Jag har sagt det förr och jag sägert igen, efter gitarren och redtube är det utan tvekan nudlar som tillhör en ungkarls innersta krets. Jag minns att jag i princip levde uteslutande på denna från-himlen-sända kryddiga sladdermat när jag precis flyttat hemifrån, men nu verkar jag alltså ha fått ett gravt återfall. Oroväckande? Osunt? Nej verkligen inte, bara en återfunnen kärlek för min mun.
David. Det är ett väldigt vackert namn. Jag gillar det otroligt mycket, kanske också därför jag blir så arg över när folk säger fel till mig. Alla, och då talar vi om 97.9% av alla jag träffar(läs: vuxna) som bara hört mitt namn en eller två gånger säger sedan Daniel till mig. Det slår aldrig fel. Daniel är det namn jag har i deras öron. Men ack. Om det ändå varit ett fint namn, men det är det verkligen inte. Det är inte kul. Det är tråkigt. Daniel. Suck. De jämnåriga som har hört mitt namn för få gånger säger alltid Adam istället. Visst är det fascinerande? Att beroende på vilken ålder man har hör man andra saker. Eller så kommer de vuxna först att tänka på just Adam, sen kommer de på att ingen hette när de var små och så undrar de var den konstiga idén ifrån egentligen. "Adam är ju inte ens ett namn, men det var något på D..dak ..Daniel!" Det är enda logiska förklaringen. Adam är fint, och konstigt nog Bibliskt även det.
När jag var ett vårtsvinsbaaarn bodde det en kille på min gata. Han hette Robin och var blond, såg precis ut som Rasmus på Luffen och var ingen flicka med krulligt långt hår. Han var en bra vän, och jag minns att han hade en galet talfel. Som barn är man ju inte så noga så jag brydde mig helt enkelt inte speciellt mycket över att han kallade mig Alen. Latjo tänkte jag, men när jag sen fick en lillebror började jag fundera mycket. Han kallade mig nämligen också det, ända upp till tre års ålder. Så för människor med talfel heter jag Alen.
David Daniel Adam Alen Carlsson. Världen är bra konstig ibland.
No comments:
Post a Comment