Följande inlägg ska läsas till Takida - Curly Sue.

Jag tror att det som fattats sista tiden är att känna. Det är det som får mig att skriva. Bra i alla fall. Jag har så svårt för att ta farväl, säga hej då. Inte bara till personer och så, utan lika mycket platser och känslor. Den värsta känslan jag vet är att behöva ta farväl till något som man direkt vet aldrig kommer komma igen. Livet går in på nya spår och man står delad och kollar lika mycket bakåt som framåt. All den tid man hade och som man aldrig vill glömma, den kommer alltid ligga i ens minne men samtidigt försvinna lite för varje ny sekund man lever. Och även om man själv alltid kommer komma ihåg, vad är minnet om man inte har någon att dela det med? En illusion lika mycket som ett minne, för man minns bara det man vill minnas.

De träd, buskar, djur, människor och fåglar vi såg susa förbi utanför bilfönstret och den evigt blåa himlen som aldrig tycktes visa oss annat än evig lycka och solskenshistorier. Saker som detta får en att överleva gråblåa dagar utan något som helst hopp. Dödsdagar. Jag har svårt att säga hej då till saker för att jag kopplar så mycket känslor till allt runt omkring mig. I 99% av fallen är det skönt att jag gör det, men ibland önskar jag att jag kunde logga ut från just det sättet att tänka. För utan det skulle jag inte redan sakna de där speciella stunderna och dödligt vackra landskapen. Det här är inget farväl, det är tankarna som far igenom ens huvud när man står vid ett vägskäl, nano sekunden innan man tar ett nytt steg i en ny riktning, mot en oväntad framtid.