Transportören
Igår hade Henrik, eller Raggarn som vi kallar honom, med sin son till jobbet. Lillraggarn var tolv och satt bara som ett tänt ljus bredvid pappa hela dagen och var blyg, precis som tolvåringar ska vara. När han suttit där nästan hela dagen tänkte jag att jag skulle låta honom åka med och tvätta en bil i en tvättgata, och samtidigt försöka snacka lite med pilten. Jag frågade var han gick i skolan och om han gillade Rhcp (de spelades på radion i bilen) men fick bara "-aaa", "-hmhe" och väldigt mycket nickande till svar. Vilken SÖTIS skulle någon säkert sagt, typ jag. Jag började fundera på vad jag praoade som när jag var tolv, och jag är rätt säker på att det var hos "Gunnars Transporter" i Ljungsbro. Jag minns att jag fick gå upp i ottan och hänga med i hans stora lastbil hela dagen. Vi lämnade mat till ett dagis, åkte med saker till skroten, och hjälpte någon i Gottfridsberg att flytta. Det var en jävla skön prao, jag minns den som igår.
You say goodbye, and I say Hello
Följande inlägg ska läsas till en kopp te/kaffe och Here comes the sun, The Night Before och Hello Goodbye med Beatles.
Ni vet de där platserna som betyder mycket för en själv. De där som man lekte på som barn eller som bara väcker en speciell känsla i kroppen. Visst vill man ha dem för sig själv? Man har starka minnen till just den platsen, och den kan göra att man blir helt varm bara av tanken på den. Det är ju likadant med allt, men mycket också med musik. Man har något band eller en speciell skiva som man lyssnat på hur mycket som helst, och den när man frågar om någon annan har hört det blir man helt lyrisk om svaret är nej. Då får man ju visa det för den, och det är underbart.
Det är alltid så speciellt att visa någon något sådant, för det visar samtidigt en del av en själv. En känslig del, för den betyder ju så mycket. Man blir sårbar när man visar det, för tänk om den man visar det inte skulle gilla det alls, och till och med säga det rakt ut. Det är därför man bara visar det för personer man vet nog skulle uppskatta det, och som betyder mycket för en. Ett sådant ställe för mig är ute på landet hos min Far. Där är det så vackert och lugnt, men naturen tätt inpå. Det är mitt smultronställe helt enkelt. Därför har jag bara visat det för två personer. Och med visat menar jag ju givetvis inte att bara vara där lite snabbt, utan åka dit just för att visa upp det. Med musik är det lite svårare att hålla vissa saker för sig själv, då musik alltid på något sätt når så mycket mer folk än en själv, hur mycket man än önskar att det ibland inte gjorde det.
Ett exempel på det för mig är Sigur Ros, som jag upptäckte genom en av mina faddrar 2002. Hon spelade en skiva i uppehållsrummet i skolan och jag frågade henne om vad det var för störtskön musik. Hon sa att hennes kille hade hittat det på vinyl någonstans och sedan bränt över det på skiva. Hon sa även att hon kunde bränna en skiva till mig och sen den dagen har den skivan varit speciell för mig. Jag spelade den bara för vissa, och ingen ingen ingen hade hört talas om Sigur Ros. Det var underbart, det var mitt. Tills för två år sedan. Då slog de igenom stort och alla gillade dem helt plötsligt. Ja, ni förstår nog vad jag tyckte om det.
Det jag vill ha sagt med detta är att inte glömma visa de där speciella personerna de där speciella sakerna och platserna som gör livet så värt att leva. Det är viktigt, och ett superbt sätt att visa hur mycket någon betyder för en.
I've been waiting for so long
D är glad och lite igång, för det är mycket att tänka på nu. Han lovar att skriva mer nästa gång han får tid och feeling.
Han har i alla fall uppdaterat och rensat sitt fotogalleri.
Det är sant. Kolla själv. Här.
Han har i alla fall uppdaterat och rensat sitt fotogalleri.
Det är sant. Kolla själv. Här.
Today
Sista tiden har jag fått höra av många att "jag har aldrig sett dig full". Till och med mina närmsta vänner säger det och dessutom med en slags frustration i rösten.
I slutet av mellanstadiet gick jag med i en teatergrupp. Det var många kompisar som var med och de som höll i det var härliga och allt var bara bra(som vanligt när man var barn). Det enda kravet var att man skulle gå med i UNF, då det var de som höll i det. Jag var 13 eller något så att inte dricka var väl inget jag brydde mig speciellt mycket om. Teatern var kul men ju äldre jag blev ju mer märkte jag att intresset svalnade från mina kompisar, alkoholen började trippa in i ens värld. Det var något nytt, spännande och förbjudet. Men inte för mig. Jag såg aldrig var det var som var kul för jag provade aldrig. Kände inte att jag hade något sug efter det. Jag såg inte det de andra såg. Teatern blev det till slut att gå ur och UNF med för den delen, men jag ångrar aldrig för en sekund att jag var med. Genom det träffade jag hundratals nya kompisar och alla läger och upplevelser som följde med får hjärtat att bli varmt när jag tänker på det. Det var en jävligt skön tid. Utan det hade jag aldrig träffat min första "kärlek", spelat gyttgefotboll i ett träsk och njutit av utsikten från ett 900m högt berg upp i Nordnorge efter 4 timmars klättrande. Men som sagt, det tog slut. De andra slutade och jag kände väl att det inte var riktigt lika kul längre after all. Och nu var man ~15. Alkoholen var något alla pysslade med. Det låter som att alla var alkisar, men ni förstår. Det var häftigt liksom. Det alla pratade om och ja, you've all been there. Men inte jag. Inte än. Jag hade då, precis som nu ett sätt att alltid ha koll på mig själv och min omgivning. Inte som ett kontrollbehov riktigt, utan mer att jag vill veta var jag har mig själv och var min omgivning har mig. De få gånger jag förlorar den kontrollen är jag ..jag vet inte. Jag gillar det absolut inte i alla fall.
En annan anledning till mitt förakt mot alkoholen är hur man blir när man har lite för mycket av det i sig. Kolla bara på hur dina föräldrar blir när de har druckit. Fulla vuxna borde förbjudas. De är ju så fula och missanpassade och bara helt fel i det tillståndet. Kompisar med för den delen, men inte alls lika ofta. Då är det för det mesta bara roligt, om än tragiskt. Det värsta är ändå när man ser någon man ser upp till i ett tillstånd man aldrig trodde om den. Det finns ju inget värre. Att förlora lite av den glorifierade bild man har av en person när den gör eller säger saker den inte skulle gjort eller sagt i nyktert tillstånd. Kort sagt, ännu en sak som gör att jag tänker mig för innan jag dricker. Och så gör ju alkohol en så stor skada med. På samhället, på individen, på det mesta.
Jag ser fördelarna med alkohol, det är inte så. Verklighetsflykten som man behöver, friheten från regler och pekpinnar. Jag är ingen tråktönt, jag har bara svårt att själv ta det där steget. För ju äldre jag blivit märker jag också att jag även jag behöver det. Jag dricker rätt ofta nu för tiden, men det ska mycket till för att jag ska tillåta mig själv att bli full. Tror faktiskt jag bara varit det typ fyra gånger i hela mitt liv.
Mycket av det ligger i att när jag dricker märker jag hur mycket saker jag börjar tänka på som jag inte då kan kontrollera. Jag blir inte full för jag vet inte vad jag kommer göra då. Det är en rädsla för sig själv som jag är glad att jag håller inom mig, både för min och för er skull.
"My best friend, I can not see
Dead bird can you, please help me"
I slutet av mellanstadiet gick jag med i en teatergrupp. Det var många kompisar som var med och de som höll i det var härliga och allt var bara bra(som vanligt när man var barn). Det enda kravet var att man skulle gå med i UNF, då det var de som höll i det. Jag var 13 eller något så att inte dricka var väl inget jag brydde mig speciellt mycket om. Teatern var kul men ju äldre jag blev ju mer märkte jag att intresset svalnade från mina kompisar, alkoholen började trippa in i ens värld. Det var något nytt, spännande och förbjudet. Men inte för mig. Jag såg aldrig var det var som var kul för jag provade aldrig. Kände inte att jag hade något sug efter det. Jag såg inte det de andra såg. Teatern blev det till slut att gå ur och UNF med för den delen, men jag ångrar aldrig för en sekund att jag var med. Genom det träffade jag hundratals nya kompisar och alla läger och upplevelser som följde med får hjärtat att bli varmt när jag tänker på det. Det var en jävligt skön tid. Utan det hade jag aldrig träffat min första "kärlek", spelat gyttgefotboll i ett träsk och njutit av utsikten från ett 900m högt berg upp i Nordnorge efter 4 timmars klättrande. Men som sagt, det tog slut. De andra slutade och jag kände väl att det inte var riktigt lika kul längre after all. Och nu var man ~15. Alkoholen var något alla pysslade med. Det låter som att alla var alkisar, men ni förstår. Det var häftigt liksom. Det alla pratade om och ja, you've all been there. Men inte jag. Inte än. Jag hade då, precis som nu ett sätt att alltid ha koll på mig själv och min omgivning. Inte som ett kontrollbehov riktigt, utan mer att jag vill veta var jag har mig själv och var min omgivning har mig. De få gånger jag förlorar den kontrollen är jag ..jag vet inte. Jag gillar det absolut inte i alla fall.
En annan anledning till mitt förakt mot alkoholen är hur man blir när man har lite för mycket av det i sig. Kolla bara på hur dina föräldrar blir när de har druckit. Fulla vuxna borde förbjudas. De är ju så fula och missanpassade och bara helt fel i det tillståndet. Kompisar med för den delen, men inte alls lika ofta. Då är det för det mesta bara roligt, om än tragiskt. Det värsta är ändå när man ser någon man ser upp till i ett tillstånd man aldrig trodde om den. Det finns ju inget värre. Att förlora lite av den glorifierade bild man har av en person när den gör eller säger saker den inte skulle gjort eller sagt i nyktert tillstånd. Kort sagt, ännu en sak som gör att jag tänker mig för innan jag dricker. Och så gör ju alkohol en så stor skada med. På samhället, på individen, på det mesta.
Jag ser fördelarna med alkohol, det är inte så. Verklighetsflykten som man behöver, friheten från regler och pekpinnar. Jag är ingen tråktönt, jag har bara svårt att själv ta det där steget. För ju äldre jag blivit märker jag också att jag även jag behöver det. Jag dricker rätt ofta nu för tiden, men det ska mycket till för att jag ska tillåta mig själv att bli full. Tror faktiskt jag bara varit det typ fyra gånger i hela mitt liv.
Mycket av det ligger i att när jag dricker märker jag hur mycket saker jag börjar tänka på som jag inte då kan kontrollera. Jag blir inte full för jag vet inte vad jag kommer göra då. Det är en rädsla för sig själv som jag är glad att jag håller inom mig, både för min och för er skull.
"My best friend, I can not see
Dead bird can you, please help me"
Who are you
Vad jag lyssnar på för musik går i perioder, men det är ju inget unikt. Så är det för alla. Man upptäcker något nytt och gräver ner sig i det totalt bara för att det är SÅ BRA. Eller så skrapar man bara lite på ytan och låter fortfarande inte fördomarna släppa just det bandet eller genren. Eller så sparar man bara på det helt enkelt. Vet att något är så fruktansvärt bra men väntar med det bara för att göra känslan helt optimal när man väl lyssnar på det sen. Och så guldkornen. De man bara spelar för sig själv för att man just bara vill ha dem för sig själv.
För mig går det i regel i lugnt/icke lugnt -omgångar. Jag lyssnar på lugn musik i ett par veckor och måste sedan som en reaktion på det lyssna på tex rock i ett par veckor. Det underliga denna gång är att min rock/stökmusik period hållit i sig i snart fyra månader. Brukar vanligtvis släppa efter två veckor? Men det är skönt. Härligt på något sätt. Speciellt nu när det gäller 70-tals rock, det bästa liksom. Jag kanske är på väg att byta lite inriktning på min musiksmak helt enkelt?
För övrigt blir jag så förbannad på mig själv över att jag har så svårt att ta tag i saker. Jag hatar verkligen mig själv. Köpte en 80'gigs iPood Video i slutet av Juli i år, och kan inte lägga in någon musik på den för att iTunes helt utan logisk anledning inte fungerar på mig dator? Fruktansvärt frustrerande, och det värsta är att jag vet att om jag veeerkligen la ner mer tid på att hitta felet (det är ju knappast som att jag inte försökt 235245 ggr) skulle jag sitta med min Ipood fylld med mina ~14.587 låtar nu.
För mig går det i regel i lugnt/icke lugnt -omgångar. Jag lyssnar på lugn musik i ett par veckor och måste sedan som en reaktion på det lyssna på tex rock i ett par veckor. Det underliga denna gång är att min rock/stökmusik period hållit i sig i snart fyra månader. Brukar vanligtvis släppa efter två veckor? Men det är skönt. Härligt på något sätt. Speciellt nu när det gäller 70-tals rock, det bästa liksom. Jag kanske är på väg att byta lite inriktning på min musiksmak helt enkelt?
För övrigt blir jag så förbannad på mig själv över att jag har så svårt att ta tag i saker. Jag hatar verkligen mig själv. Köpte en 80'gigs iPood Video i slutet av Juli i år, och kan inte lägga in någon musik på den för att iTunes helt utan logisk anledning inte fungerar på mig dator? Fruktansvärt frustrerande, och det värsta är att jag vet att om jag veeerkligen la ner mer tid på att hitta felet (det är ju knappast som att jag inte försökt 235245 ggr) skulle jag sitta med min Ipood fylld med mina ~14.587 låtar nu.
And then you better run
Hemmalagad pizza torr som Mojaveöknen, och mjölk(förhoppningsvis för gammal) blev det till lunch idag. Sammanfattar hela veckan rätt bra faktiskt.
Varje dag går jag och är livrädd för att någon jag känner ska ha dött. Och mitt inre säger mig att det till största chans är en man. En ung man med körkort. Snackade med några jag känner nyligen om hur många man känner som skadat sig/kört ihjäl sig, i trafiken. Och alla som ligger och sviktar på kanten till dödsriket varje dag. En jobbarkompis till mig kör 190 km/h till jobbet varje morgon. Han har två barn och en fru. Ansvarsfullt värre, eller hur? Vi snackade om alla de som gör precis som honom, kör som idioter och inte tänker på deras barn som inte kommer få träffa sin far i resten av deras liv. En kompis till mig som jag vet är en riktig blyfot har precis köpt en sportbil. När han kom och visa den för mig blev jag lika livrädd som jag blev glad. Kul som fan att han lyckats få tag i bilen men det betyder samtidigt att hans chanser att dö kommer öka med 1000% bara det närmsta året. Själv kör jag inte speciellt mycket för fort. Det händer givetvis, men med tanke på konsekvenserna om det skulle hända mig eller någon annan något tar jag det i regel lugnt. Väldigt lugnt om man jämför med många jämnåriga. Nio av tio killar är ju fruktansvärt omogna, vilket inte bara ger nackdelar. Man har ofta kul som fan, men när jag tänker på alla dem bakom ratten på en bil som man kan tvinga upp i 200+ km/h, då blir jag rädd. Inom kort kommer någon av dem dö, and I'm just waiting to say goodbye...
Varje dag går jag och är livrädd för att någon jag känner ska ha dött. Och mitt inre säger mig att det till största chans är en man. En ung man med körkort. Snackade med några jag känner nyligen om hur många man känner som skadat sig/kört ihjäl sig, i trafiken. Och alla som ligger och sviktar på kanten till dödsriket varje dag. En jobbarkompis till mig kör 190 km/h till jobbet varje morgon. Han har två barn och en fru. Ansvarsfullt värre, eller hur? Vi snackade om alla de som gör precis som honom, kör som idioter och inte tänker på deras barn som inte kommer få träffa sin far i resten av deras liv. En kompis till mig som jag vet är en riktig blyfot har precis köpt en sportbil. När han kom och visa den för mig blev jag lika livrädd som jag blev glad. Kul som fan att han lyckats få tag i bilen men det betyder samtidigt att hans chanser att dö kommer öka med 1000% bara det närmsta året. Själv kör jag inte speciellt mycket för fort. Det händer givetvis, men med tanke på konsekvenserna om det skulle hända mig eller någon annan något tar jag det i regel lugnt. Väldigt lugnt om man jämför med många jämnåriga. Nio av tio killar är ju fruktansvärt omogna, vilket inte bara ger nackdelar. Man har ofta kul som fan, men när jag tänker på alla dem bakom ratten på en bil som man kan tvinga upp i 200+ km/h, då blir jag rädd. Inom kort kommer någon av dem dö, and I'm just waiting to say goodbye...
Subscribe to:
Posts (Atom)