskutt när det är 7 meter kvar. Hur fan kan hjärnan räkna ut att ett steg är ett visst avstånd, räkna ut avståndet till kanten, dela det på hur många steg det blir och sen räta till det så exakt att man aldrig egentligen märker något. HUR?.

Ge mig ett exakt och utförligt svar, för trots att saker som detta tar otroligt mycket av min tid lyckas jag inte komma fram till något smart. Det borde finnas en psykedelisk formel för det, så jag kan sova om nätterna.

Och imorgon ska jag boka tid till en avdelning som gör skoinlägg, för så ont i ryggen som jag har när jag lägger mig på kvällen ska ingen i min ålder behöva ha.

För övrigt är fotot mitt och har ni frågor är det bara att go crazy.

Gotta move

Inatt drömde jag att jag och Michael Jackson var som ler och långhalm. Riktiga bästisar. Det var back in the days när han var mörk, stilig och 24 år och vi hängde i hans kåk. Huset var rätt vanligt, förutom det rum där han hade datorn. Enda sättet att komma in dit var ett krypa igenom ett 40 *40 cm hål mitt på väggen. Jag kände mig lite osmidig när jag försökte klättra in då Michael själv gled in som en vessla i smörjfett. Jag hade lite svårt att se det praktiska med denna lösning som ingång?. Och så hade han en tjejkompis. Hon hade baggy stil och satt mest tyst och var konstig. Henne gillade jag inte speciellt mycket.

That's not my name

Jag har sagt det förr och jag sägert igen, efter gitarren och redtube är det utan tvekan nudlar som tillhör en ungkarls innersta krets. Jag minns att jag i princip levde uteslutande på denna från-himlen-sända kryddiga sladdermat när jag precis flyttat hemifrån, men nu verkar jag alltså ha fått ett gravt återfall. Oroväckande? Osunt? Nej verkligen inte, bara en återfunnen kärlek för min mun.

David. Det är ett väldigt vackert namn. Jag gillar det otroligt mycket, kanske också därför jag blir så arg över när folk säger fel till mig. Alla, och då talar vi om 97.9% av alla jag träffar(läs: vuxna) som bara hört mitt namn en eller två gånger säger sedan Daniel till mig. Det slår aldrig fel. Daniel är det namn jag har i deras öron. Men ack. Om det ändå varit ett fint namn, men det är det verkligen inte. Det är inte kul. Det är tråkigt. Daniel. Suck. De jämnåriga som har hört mitt namn för få gånger säger alltid Adam istället. Visst är det fascinerande? Att beroende på vilken ålder man har hör man andra saker. Eller så kommer de vuxna först att tänka på just Adam, sen kommer de på att ingen hette när de var små och så undrar de var den konstiga idén ifrån egentligen. "Adam är ju inte ens ett namn, men det var något på D..dak ..Daniel!" Det är enda logiska förklaringen. Adam är fint, och konstigt nog Bibliskt även det.

När jag var ett vårtsvinsbaaarn bodde det en kille på min gata. Han hette Robin och var blond, såg precis ut som Rasmus på Luffen och var ingen flicka med krulligt långt hår. Han var en bra vän, och jag minns att han hade en galet talfel. Som barn är man ju inte så noga så jag brydde mig helt enkelt inte speciellt mycket över att han kallade mig Alen. Latjo tänkte jag, men när jag sen fick en lillebror började jag fundera mycket. Han kallade mig nämligen också det, ända upp till tre års ålder. Så för människor med talfel heter jag Alen.

David Daniel Adam Alen Carlsson. Världen är bra konstig ibland.

Toulumne

Jag har så otroligt mycket i mitt huvud just nu och även om det är krävande känns det samtidigt nödvändigt och skönt. Som att hela hjärnan går på effektfullt högvarv, på ett utmanande och häftigt sätt. Nu efter maten blir det en Irish Coffee och så ska jag börja jobba på mitt CV, för jag har nämligen inte något CV. Det verkar svårt så om det är någon som vill ge en hjälpande hand är det bara o gör't.

.. .

What doesn't kill you makes you stronger

Detta är tre foton från i år. Jag mår rätt kass nu så jag kommer mest ägna tiden åt fotograferande och musik för en tid framöver.

Quadrillion Dreams

Joaquin Phoenix ska sluta med film, how much does that suck man?

Jag behöver ett projekt, eller flera. Drömmar och mål, inte lika seriösa som vad man ska göra med sitt liv utan mer saker jag vill ha gjorda. Till att börja med ska jag renovera en bandlös bas som far spelade på på 70-talet. Stor som ett as och med påbörjade egengjorda psykedeliska målningar på baksidan påminner den mer om ett regalskepp än ett instrument någon kan slänga över axeln, och detta monster ska jag sätta tänderna i. Slipa upp, hitta rätt mickar, lacka och till slut kanske börja spela på, vem vet? Efter det är tanken att göra en customcykel av en gammal damcykel jag sett nere i källaren. Har redan börjat planera hur den ska skäras ner, bli något nytt med samma grund. Leta mig mer och mer uppåt, bara så länge jag håller händerna vid liv. För varje dag som går vill
de bara göra mer och mer. Leka, skära, banka, slå, vrida, skapa. Amerikanaren jag ett tag hade planer om att ta hand om blir helt enkelt för mycket på en gång, det får vänta. Men gudarna ska veta vad jag förbannar det nöt som tagit hit en sådan bil och sen lämnar den ute i regn och rusk tills den till slut är oåterkallelig


Vad är egentligen meningen med att den bara slösas bort? För att glömma frustrationen ska jag börja ta tag i projekt, stora som små. Jag tror att det att det är vad som fattas. You gave me life, now show me how to live.