Ajabaja

Tidigare har jag tragiskt nog aldrig ordentligt reflekterat över det, men i år blev det pinsamt uppenbart för mig, i och med årets upplagor av alla galor och årssammanfattningar. Jag tänker givetvis på könsindelningen av priserna. Jag fattar ingenting. De flesta förstår att det är oftast är mest rättvist att ha könsindelning i sport och idrott, då män av naturen har bättre fysiska förutsättningar. Mer procent muskler per kilo, som ett exempel. Detta kan jag acceptera, för det har vissa logiska grunder att stötta sig emot. Däremot att dela in prestation i konst efter kön, är ju så förlegat och bakåtsträvande att jag skäms bara av tanken. Om du frågar mig om sanningen så tvekar jag. Kan det vara så att man tagit efter denna uppdelning bara av tradition, eller fanns det människor som en gång i tiden tyckte sig se en kvalitativ skillnad mellan könens konstnärliga uttryck? Jag tar för givet att det är det senare dessvärre. Det sägs att Sverige är väldigt har väldigt lite könsdiskriminering, men det är inte sanningen nu. Uppdelningen är konstig, och väldigt dum. Årets regi eller manus, kan vinnas av vem som helst, men däremot är huvud/birollerna uppdelade mellan manligt och kvinnligt? Varför? En tjej som spelar musik med ett kompband kan bara vinna årets kvinnliga bla bla. Om hon är frontfigur i samma band, med exakt samma uppställning av folk och hon fortfarande skriver all musik, kan de bara vinna årets grupp. Om en kille sen får för sig att göra covers eller tolkningar av tjejens musik, kan han få pris som årets manliga. Just det, bara för att han är en man. Varför? Dissa hela det gamla systemet och gör istället plats för nya kategorier. Det är givet att inte dela in konst på grund av kön, det är så logiskt, alla fattar utom du..

What it takes

Idag var jag lite opepp på sing/songwriter trots det soliga kristallklara vintervädret, som för två år sedan hade betytt att jag lyssnat på Newsome en dag som denna. Men inte nu längre, egentligen aldrig igen. Nu är det annorlunda, även om saker och ting finns kvar men är på ett annat sätt. Ibland saknar jag den tiden så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är mycket känslor till den tiden som aldrig riktigt fick utlopp trots allt underbart som hände.

Jag har saknat soliga vinterdagar, om det nu måste vara snö och kallt, kan det ju i alla fall vara soligt så man kan vara ute utan att vilja skjuta sig efter en sekund. Något som däremot skulle fungera bra idag var Air - Pocket Symphony, men den skulle jag lyssna på hos Far så det fick vänta. Jag ville ha mer rock, lite mer ös, med tyngd på lite mer. Inget tungt riffande, det var jag helt enkelt inte så in the mood för. En bra blandning av något lättsmält, lugnt och rockigt alltså. Men vad? Jag drog en random twist med tummen över min älskade Ipod och snubblade fort över Aerosmith?Jag har egentligen aldrig lyssnat in mig på dem, but now was the time. Deras
balladrock med hjärteskärande sång a la Tyler, tårdrypande gitarrsolon och munspelsgung gjorde sig helt perfekt en dag som denna. Med detta i lurarna satte jag mig i bilen och gasade mot de snöbeläggda skogarna i norr. Mot friheten och lugnet.

Det blev en väldigt bra dag till slut, och nu ska jag massera min arm, kolla upp Hazmat Modini och öva lite plock på gitarren.

My way home

Alltså herreguud vad jag är kass. Varenda gång jag åker hem över lunchen och ska äta hemma, glömmer jag hemnyckeln. Och precis när jag gått ur bilen, så jag får åka tillbaka till jobbet och hämta den, och då hinner hela lunchen gå. Så, slut på dagens I-landsproblemsrapport.

Det skönaste med att äta hemma över lunchen är att man äntligen får vara ensam, utan att någon stör en. I lunchrummet är det ju knappast lugnt och fridfullt, där duggar det tätt allt som oftast med bög- och bajsskämt, och oftast är det ju helt omöjligt att hitta någon sinnesro i detta. Jag behöver verkligen den där ensamtiden när det helst också bara ska vara helt tyst. Oftast kan jag ju få vara ifred, men det är sällan lugn och ro. Många kanske undrar varför jag jobbar där jag gör med tanke på att jag ofta klagar på att alla är idioter men det är inte så svårt att se egentligen. I mitt arbete gäller det att gå omkring, fixa lite saker, åka hit och dit, bära lite saker, pula lite, skruva dit en lampa-ja, ni förstår. Det är ett rätt stort ställe och ingen har någonsin koll på vad jag gör och var jag är förtillfället. Detta ger en otrolig frihet och väldigt mycket ansvar, och ensamhet. Jag undrar lite hur det är att jobba MED folk hela dagarna. Någon som kollar vad man gör, någon som inte riktigt litar på en, någon som aldrig lämnar en ensam. Nä tacka vet jag eget ansvar och ensamhet. Precis som jag vill ha det. Även om det är jobbigt med idioterna man är tvungen att låtsas vara trevlig emot lite då och då, kompenseras det väldigt bra. Därför har jag svårt att helt och hållet tänka att jag hatar stället. Men efter sommaren finns jag nog inte kvar, oroa er inte.

Sen mitten av Juli har jag ju haft en Ipod Video, som jag köpte för dyra pengar bara av den anledning att kunna ha ALL min musik på den samtidigt. Men ack, Itunes fungerade inte. Allt jag provade gjorde ingen skillnad, och till slut, i går, formaterade jag hela jävla datorn. Mest av iTunes skiten men lika mycket över allmänt dampande av dator. Så när jag fixat nyare och bättre windows upptäcker jag att jag inte hittar min kompletterande drivrutin skiva som behövs för att grafik/ljud mm ska fungera. Jaja, jag börjar installera skit och upptäcker det ena problemet efter det andra. Jag orkar inte ens dra det här. Egentligen vill jag det, och även om jag vet att ingen skulle läsa det, för att alla ska se hur cp det var. Men som sagt, det bliringe. Konstaterar mest att bara för att iTunes till slut fungerar, fungerar nästan ingenting annat. Jaja.





Nu lyssnar jag på ett band som Far fått mig att upptäcka. Det är ett svenskt band som heter anekdoten, och de är så in i helveteeeh bra. När jag upptäckte dem för två år sedan lyssnade jag på en skiva som var ganska King Crimson inspirerad, men mer kommersiell. Och sångaren är mer åt Radiohead-hållet. I alla fall så har de ett härligt mörkt vemod i låtarna som jag älskar. Jag vet inte vad det är, men det där svenska lite bittra vemodet, får mig att må så bra. Det är precis det jag gillar med Ternheim, och ibland även Kent. Jag lyssnar inte på dem vanligtvis, men det är just deras sound som jag gillar. Speciellt Ternheim, hon får mig att tänka på milslånga mörka skogar, upplysta av midnattssol och med en känsla som ger mig ett lugn som inget annat. Det var precis det jag tyckte förgyllde Norrlandsresan så mycket. Och det är något jag ibland saknar.

Spread the word

Sista dygnet har varit en väldigt bra blandning av umgänge med gammal vän, bilåkande, musik, fotografering och extremt blåsigt väder. Allt som gör mig glad helt enkelt. Ett dygn, ett bra dygn. Jag undrar vad det är som jag gillar med att det blåser. Jag tror det är att saker och ting blir lite rubbade ur sina vanliga mönster. Som att ta en stor slev och veva runt ett par gånger i vardagen och tristessen. Jag minns speciellt att jag gillade det när jag hade axellångt hår, för då kunde man bara helt strunta i allt vad frisyr hette, och bara låta håret blåsa som det ville. Idag var vi ute och fotade i blåsten, och jag blev riktigt riktgt nöjd. Och ni förstår nog varför.

Light my Fire

Jag har ju länge undrat var alla mina pengar tar vägen. Jag har haft mina föraningar, men idag fick jag det verkligen svart på vitt. Idag blev det nämligen ett nytt och lika dyrt besök på cdmedia som sist. Fast idag var det 50% rea, så tankarna om att inte köpa så mycket försvann ganska fort. Det blev lite DVD idag också, plus sköna skivor. Och det är just så det är, att jag spontanköper massor och dessutom inte har några spärrar mot hur mycket saker kostar. Men lägger man pengar på musik räknas det faktiskt inte.

Och ajuste föresten så var det 93 påsar i och innanför lådorna (tidigare inlägg).

Interweb

Internet utnyttjas knappast till fullo. Det är ju så oändligt stort så hur skulle man kunna göra det egentligen? Fast man borde ta tag i det. Hitta nya sidor varje dag, bara googla sig runt hela världen. Det känns liksom FÖR stor. Som när man första gången hade Kazaa framför sig, och inte kom på en enda låt att ladda hem. Här hade man verktyget för att hitta vilken jävla musik som helst, men det enda man kom på var typ sista bra låten man hört på radion.

Det borde göras en lathund för Internet, eller en reseguide. Detta har någon redan kommit på och gjort redan på 50-talet så klart, som alla andra gånger man tycker att man är lite smart och nyskapande med en idé. Någon har tänkt så innan dig, och dessutom redan genomfört det. Fast en reseguide över Internet borde man kunna göra hur häftig som helst. Som ett slags När & Fjärran, fast bara över sidor på nätet. Från Barens Hav till Spanien på 2.3 sekunder borde programmet heta.

Nu är frukosten slut. Bara att gå tillbaka och flytta skrotbilar, hämta nya bilar och tvätta färdiga bilar igen då.

A just can't stand it

För övrigt har jag suttit med inlägget innan detta i fem (5!) timmar för att få det att fungera. Och då är inte bilden med ens. Det tog 20 min att skriva, 4.40 timmar att få bloggen att fatta. Fy fan vad förbannad jag blir. Teknikens under MY ASS!

Cause today I found my friends

Idag skulle jag fortsätta min fixarlinje, som jag febrilt hållt igång sista veckorna. En snubbe på jobbet ska köpa fyra foton av mig, så dessa var jag tvungen att få utskrivna på arkitektkopia. Då jag inte har någon speciell rutin på det än, fick jag mina utskrifter tre gånger innan jag blev nöjd. Och då blev jag inte ens nöjd. De blev vitt i kanterna och bla bla. Jaja. Kul att man får sina alster sålda i alla fall. Trots evighetsstrul med Skelsynta Kvinnan (hennes ögon alltså, vart fan tittar dom!?) Anyway.

Mitt Internet har haft zepe sista tiden så jag gick till 3 och fick modemet haxxat i alla fall, nu har jag plötsligt 7.2 mbit istället för 3.6, och utan att betala en spänn extra? Well, I wont insist. Medans 3 snubben skulle haxxa hade jag en halvtimma att döda. Gick till TM och köpte lite hörlurar och tomma skivor. Vid det här laget börjar jag få ångest över att pengarna bara försvinner, så jag säger till mig själv att inte köpa något mer idag. Ja en swurst på torget först så klart, min hunger är inget att leka med. Sen gick jag vidare, strötittandes och halft lunkandes genom stan med Oasis i mp3;n och med glansig blick mot leksaksaffärernas skyltfönster.




I vanliga fall när jag går på stan tar jag alltid varvet förbi cdmedia och köper mig en skiva, men när jag kommer ner möts jag av den värsta synen i mitt liv. Där är det kalt. Där står kassören och slötittar oinspirerat i en katalog. Där hänger lite skyltar på sne. Skyltar som säger "Utförsäljning, butiken ska bort!!!" Trots att jag hört om det i många månader, har jag ändå haft svårt att ta till mig det. Att stans absolut sista välsorterade skivaffär ska stänga. Curse you, mp3, curse you. Jag gillar verkligen stämningen i skivaffärer. Att man bara kan ströva runt lite sporadiskt och kanske avsluta med ett köp av en skiva man bara hört om. Det är underbart. Jag kommer aldrig glömma musikstore, som låg inte långt från cdmedia, men som stängde för många år sedan nu. Där var det om möjligt ännu härligare atmosfär. Öppet, mer sol, skivor från golv till tak, och trevlig personal som alltid gav bort musikaffischer. Jag minns att när jag läste om deras musikaffär i mästerverket High Fedelity, såg jag alltid den affären framför mig. Att nu även cdmedia försvinner är bara total misär. Så det ända som fanns att göra var att hylla dem. Visa dem att vad det än kostade så ska jag ge dem mina pengar och giva mig hän för musikälskandet och totalt slänga idéer om att spara pengar åt helvete. Här skulle det köpas skivor. Som ni ser blev det bara klassiker. Ni vet, de skivorna man lyssnat på hela livet men aldrig faktiskt haft som köpt CD. Men här är de nu, i min ägo, och jag ska ta så bra hand om dem. Älskade skivor, jag ska aldrig lämna er, inte för minsta repa.

Det kanske inte låter som om det här var en bra dag, men det var det verkligen. Precis lika jävla dögo som hela helgen.

Wake up

Jag tänkte först skriva ett "2oo8"-inlägg efter det som handlade om 2007, men sen när jag märkte hur bra året började, ångrade jag mig. Jag menar, att skriva massor saker om vad jag borde/ska göra närmsta framtiden är ju lite puckat. Visserligen är det bra att ha mål att sikta efter, men samtidigt blir ju slaget ännu hårdare om man misslyckas sen. Om jag inte säger något till någon om det här året och vad jag tänker mig att jag ska göra och lyckas med, kommer minsta bra förändring att se bra ut. Börjar man på botten kommer man ju bara uppåt liksom. Förut skrattade jag mig själv i ansiktet (jag lovar, jag kan det) när jag "tog ett glas vin" samtidigt som jag lagade mat. Mer vuxzen kan man ju knappt bli. Så jag kollade på mina Bamse- och Turtlesörngott, och glömde det lika snabbt igen.

Jag har tröttnat på att mina påslådor, alltså lådor med påsar i (inte lådor formade som påsar-vilket vore osannolikt värdelöst) i "köket" inte går att stänga ordentligt längre. Så jag drar ut de tre nedersta lådorna och ska ta bort de påsar som ligger klämda innanför lådorna. Det visar sig att det ligger om möjligt ännu fler påsar i detta lilla utrymme än i de redan till spricka sönder-gränsen överfulla lådorna. Påstätheten har sedan länge överstigit den i ett Svart Hål och det fullkomligt väller ut påsar(som i 70's show-avsnittet där Eric har gömt Donnas trosor överallt, ni vet) och jag kastas tillbaka av påstsunamin och slungas för kung och fosterland in i mitt järnelement och svimmar till. Jag vaknar omtöcknad ett par minuter senare med en systemetpåse i näsan och en stor IKEAkasse över mig, och tror att jag är i en annan värld. Var tog min lägenhet vägen? Vad är det för enorm hög av plats och glättiga färger som mest liknar ett bollhav goes LSD som ligger framför mig? Men?....vad i helvete?!




Nu undrar du varför tändsticksasken ligger mitt i allt. Den la jag dit för att ni ska förstå The Mightyness of the Pås. Den som gissar närmst på hur många det är bjuder jag på en öl och popcorn. Good luck.

Candle in the wind

Ni vet när man tänker så mycket om något att man till slut inte vet om vissa saker faktiskt har hänt eller bara saker man funderat över skulle ha hänt och så vidare. Som när man drömmer väldigt starka drömmar och dagen efter inte riktigt fattar ett skit. Eller får för sig saker, som när jag gick i mellanstadiet någon gång. Jag minns att jag drömde att jag var kär i en tjej i klassen, en tjej jag knappt snackade med, och när jag vaknade på morgonen gick jag och berättade om det för henne. Jag vet inte varför jag sa det till henne, men det var nog mest som för att kolla upp att det inte hade hänt på riktigt trots allt.

Saker man går och tänker på så mycket att de blir ens verklighet till slut, eller saker man tänker på och som man tror hänt men inte har det, får mig att bli så förvirrad emellanåt. Jag kommer på mig själv med att inte gjort de saker jag alltid tänkt göra, och det stör jag mig på. Fast ibland är det bra att tänka efter -före. Att vara för-klok om man så vill. Och så ibland önskar jag att vissa saker faktiskt var en dröm, som att ännu en kompis ska åka bort. Att Em ska flytta till England är verkligen en stor deal. Få har jag så roligt med, och samtidigt ett intellektuellt utbyte som man inte har med alla. Det här kommer bli svårt att acceptera, och svårt att komma igenom. Och vad gör man då? Tänker. Mycket och länge. Dessvärre hjälper varken för-klokt tänkande eller önskan om att det är en dröm denna gång.

2007

Tvåtusensju var året då jag vägde mer i början av Augusti än vad jag gjort i hela mitt liv. Det var året jag lärde mig massor om människan och livet, tappade några kompisar men fick återkontakt med många gamla vänner, framförallt Emmie. Jag är jävligt glad för att jag fått upp alla dessa kontakter, för gamla kompisar finns alltid där, de behöver man inte göra någon "lära känna-process med". Det här året blev jag 1.5 centimeter längre och mitt hat för Idolmusik tog oanade höjder. På jobbet fick jag min livs första praktikant och sen även fast anställning. Jag var på fotomässa i Jönköping, fick Beatlesåterfall och flyttade hemifrån. Började sporadiskt gå på massage, la 380 mil bakom mig i en massiv Norrlandsresa per bil med familjen under två veckor och såg Red hot Chili Peppers live två gånger. Apropå musik var jag på två totalt sönderregnade festivaler som jag tillsammans minst lade 10.000 kr på, men lyckades se både Ozzy, The Who och Björk mfl. På hösten gjordes en brutal själv analys som fick mig att tänka (ibland lite för) mycket över mig själv och människor runt omkring mig. 2007 lärde jag mig kränga däck, l, och att spela ukulele. Vidare åkte jag ett par hundra mil bakom ratten-bara på jobbet, gjorde av med cirka
150 000 kronor och fyllde 20 år. Jag började dricka mer än tidigare, lärde mig betala räkningar och blev tillsammans med den bästa flickvännen known to man. Ca 20 cd-skivor, 1 japansk klocka, 15 vinyl, 4 par skor, 1 kastull, 30 presenter, 3 plantor, 2 minneskort, 1 smörkniv, 9 biobiljetter och 1 mobil införskaffades. Och så skickade jag 2117 sms samt 101 mms. Och såg Roger Waters i Globen.