Alltså herreguud vad jag är kass. Varenda gång jag åker hem över lunchen och ska äta hemma, glömmer jag hemnyckeln. Och precis när jag gått ur bilen, så jag får åka tillbaka till jobbet och hämta den, och då hinner hela lunchen gå. Så, slut på dagens I-landsproblemsrapport.
Det skönaste med att äta hemma över lunchen är att man äntligen får vara ensam, utan att någon stör en. I lunchrummet är det ju knappast lugnt och fridfullt, där duggar det tätt allt som oftast med bög- och bajsskämt, och oftast är det ju helt omöjligt att hitta någon sinnesro i detta. Jag behöver verkligen den där ensamtiden när det helst också bara ska vara helt tyst. Oftast kan jag ju få vara ifred, men det är sällan lugn och ro. Många kanske undrar varför jag jobbar där jag gör med tanke på att jag ofta klagar på att alla är idioter men det är inte så svårt att se egentligen. I mitt arbete gäller det att gå omkring, fixa lite saker, åka hit och dit, bära lite saker, pula lite, skruva dit en lampa-ja, ni förstår. Det är ett rätt stort ställe och ingen har någonsin koll på vad jag gör och var jag är förtillfället. Detta ger en otrolig frihet och väldigt mycket ansvar, och ensamhet. Jag undrar lite hur det är att jobba MED folk hela dagarna. Någon som kollar vad man gör, någon som inte riktigt litar på en, någon som aldrig lämnar en ensam. Nä tacka vet jag eget ansvar och ensamhet. Precis som jag vill ha det. Även om det är jobbigt med idioterna man är tvungen att låtsas vara trevlig emot lite då och då, kompenseras det väldigt bra. Därför har jag svårt att helt och hållet tänka att jag hatar stället. Men efter sommaren finns jag nog inte kvar, oroa er inte.
No comments:
Post a Comment