Det där är inte du, det är jag

Det pratas så mycket om 80-talisterna. Hur de är. Hur vi är. Läste en krönika igår som på pricken satte ord på den bild jag själv har om min egen generation. En liten del är rent otroligt kreativa, skapar projekt, tar tag i idéer, hjälper andra och verkar ha inställningen att tamigfan ingenting i denna värld inte går att göra eller lösa. Det känns bra. Ett engagemang som grundar sig i att man ser ett problem, och hittar en lösning. En egen lösning, för är det något man vill gå ifrån så är det det inramade och kantiga sätt som gjorts tidigare, och i många fall kanske inte fungerat. Kreativitet och handlingskraft hand i hand. Jag ser det var dag och det inger mig hopp. Tyvärr finns det dock den andra sidan. Det gör det alltid.
Den bortskämda och slöa massan som har totalt noll i servicetänkande. Jag har alltid varit en sådan person som tagit mitt jobb på stort allvar. Det finns både för och nackdelar med det så klart, men vad jag inte förstår är de personer som inte förstår att service inte ett dugg handlar om en själv. Det handlar om engagemang för andra personer. Den klassiska "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" är egentligen allt som behövs. Vad man än har problem med, allt från en dålig sko till till bristfällig kommunikation i ett arbetslag, vill man ha någon som bryr sig om det och tillsammans försöker hitta en lösning. Att vägen till lösningen är något som kanske kräver mycket jobb och tid för en själv ska inte ha någon som helst betydelse. Har man ett jobb som innefattar service, så ger man service. Att inte engagera sig i problem bara för att det inte innefattar en själv är för mig helt ofattbart, och jag tycker att det är tragiskt så många i min egen ålder har den inställningen.
Se ett problem och lösa det. Vem det än gäller.