The times

Med solen som tittade fram och snöflingor singlande upp mot himlen var det ju perfekt med en promenad på fältet, så jag laddade kameran med ny film och gav mig av. Ut bland blänkande fönster, gul snö och and-matande pensionärer. Med musik, ett teleobjektiv och nya kängor tog jag mig fram i snön, över berg och kullar, genom buskar och snår. Funderade på året som gått, som så många andra gjort sista tiden. Alla säger att tvåtusennio var ett sånt skitår, men jag orkade inte tänka på det, så jag funderade på var jag var för ett år sedan. I en flytt, med en framtid lika skraltig som ett par Lambi på is, men med en självsäkerhet tog jag mig själv fram. Nu traskade jag fram i snö och tog kort på en tant ett par hundra meter bort. Visste inte riktigt var symboliken var i det så jag gick vidare. Frös om händer och såg en koltrast, försökte fånga den på bild men den smet. Det fick bli en gubbe som matade fåglar(hör och häpna) istället. Han stod betydligt mer stilla. Kanske han hade frusit till is, som min vänstra kind? Eller så gillade han bara att vara där han var helt enkelt. Som jag.