Clear

Trots att jag inte levt speciellt länge börjar jag ändå få en inblick i hur världen och människor fungerar. Jag har alltid haft en slags distans till det mesta som jag själv och andra har gjort, och har då kunnat reflektera över vad som hänt runt omkring mig. Det är såklart bra att ha koll på saker, men betyder samtidigt att jag inte blir lika lurad som vissa runt omkring mig. Jag är inte något jävla orakel eller Ugglan i Nalle Puh, men jag är en tänkare och en tittare, och hittills har jag sett och funderat mycket. Och att jag inte blir lurad lika ofta gäller bara inom vissa områden då jag fortfarande är pinsamt naiv i vissa avseenden.

I alla fall så får jag ibland höra att jag är bitter och att jag har en dålig människosyn, men låt mig lite snabbt förklara hur jag ser det. Jag ser det som att världen är en riktigt fin plats men att vi människor, både medvetet och omedvetet, förstör den. Bara genom att finnas förstör vi den faktiskt, vår population växer helt enkelt för snabbt för allas bästa. Men min syn på människan var det ja, ja jag ska fortsätta. Väldigt många människor gillar att göra det de blir tillsagda, och detta är ofta samma människor som också vill höra till en grupp, och då direkt och indirekt skapar ramar för hur saker och ting ska gå till/se ut för att passa det normala. De finns också en mindre andel människor som ser allt på ett annat sätt, som inte bara sväljer hela kakan utan först frågar vad den innehåller, för att beskriva det med en lite tam metafor. Att man som jag, ifrågasätter saker och ting, och samtidigt är jävligt skeptiskt till det mesta, speciellt om det har med människor att göra, gör att jag får den stämpel jag ovan nämnde. Men jag har upptäckt att alla de som har en sådan syn får denna stämpel. Det är skönt att se. Jag hatar inte människor, jag hatar bara väldigt mycket av de vi gör, och många av de egenskaper vi har. Att vi har en skarp intelligens men att vi på många områden använder den på fel sätt. Vi låter till exempel girighet gå före väldigt mycket av de vi prioriterar i livet, och detta gör oss till en kluven ras. En ras som utan tvekan kan utföra fler underverk än de sju vi har nu, men vi hindras tyvärr av oss själva. Alla sådana här saker gör mig ibland uppgiven. Det får mig också hela tiden att försöka hitta nya vägar som kan ingiva lite hopp, för att inte bli deprimerad över alla de saker som händer omkring oss. Utifrån sett kan detta kanske ses som människohat, men själv ser jag det som en sund och distanserad syn på saker vi gör här i världen.

Och ikväll gjorde jag de godaste popcornen jag har ätit i hela mitt liv.