Woogie woogie

Varför skulle man sluta önska sig saker till jul bara för att man blir äldre? Värsta jag har hört.

Sista vanliga veckan på jobbet och jag känner mig uppgiven men det räddas något av att jag ser fram emot julen och att träffa alla vänner igen. Ja tack. Alltså fy fan vad jag ser fram emot det. JA!

I lördags natt befann jag och Far oss i källaren på en irländsk pub för att avnjuta lite skitig och alldeles perfekt galen blues. Låga, trånga tegelvalv, en whiskey i ena handen och en kompass i den andra. Mycket människor. På golvet, i taket, på hyllorna. Letar efter en plats att sitta, ger upp, går upp, får mottagning men tappar känslan, ner igen, ner för trappor som får Minas Morgul att blekna. Och denna jävla blues. Denna helt underbart levande blues som kastar ut känslor som råa köttstycken ut på borden framför. Någon flyttar på sin öl men inte fan sitt arsle, kan man ens få sig en sittplats på det här stället? Trummisen drar igång, svetten stänker ner i ölglasen och gitarristen slår ut en tand på någon som står för nära när det är dags för solo. Stämningen ökar och plötsligt har ett Kung Louie-gung brett ut sig sig över det minimala golvet, ut genom gångarna och rakt in i teglet. Sippar på järnet, drömmer mig bort i en nödutgångsskylt. Hela källaren rör sig i ett unisont nanogungande ut mot en horisont och in i djungeln och ut igen. Jag tittar på klockan som inte finns och konstaterar ingenting, såklart. Tänker att det här är speciellt. Det här, det här. Det ska jag aldrig glömma. På vägen ut ser jag till vänster den största whiskeyvägg jag sett och hör samtidigt den fläskigaste raggningsfrasen på länge till höger. Ett sladdrigt "-Har du barn eller?" får avsluta min helkväll, tror jag, men steget innan dörren möts mitt öra av ett vrål som skulle fått en klase hockeykillar att blekna. Dörren stängs och vrålet som ligger kvar blandas snabbt upp med klapprande skor mot stengator. Lång borta hörs en trumpet och en nynnande Kung Louie när jag följer gatan ner mot vattnet. Sakta jag gå genom stan.