Who can I be now

I går när jag var hos min Fader Konungen(citat vilken barndomsfilm?) började vi efter timmar av munspel och gitarrspelande snacka lite om släkt och förfäder. Det var kul att höra mer om min Farfar som jag inte vet speciellt mycket om, då han dog samma vecka jag föddes. Det var häftigt att prata om honom och se hur mycket av min konstnärliga sida som faktiskt kommer från honom, då han precis som Far var konstnär och dessutom en skicklig fotograf. Ju äldre man blir ju mer intresserad blir man av sitt ursprung, något man ser runt omkring sig mer och mer. Vuxna som söker upp halvsyskon de inte visste att de hade, adopterade som letar upp sina biologiska föräldrar. Jag undrar om det har att göra med att man söker sig själv eller att man bara börjar reflektera över arv och liv på ett nytt sätt ju äldre man blir. Och vad är det man söker efter egentligen? Är det bara att få ett ansikte på en person man hela livet föreställt sig, eller är det så att man vill kunna identifiera sig med den som man är släkt med. För adopterade måste de här frågorna bli väldigt komplicerade, då man dessutom måste reflektera över i fall någon är ens Far/Mor bara för att de är det biologiskt, eller i fall föräldrarskap är något man växer in i/gör sig förtjänt av.