Sina

Erkännandets vackra konst, se sina brister men täcka dem med löv och pinnar. Stappla sig vidare i hopp om något annat, en framtid så ren, så öppen. Se andras ljus och det vida mörkret, trippande på tå. Leva på hoppet men med en magkänsla som säger ja nej och varför inte. Leka gravallvarlig och tro man är något. Trodde man var något. Kastas in i en framtid någon inte kan rå för. Inte kunna rå för att tiden man lever i var för hundra år sedan, bakom hästen på åkern. Riskera både liv och lusta för de små tingen. Tappa nål och tråd men med en vilja och enträgenhet fortsattes det, ut i farstun, ut på bron mellan vatten och luft. Lekande lätt, trevande svårt. En återblick så stark så stark, flitigt undanstoppad bakom lagom lagar. Aftonen är här, kyrkklockan klämtar och Koltrasten släcker för ikväll, drar en sista vals. Kastar en blick mot sig själv och några till. Utan enslighet men med en aktsam stillhet vandrar natten tiden och mörkret fram. Ger ro en stilla stund, letar sig bortåt. Finner svåra ord i en svår tid. Första ljuset utav fem och tiden börjar rulla sig ur sin knarrande vagga. Långt bort hörs ingenting men med ett eko av närvaro börjar allt ta form. Men det här är bara början säger vi, reser oss upp och blickar mot väst. Det är inte där det händer, det är här.

Slänger upp evigheten på axeln, sparkar till en sten. En sten på en grusväg, en väg bredvid skogen, en skog bredvid fältet, ett fält bredvid havet, ett hav bredvid evigheten.