Nu när jag flyttar till Stockholm kommer jag helt prova ett nytt spår, nämligen att jobba med barn. Inte tonåringar utan de små barn som mestadels bara är goa och helt oförstörda av samhälle/grupptryck/föreställningar/förväntningar. Igår såg jag en julavslutning som inleddes med att klass 1 och 2 skulle sjunga ett par julsånger, och det bästa var att se hur totalt borta alla var. De dräller in på scenen i en stor ringlande svans av ungar som bara knölar sig fram, ramlar, skrattar, hoppar. Ingen har någon som helst aning om vad det innebär att det sitter 300 personer och tittar på dem. Inget är pinsamt, allt är en lek. När de väl blir tillräckligt tysta för att börja, börjar ungefär hälften. Resten står bara och glor. Eller de står ju inte, de rör sig oavbrutet. Några börjar dunsa höfterna mot varandra, en annan står och rycker okontrollerat och gör grimaser som mänskligheten aldrig någonsin igen kommer skåda. En tredje vänder sig om med ryggen mot publiken resten av sången. En kille börjar med spretiga fingrar dirigera till musiken och går sen över till att banka takten mot huvudet med nävarna. Nu börjar det spåra ur. Några killar sjunger inget annat än det sista ordet på varje vers, jättehögt. En tjej står med händerna i luften och vinkar till familjen samtidigt som en liten grabb tar tag i hennes fot och börjar undersöka den minutsiöst medans han petar i näsan, och ännu en lägger sig under en pall och somnar.
Jag hoppas verkligen jag får ett sådant jobb som gör att jag omges av detta sprallande hela dagarna. Tidigare har jag alltid tyckt att barn bara är jobbiga. Sen lärde jag mig att vuxna är tio gånger värre.
No comments:
Post a Comment