Det sista halvåret har jag börjat reflektera över mig själv. Vem jag är, hur jag är och varför jag är så. Oftast kommer jag ju givetvis fram till att det mesta är riktigt bra, men ibland blir jag riktigt rädd för mig själv. Egenskaper som man märkt finns där men inte orkat/velat reflektera över. En av de egenskaperna är att jag har väldigt svårt att glädjas över andras glädje. Jag säger aldrig saker som "vad kul för henne/honom/den/det" eller liknande.
Varför?
Men det kommer nog att ändra sig.
Jag undrar om det här med min självransakan har med min ålder att göra. Kommer alla till den här perioden i sitt liv? Alla borde fan i mig det, för det finns för många idioter här i världen. Jag undrar hur världen skulle se ut om alla hade en normal dos självdistans. Men bristen av den kan i och för sig vara bra den med, det är skönt att vara naiv ibland. Då slipper man problem som egentligen finns där men som man inte kan reagera på för man har ingen aning om att de finns. Naivitet är föresten en annan av mina mindre uppskattade sidor av mig som jag upptäckt. Ibland är det som sagt en liten fördel, men det ställer så klart till med en del problem. Naiviteten tar sig som mest uttryck när jag tror saker om andra människor. Oftast gör det mig besviken. Man tror en sak och så får man reda på att personen inte alls var så. Jag tror oftast det bästa om folk, och då kan man ju logiskt sett bara bli besviken. Jag vet att det inte riktigt håller, men ni ser vad jag menar.
Anledningen till att jag inte skriver mina bra sidor är helt enkelt att jag aldrig skulle sluta skriva om det. Jävla nörd, tänker ni. Så jävla bäst tänker jag.
No comments:
Post a Comment