Igår; en 11 grader varm vårdag med glädje och en bil som säckade ihop. Idag; en söndag när jag sover bort hela dagen, upptäcker snöregn på rutan och gator och torg, fryser något men vi ger oss iväg till ett fik. Kanske att det finns lite hopp på någon annan gata? I fiket möts vi av en slags sne dekadens, men på ett fint sätt. Här har absolut inget hänt sedan 1951, och skönt är väl det. Folk sitter djupt nedsjunkna i skinnfotöljer med en gammal bok och kaffe. Cardigan och slips, glasögon och halsduk. Kjol på en man, sprucken spegel på väggen, ser framför mig hur Tom Waits sitter bakom en flygel i ett hörn, sneglandes. Med bilder av gårdagns Hedwig and the Angry Inch kvar i huvudet undrar jag om denna dags oförklarliga trötthet nu äntligen ska ta slut. Sätter oss ner och läser, försöker ge mig på en Q's magazine men förbluffas över den värdelösa journalist som intervjuat Arctic Monkeys. Fnyser och fortsätter, försöker hitta något intressant men idag tycks allt och alla vara totalt nonsens och säger mig absolut ingenting. Kaffet, som till en början lovar gott, övergår snabbt till sump och i slutet tuggas det mer än dricks. Vi bryter upp och ger oss av på en överfull buss, med en studie av grått utanför fönstret, någon bakom pratar konstant och alldeles för högt för en Söndag. Väl hemma försöker jag rädda kvällen med nyponsoppa och en gammal brödgavel så hård att Mohs skala får omdefinieras, men på något sätt känns det nu lite bättre. Vad som händer efter detta är omöjligt att förutse.
No comments:
Post a Comment