Dreams

I natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut.

Jag drömde att jag tillsammans med mina högstadieklasskompisar hade en stor fest. Det var en årlig fest som jag själv hade startat och det hade blivit succé genom åren. Alla var där (givetvis var det inte BARA alla från klassen utan också random sköna, glada och roliga folk) och alla var otroligt pepp och festade järnet. Det var inga som helst grupperingar och känslan var total, alla hade the time of their lifes. Jag strosade mest omkring i lokalerna, som var en blandning mellan föreningslokaler och ett bibliotek, tillsammans med den ständige vapendragaren Emmie. Ur högtalarna strömmade den mest perfekta musik. Sedan var det dags att annordna en slutgiltig fest, en mastodont. Jag ordnade lokaler stora som Globen och bjöd in tusentals personer. Stora band ifrån hela världen hörn spelade på scener runt omkring, bland annat Coldplay. Dock var det så mycket folk som skulle till detta så för att jag skulle komma dit fick genomskjuta ett lägenhetskomplex för att slippa de stora människomassorna. Lägenheterna var ihopbyggda så det jag gick igenom var människors hem, ett efter ett. I många av lägenheterna var människorna som bodde där hemma och vi hann inte ens ursäkta oss när vi raskt gick igenom deras hem. Några låg och sov, några dansade framför TV:n eller lagade mat. Sittande barn, lekande vuxna, och i det sista hemmet stod två kvinnor nakna och blev mätta av en skräddare som skulle göra blöllopskläder till dem båda. När vi väl kom ut kom vi fram till människor som väntade vid grindar till en linbana, som gick vidare till festområdet. I kön stod en irriterad och stressad Viktor Matsson, som började bråka med mig och Reine. Till slut kom vi med linbanan och drömmen tog slut.

Något senare stod jag på en bergshäll tillsammans med en grupp människor. I mitten stod några slags ledare och runt om dem, mig själv inräknad, fotografer och skribenter. Vi fick order om att vara helt tysta när vi nu skulle börja gå omkring, och stämningen var intensiv men ändå lugn. Ju längre vi gick ju mer oroligt blev det framför oss och det började dyka upp stora samlingar av soldater, som vi smög omkring med i skogar och över klippor. När jag stod lutad framför ett träd ser jag plötsligt hur en Indian rör sig i skogen på andra sidan den dal vi går bredvid, och plötsligt brer ett stort krig mellan dessa och soldaterna ut. Det är då jag förstår. Jag är här för att dokumentera de sista krigen mellan vita och Indianer, och när jag ser Indianerna till slut bli besegrade sätter jag mig lutad mot trädet och faller i gråt.

En lycklig tid med gamla vänner
En lyckokänsla nästan otänkbar
Vandrande med folk jag ej känner
Djup vänskap som ännu finns kvar
Men allt som har en början har även ett slut
Stora krig, en kultur som dör ut
För i natt jag drömde något som
jag aldrig drömt förut.

MJ

Det jag tycker är en av de mest fascinerande sakerna med hysterin runt Michael Jacksons död, är att plötsligt så älskade alla honom och har alltid gjort. Michael har varit min största ungdomsidol, egentligen den enda Idol jag haft då jag alltid har haft svårt att "se upp" till andra, vem det än är. Jag började lyssna på honom i sju års ålder och har gjort det sedan dess, men det har inte gått en dag utan att jag fått försvara det. Jag började tydligen lyssna ett år efter de första anklagelser om övergrepp på barn riktades mot honom, och det är givetvis förklaringen till varför många sen dess har varit skeptiska till honom. Även jag givetvis, men jag har alltid sagt att det är hans musik, stil, dans och budskap som jag har gillat, inget mer. Att han till exempel under 90-talet spenderade mer pengar än vad någon kändis inom nöjesbranschen tidigare gjort är något som riktigt äcklar mig. Att bara spendera pengar för sakens skull är något jag riktigt avskyr.

Nåväl, vad vill jag ha sagt? Att jag i nästan hela mitt liv har fått förklara varför jag älskat Michael Jackson. Och nu när han är död och legendförklarad, vem skulle nu få för sig att kritisera mig? De som vågar stå för sin åsikt. Precis som de som tills den dag han dog, alltid sagt att de gillat honom. Jag tycker det är fascinerande hur många som vänder kappan efter vinden.

Det är även fördjävligt att alla anklagelser om barnövergrepp nu är som bortblåsta. Nog för att man över hela världen hyllar ARTISTEN Micheal Jackson, men det är klart som fan att man ska tänka efter både en och två gånger över varför dessa anklagelser riktades emot honom.

Jag har aldrig sörjt en kändis såhär mycket, jag tycker det är intressant hur hårt jag faktiskt har tagit det. Undrar just hur det går den dagen Paul McCartney går ur tiden.