Det är natt och jag springer över ett fält med säd upp till midjan, en buss åker inte långt bort i samma riktning, på en grusväg som som korsar fältet fram och tillbaka. Den kryssar sig fram, precis som om den letar efter något. Den letar efter en ung man i nöd, och det gör jag med. Plötsligt är bussen inte längre en buss utan en av nyhetsuppläsarna på TV, den blonda med snälla ögon. Han springer bredvid mig så svetten lackar, hans slips kastas från axel till axel och säden på fältet susar mot våra ben. I horisonten blekar det plötsligt till och vi ser silhuetten av en man som faller till marken. När vi kommer fram står två kvinnor bredvid den utslagne mannen. En av dem har rött långt hår och hennes mörka röst berättar att "Idag är det exakt 43 dagar och 29 timmar sedan vi var på en resa tillsammans, och därför kommer han nu att dö, hans hjärta är redan ivägskickat". Vi ser nu hur mannen på marken rör sig konstigt, tar sig för bröstet och det ser ut som om han vill säga något. Han står vacklandes på knä i några sekunder, innan han ramlar framåt och dör.
Kvinnorna var mina vänner Lin och Lisette, och detta var de sista 3 minutrarna av min dröm imorse. Den var lika häftig som ödesmättad och jag minns den kristallklart. Har tänkt på den mycket idag men inte kommit fram till något. Vad vill den mig egentligen?
No comments:
Post a Comment